Det är egentligen ganska otroligt, men sista kvartalet förra året gick Android om Symbian. Googles Android är nu det ledande operativsystemet för smarta mobiltelefoner. Detta trots att Android bara funnits på marknaden ett par år, medan Symbian har haft långt mer än tio år på sig.

Hur kunde det bli så här?

Om vi backar tillbaka några år så var allt annorlunda. Den stora frågan var då om Symbian eller Windows Mobile (eller möjligen RIM) skulle vinna och i media kunde man lätt få  för sig att de här operativsystemen delade på den totala mobiltelefonmarknaden. I själva verket hade de smarta mobiltelefonerna på den tiden en ytterligt liten marknadsandel, medan den absoluta majoriteten av mobiltelefoner använde operativsystem som Enea OSE.

Den stora uppgången för smarta mobiltelefoner lät vänta på sig fram till bara ett par år sedan. Då var komponenterna bra nog och billiga nog, infrastrukturen var snabb nog och det fanns äntligen abonnemang som gjorde det möjligt att använda datatjänster utan att bli ruinerad. Men, när det äntligen var dags för Nokia (och Microsoft) att skörda kom Apple och Google in och stal föreställningen. Symbian var fortfarande störst, men Apple och Google fick all mediauppmärksamhet och den stora tillväxten.

Det är klart intressant att titta på hur datorföretag som Apple och Google lyckades ta sig in på mobiltelefonmarknaden. Uppenbarligen är det inte riktigt så enkelt som att ”telefonerna blir mera datorlika och då är det naturligt att datorföretagen tar över”. I så fall skulle Microsoft tagit över för länge sedan.

Det handlar inte heller om affärsmodeller. Det är svårt att tänka sig två mera olika affärsmodeller än den från Apple och den från Google. Apple kontrollerar allt och låter ingen konkurrent komma i närheten av varken hårdvara eller mjukvara. Det enda som släpps fritt är applikationsgränssnittet. Google använder den klassiska öppna modellen, där vem som helst får tillverka Android-telefoner.

Bägge affärsmodellerna fungerar tydligen alldeles utmärkt, även om Apple förstås tjänar mer pengar på sin. Men Android har möjlighet att spridas mycket snabbare, eftersom det är så lätt för nya tillverkare att dra igång en testproduktion. Tiden från beslut till färdiga telefoner behöver bara vara några månader.

Så, var står vi då idag och vart går vi?

Mycket handlar naturligtvis om datortjänsterna i mobiltelefonerna. Vill alla använda dem och hur mycket tar operatörerna betalt för dem? Hittills verkar intresset förvånansvärt stort och konkurrensen mellan operatörerna har drivit fram verkligt prisvärda alternativ. Om den utvecklingen fortsätter finns det en fortsatt stor marknad för smarta mobiltelefoner i låg- och mellanprissegmentet (tusenlappen och neråt). Den bör rimligen Android ta hem. Nokia kan få det riktigt svettigt, eftersom de här telefonerna konkurrerar med Nokias ”inte fullt så smarta” telefoner. Här skall det bli riktigt intressant att se vilken prispolitik Nokia väljer för Symbian.

Men det är inte bara Nokia som har det svettigt. Mobiltelefonoperatörerna försöker nu stänga ute olika IP-telefonitjänster (t ex Skype) för att inte tappa intäkter. En del vill till och med göra det olagligt att köra IP-telefoni på mobilt bredband. Man vill förstås undvika att bara bli en ”proxy” till Internet och det är fullt förståeligt.

Frågan är bara om det är en bra idé. Genom att stänga tjänster tar man upp till ytan de grundläggande motsättningarna mellan mobiltelefonoperatörer och tjänsteföretag som Google. Operatörerna vill ju i grunden hålla ner trafikvolymen och styra över kunderna på de egna tjänsterna. Google vill däremot öka trafikvolymen och hålla trafiken kvar på Internet. Om det hela ställs på sin spets är väl frågan om inte Google ”tvingas” att etablera sig som mobiltelefonoperatör i full skala.

Det närmaste året lär i alla fall inte bli ointressant.

Filed under: Göte Fagerfjäll