Äntligen börjar vi se mjukvaruverktyg som hjälper programmerare att minska energiförbrukningen. I måndags meddelade IAR att de tänker inkludera energihanteringsverktyg i sitt Embedded Workbench-paket. Det blir en standardkomponent i paketet.

IARs vd Stefan Skarin skulle egentligen ha varit på Embedded Conference i San Jose den här veckan, men askmolnet från Island satte stopp för de planerna. Tråkigt, med tanke på att man hade en såpass stor nyhet att visa. Men jag fick tillfälle att träffa honom i Kista igår i stället.

Egentligen är det konstigt att det har tagit så lång tid för verktygstillverkarna att satsa på energioptimering. På EDA-sidan har den här typen av verktyg funnits i åratal och idag är energioptimering en självklar del utvecklingsarbetet. Men då talar vi förstås om verktyg i miljonklassen och halvledarprojekt i multimiljonklassen. Energiförbrukningen är idag en huvudparameter i alla halvledarprojekt.

Samma sak gäller egentligen de allra flesta embeddedprojekt idag. En stor del av konstruktionerna är batteridrivna och då är förstås energiförbrukningen huvudsaken. Men också i system som har tillgång till nätspänning är energiförbrukning en viktig konstruktionsparameter. Låg energiförbrukning gör att man kan minska formatet, strunta i fläktar, kapsla damm- och fuktsäkert och spara pengar. Sedan kan man alltid lägga in miljöaspekter också, men det är faktiskt inte ens nödvändigt.
Halvledartillverkarna lägger alltså ner massor av tid och pengar på att spara energi. Det gäller inte minst processortillverkarna, som arbetar hårt på att en mikroprocessor bara skall dra ström när den faktiskt gör något. Alla delar som för ögonblicket är inaktiva stängs av och klockfrekvensen och matningsspänningen anpassas hela tiden till arbetsförhållandena.

Och det är här mjukvaruverktygen kommer in. För varje år blir det mera ”lönsamt” att skriva program på ett energisnålt sätt. Grundjobbet är redan gjort och nu är det verktygstillverkarnas tur att dra nytta av möjligheterna. Effektivare kod kan spara massor av energi.

Så IAR verkar göra rätt saker och det är förstås bra. Dessutom har företaget fått upp farten och växer nu ordentligt. Det är ännu bättre. Deras ”down-period” för några år sedan verkar ha sporrat dem till att ta nya och bättre tag.

I det nya numret av Elektronik i Norden kan man läsa om ett annat svenskt företag som lyckats verkligt bra. Lundaföretaget Axis växer så det knakar och företagets historia och erfarenheter kan stå som föredöme för många uppstartsföretag. Det gäller att ha en bra idé och dessutom veta att produkterna faktiskt går att sälja. Alltför många misslyckas för att de inte har klart för sig hur distributionsmodellen skall se ut eller om det över huvud taget är möjligt att slå sig in på en befintlig marknad.

Martin Gren från Axis drog på S.E.E. sitt företags historia och vad man kan lära av den. Bland annat påpekade han hur viktigt det är att man inte får in för mycket pengar från riskkapitalföretag. Det beror förstås delvis på att de pengarna är dyra i längden, men kanske ännu viktigare är att företag inte mår bra av att ha för mycket pengar. Det är bättre att vara lite fattig och tvingas att fokusera på att snabbt få verksamheten att generera pengar. Samma sak sade förresten Robin Saxby, mannen bakom ARMs framgångar, när jag träffade honom senast. Han var alltid noga med att de dotterföretag som startades tvingades leva snålt.
Det här är väl i och för sig välkänt för alla som driver företag. Att bara kasta in mera pengar och mer folk i en verksamhet innebär inte att det blir mer gjort. Tvärtom kan det vara ett effektivt sätt att skapa en ”topptung” verksamhet med dålig effektivitet. Som tur är finns det lågkonjunkturer och kriser som kan leda företag tillbaka på ”rätt väg”. Och om det inte hjälper finns alltid konkursen, när ett företag inte är konkurrenskraftigt och inte klarar av att komma tillbaka till en vettig verksamhet.

Här ser vi ett av de stora problemen med statlig och kommunal verksamhet, eller för den delen hela länder. Vi har sett Grekland, Spanien och Portugal ”lösa sina problem” genom att kasta in lånade pengar i våldsam takt. De som riskerat bli arbetslösa har fått jobb i statlig verksamhet och ingen verkar ha funderat på vad det innebär för ekonomi och effektivitet. Men idag börjar vi se Greklands sluträkning och den är inte munter. Om landet vore ett företag hade konkursen redan varit ett faktum.

Därför är det lite märkligt att se den rödgröna alliansen rekommendera vad som ser ut som en liknande väg för Sverige. Att kasta in massor av extrapengar i kommuner och landsting skapar i och för sig arbetstillfällen, men sätter samtidigt stopp för effektiviseringsincitament. Räkningen riskerar att komma både i form av ökade kostnader och minskad effektivitet och för oss finns inget eurosamarbete som tvingar andra att komma till vår hjälp.
Över huvud taget är det svårt att förstå många av de föreslagna skatteförslagen. Hotet om en återinförd förmögenhetsskatt stoppar effektivt trenden att föra tillbaka utlandsplacerat kapital till Sverige. Det är utomordentligt skadligt, med tanke på att det just är privat kapital som behövs för nysatsningar. Och en ökad progressivitet i skatteskalan är väl ganska exakt vad vi inte behöver. Vi som var med före åttiotalets skatteuppgörelse, med den tidens våldsamma progressivitet, kommer ihåg hur skadligt det var.

Att ha ett skattetryck som ligger dramatiskt högre än konkurrentländernas och ett skattesystem som bestraffar privat finansiering är egentligen en omöjlighet idag. Det är numera alldeles för lätt att flytta verksamheter mellan länder. Dessutom har alliansens ekonomiska politik visat sig  framgångsrik och det är svårt att förstå varför man skall ersätta något som uppenbart fungerar bra med något som under så lång tid har visat sig så ineffektivt.

Filed under: Göte Fagerfjäll