I media ser det ibland ut som om vi är på väg tillbaka till kalla kriget, från en lyckoperiod när alla länder varit vänner och ingen ägnat sig åt spionage eller andra otrevligheter. Putin är elak och den ende man kan lita på är Kinas generalsekreterare Xi Jinping. Kanske det är dags för alla journalister att ägna en vecka åt att läsa John Le Carrés spionromaner och sedan ta en snabbkurs i modern historia, Internetsäkerhet och realpolitik.

Det kanske inte skulle skada med en titt på Naturvårdsverkets statistik heller. Föroreningarna i form av små partiklar kommer faktiskt inte i första hand från dieselbilar. Faktum är att bara ca sex procent av partiklarna i den svenska luften över huvud taget kommer från svenska bilar, bussar eller lastbilar.

Förbud i Oslo
Jag hade egentligen inte tänkt skriva mer om luftföroreningar och bilar, men dieselbilsförbudet i Oslo satte igång både googlandet och skrivklådan.

Som många säkert hört införde ju Oslo i går ett temporärt förbud mot dieselbilar, eftersom en inversion gjort luftkvaliteten riktigt usel. I svensk radio och TV talar man förstås enbart om utsläpp från bilar, men i det material som inslagen baserade sig på står det att utsläppen kommer från fordon och vedeldning.

Förbudet ledde i alla fall inte till några mätbara förbättringar, så det upphävdes idag. Och när jag gick igenom lite tillgänglig statistik förstår jag varför resultatet uteblev.

Mest import
Det är inte alldeles lätt att hitta bra data om effekter av luftföroreningar. Däremot har Naturvårdsverket en alldeles utmärkt statistik över utsläppskällor i Sverige. Tyvärr kommer huvuddelen av utsläppen över Sverige från utlandet, så siffrorna är inte helt rättvisande. Ca 60 procent av partikelföroreningarna kommer från kontinenten och hela 93 procent av svaveldioxiden kommer från samma håll.

Hur mycket av kväveoxiderna som ”importeras” varierar. I södra Sverige handlar det om mer än hälften, men längre norrut är det mindre. En ganska stor utsläppskälla är fartyg (ingen rening och extremt smutsigt bränsle) och det innebär rimligen att hamnstäder är extra utsatta (t ex Göteborg eller Oslo).

Sex procent från fordon
Naturvårdsverkets statistik visar att vi i Sverige har varit fantastiskt bra på att minska våra utsläpp. Från 1990 till 2014 halverades till exempel utsläppen av kväveoxider (klicka här). Utsläppen från bilar, bussar och lastbilar minskade under samma period med två tredjedelar. I Sverige står idag bilar, bussar och lastbilar för mindre än 40 procent av de svenska utsläppen av kväveoxider och betydligt mindre än så om vi räknar in ”importen”.

För partikelutsläppen är siffrorna ännu intressantare. De svenska utsläppen av små partiklar (pm2,5) har minskat med drygt 40 procent från 1990 till 2014 (klicka här). Bilar, bussar och lastbilar står idag för futtiga 14 procent av de svenska utsläppen och knappt sex procent av utsläppen om vi räknar in partiklarna som kommer från kontinenten (bl a från tyska och polska kolkraftverk). Fjärrvärmen ger lite mer än så och uppvärmning av bostäder och industrier som inte har fjärrvärme lägger till dubbelt så många partiklar som fordonstrafiken.

Liten inverkan
Att minska luftföroreningarna genom att strypa trafiken är med andra ord inte särskilt effektivt. Det märks också i mätningar från Göteborg. På en central plats (taket på Femmans Torg) har genomsnittlig partikelmängd ändrats från 17 år 1990 till 14 år 2015. Däremellan har siffrorna varierat och som högst varit uppe i 23 år 2006. En elak gissning är att köldknäppar (med ökad vedeldning) och varierande vindar från söder har haft betydligt större inverkan än försöken att begränsa fordonstrafiken.

Elda när det är varmt
Att begränsa användningen av dieselfordon kan nog fungera som symbolåtgärd, men i verkligheten lär effekten bli ytterst marginell (som i Oslo). Betydligt effektivare är i så fall att förbjuda all användning av braskaminer, ved/oljepannor och kanske till och med fjärrvärmeanläggningar när det är kallt. Men det skulle definitivt inte leda till fler röster för det parti som lade fram förslaget.

Då är det betydligt bättre att se till att elpriserna håller sig låga också under köldperioder. Höga elpriser under köldknäppar är en garanti för att också de uslaste braskaminer och öppna spisar kommer till användning vid sämsta möjliga tillfälle. Låga elpriser gör att man i stället plockar fram ett extra elelement.

Men det förutsätter förstås en bra tillgång till el. Under köldknäppar ger inte stillastående vindkraftverk några bidrag, så där finns inte mycket att hämta.

Putin hjälper Trump?
Det största samtalsämnet just nu är annars frågan om rysk hjälp till Donald Trump i presidentvalet. Tidigare handlade det mesta om läckor från Hillary Clintons mailserver, men tydligen har dessutom demokraternas datorsystem blivit hackade på bred front.

