En av veckans huvudnyheter var att Oracle stämmer Google för att de påstås använda delar av Java på ett otillåtet sätt (i Android). Oracle köpte ju Sun Microsystems (som utvecklade Java) i januari i år och även om mycket av Java numera är öppen mjukvara finns det fortfarande bitar som numera ägdes av Sun och numera av Oracle.

Vad som kommer att bli resultatet av stämningen är väl fortfarande osäkert. Google har tagit fram ”cleanroom”-implementeringar av kritiska Java-delar och dessutom finns väl idag lika många av Java-uppfinnarna hos Google som hos Oracle. Som vanligt blir nog advokaterna de stora vinnarna. Google lär säkert klara sig bra de också. Idag säljs fler Android-telefoner än iPhone-telefoner.
Men helt klart är väl i alla fall att mjukvaruföretag blir allt noggrannare med att inte använda mjukvara som kan leda till stämningar i framtiden. Sun var ju till exempel väldigt öppna med sin mjukvara och ägnade sig inte åt att stämma konkurrenter. Men det hjälper inte när företaget köps upp av ett företag som Oracle, som har en ganska sinister historia av stämningar. Det är alltid svårt att veta vad som händer med datorföretag, även om de är stora.

Och det leder osökt in på en liten historisk arkitektur- och företagsbetraktelse, där Sun bara är den senaste i raden av förlorare. För nu står det väl ganska klart att Sun-teknologin försvinner på de flesta av de områden där vi lärt känna företaget som teknikledare. Sparc-processorn och Solaris-operativsystemet är snart ett minne blott. Det var svårt att föreställa sig på den tiden när Scott McNeilly berättade om företagets ljusa framtid.

Men, låt oss backa tillbaka ytterligare ett antal år. På stordatortiden startades en mängd stordatorföretag, där IBM visserligen var störst, men långt ifrån ohotade. Alla företag hade sina egna datorarkitekturer och sina egna operativsystem.

Men så kom då minidatorn och hotade stordatorn. Digital Equipment var förstås i särklass störst, men företag som Data General hängde på. Det fanns en hel rad minidatortillverkare med egna datorarkitekturer och oftast egna operativsystem.

I mitten av åttiotalet kom arbetsstationen, först med företag som Apollo och sedan med Sun och en rad andra. Flera av tillverkarna började med att använda Motorolas 68000-processor, men efter hand utvecklade Sun sin egen Sparc-arkitektur och företag som Intergraph och Hewlett Packard tog samma steg, med egna arkitekturer. De traditionella datortillverkarna IBM och Digital Equipment hängde på med egna arbetsstationer och egna datorarkitekturer.
När IBM lanserade sin första persondator, IPM PC, valde man att basera den på Intels x86-arkitektur. Men några år senare försökte man att med PC/RT ta steget till en egen arkitektur. Det gick åt skogen direkt så man tvingades att fortsätta Intel-spåret. På arbetsstationssidan utvecklade man sin Power-arkitektur, som sedan ledde till PowerPC i samarbete med Motorola och Apple.

Engelska datortillverkaren Acorn utvecklade en efterföljare till den framgångsrika BBC Computer (Z80-baserad), där man utvecklade en egen datorarkitektur kallad Acorn Risc Machines (döptes senare om till Advanced Risc Machines). Det blev ingen framgång den gången, men ARM fick en desto intressantare utveckling senare. Mer om det strax.

Apple satsade på Motorolas 68000-arkitektur, fram till dess att man tog steget över till PowerPC, där man var inblandade i utvecklingsarbetet. Men till slut gick man ändå över till Intels x86-arkitektur.

Atari och Amiga lanserade spel/persondatorer baserade på Motorolas 68000-processor. Det gick riktigt bra under några år, men konkurrensen med billiga PC-datorer blev för stor.

Om vi snabbt tittar på de traditionella processortillverkarna ser vi också där många försök att differentiera med nya arkitekturer avsedda för datorer. Intel har haft en hel rad, där APX432 nog var det största misslyckandet, men där i860 (bortglömd RISC-arkitektur) inte kom långt efter. Ithanium-arkitekturen, framtagen i samarbete med Hewlett Packard, utvecklas fortfarande, men fick aldrig den framgång som var tänkt.

Motorola var synnerligen framgångsrika med 68000-arkitekturen och utvecklade dessutom en riktigt intressant egen RISC-arkitektur (88000). Företaget valde senare att lägga all fokus på PowerPC tillsammans med Apple och IBM. Dagens Freescale har ingen större framgång på datorsidan.

Brittiska Inmos satsade hårt på att bli störst och bäst när det gäller multiprocessorarkitekturer. Transputer-processorn var specialutvecklad för multiprocessorsystem och fick stor uppmärksamhet under en tid. Företaget köptes senare av ST Microelectronics.

Och vad kan vi dra för slutsatser av den här långa uppräkningen? Till att börja med är det väldigt svårt att förutse framtiden. Den som i slutet av åttiotalet påstått att Digital Equipment skulle försvinna som företag skulle ha betraktats som en idiot. Samma sak hade nog gällt den som på nittiotalet förutspått att Sun skulle försvinna.

Ytterst få skulle i början av nittiotalet ha gissat att x86 skulle bli den dominerande processorarkitekturen för datorer och att ARM skulle kunna bli dominerande för det mesta annat. Ingen trodde väl heller att Apple skulle ta steget från PowerPC till x86. Och att Transputern skulle bli så kortlivad var också svårt att tro.

Jag kanske skall akta mig för att göra för många gissningar, men just nu ser det väl i alla fall ut att finnas några som inte är alltför vilda:

ARM lär nog fortsätta att växa ett bra tag till. Företaget måste klanta sig ganska duktigt för att misslyckas, åtminstone på kort sikt.

Google är fruktansvärt starka just nu och det kommer att driva ”cloud”-baserade tjänster. Det kommer också att driva Android framåt, trots Oracle.

Intel är ytterst svårslagna på PC- och arbetsstationssidan. Även om någon kan drömma upp en ny, avancerad, massivt parallell datorarkitektur blir det svårt att få genomslag. Behovet av dramatiska prestandahöjningar ligger knappast på processorsidan den närmaste tiden.

Nej, nu får det räcka med historik. Glöm nu bara inte att reservera 19-20 oktober för Embedded Conference Scandinavia. Vi satt och finslipade programmet i morse och det ser verkligt bra ut.

Filed under: Göte Fagerfjäll