Det här basunerades ut i full styrka i julhelgen och ett antal ryska diplomater utvisats för att visa allvaret. Och visst är det allvarligt att länder lägger sig i andras angelägenheter.

Otroligt naivt
Tittar man lite närmare på den här affären finns det mycket att bli förvånad över, men kanske inte riktigt på det sätt som svenska media lyfter fram.

För ingen är väl förvånad över att ryssarna vill veta vad USAs regering håller på med. Spioneri och informationsinhämtning är faktiskt ingen ny uppfinning och Ryssland har en lång historia i att vara mästare inom både spioneri och desinformation. Där är man faktiskt en stormakt.

Då är det egentligen mycket mera förvånande att Hillary Clinton kunde få sitta kvar som utrikesminister efter att det blivit känt att hon kört sin officiella korrespondens över sin hemmaserver. Hon kunde lika gärna ha skickat kopior på rubbet direkt till Kina, Ryssland, Nordkorea, Israel, Tyskland och alla andra intresserade parter.

Därför får nog fler än jag en känsla av att utvisningarna av ryska diplomater och de stora orden ganska mycket handlade om att Obama-regeringen vill kasta en näve grus i Trump-maskineriet och flytta bort intresset från den Clintonska email-servern.

Realpolitik är verklig
I media kan man ibland få uppfattningen att vi nu är på väg tillbaka till kalla kriget, från en lyckoperiod när alla länder varit vänner och ingen ägnat sig åt spionage. Det är naturligtvis en fullständigt löjlig verklighetsbeskrivning.

I själva verket har alla länder alltid spionerat på varandra, både på vänner och fiender. Nyheten för ett par år sedan att CIA avlyssnade Angela Merkel var till exempel inte märklig, även om det blev en hel del rubriker.

Alla säkerhetstjänster gör sitt bästa för att hämta information och mobiltelefoner och Internet har lyft informationsinhämtningen till en ny nivå. Det här är en självklarhet för alla oss som varit med de senaste årtiondena.

Att skydda information är oerhört svårt och man kan aldrig räkna med att kommersiella system är säkra. I den verkliga verkligheten handlar det om att ha rimliga säkerhetsåtgärder i förhållande till hur intressant ens information är. Kommunikation från USAs utrikesminister är förmodligen det intressantaste som existerar och måste därför skyddas extremt väl.

Läs spionromaner
Kanske är det dags att lägga in John le Carrés spionromaner som standardläsning på journalisthögskolan och som internutbildning i alla politiska partier. Om man sedan kompletterar med lite föreläsningar om Internetsäkerhet finns kanske en rimlig bas att utgå från.

För idag ser vi alldeles för mycket naivitet både när det gäller realpolitik och spioneri. Somliga tycks till och med tro att den som inte har ett försvar inte ses som en risk och därför inte blir angripen. Med samma logik slipper den som inte spionerar att bli utsatt för spionage. Svaghet är styrka.

Putin kan bli ögonöppnare
Vem vet, kanske vi i framtiden ser Putin som något av en ögonöppnare för västvärlden och västvärldens media. Ryska dataintrång och ryska annekteringar är ju tydligare och lättare att förstå än motsvarigheterna från framför allt Kina. Men i bägge fallen är maktpolitiken en realitet.

Jag såg för en stund sedan en del av Xi Jinpings tal från Davosmötet tidigare idag. Där gjorde han sitt bästa för att framställa Kina som den fria världens, frihandelns och klimatpolitikens beskyddare och bålde riddare. Det kan han naturligtvis påstå om han vill, men det märkliga är att SVT-reportern verkade svälja alltsammans med hull och hår. Det hade hon nog inte gjort om Putin sagt samma sak.

Kinas grannar är knappast så troskyldiga och samma sak gäller Rysslands grannar. Det är inte så konstigt att de baltiska länderna hånar svenska försök att lansera lokala försvarsöverenskommelser utan egentligt innehåll. Baltländerna vet att Natomedlemskapet är det enda som ger rimlig säkerhet. Att Ryssland vill ha tillbaka ”sin” östersjökust är inget som förvånar och den här gången vill baltländerna ha ett skydd ”på riktigt”.

Putin utmålas ofta som skurk i Sverige och USA, men han är på intet sätt värre än de gamla sovjetiska ledarna eller de ryska tsarerna. Eller för den delen någon av de andra auktoritära ledarna runt om i världen. Utifrån de förutsättningarna går det lika bra att diskutera med Putin som med kinesiska, arabiska eller afrikanska ledare. I många fall går det nog betydligt bättre.

Att förhandla med Ryssland från en stark position har aldrig varit omöjligt. Då krävs inga maktdemonstrationer och diskussionerna baseras på realpolitik. Vi får väl se om Trump klarar av det jobbet. Han kanske till och med kan få en stor blöt kyss, á la Brezjnev/Honecker.

Filed under: Göte Fagerfjäll