5000 är inte så dåligt

– 5000 besökare, det var verkligen inte illa.
Det här var en kommentar från en av mina brittiska kontakter i PR-branschen. Han förstod inte alls varför så många var besvikna. Och det är kanske en bättre utgångspunkt inför de fortsatta diskussionerna än svartsyn och allmän negativism.

Men det är klart – att mässbesökandet faller också i resten av världen är tröst för ett tigerhjärta. Den stora frågan är väl hur vi skall få de yngre i branschen att besöka mässor. Och nästa fråga är förstås hur vi får in fler yngre i branschen. Medelåldern börjar bli allvarligt hög.

Den senaste veckan har annars överskuggats av askmolnen från Island. Nu verkar väl problemen så sakta att minska, men hela tiden finns risken att den mycket större intilliggande vulkanen Katla ”sparkas igång”. Vi kan alltså inte vara säkra på hundraprocentig tillgänglighet för flygfrakt under lång tid. Konsekvenserna av det blir rimligen större säkerhetsmarginaler vad gäller lager och framförhållning. Låt oss bara hoppas att vi slipper en upprepning av händelserna 1783, då ett vulkanutbrott på Island skapade missväxt och död i hela Europa, plus en vargavinter därefter.

Den stora politiska frågan i veckan är annars den om Förbifart Stockholm. Fram tills i tisdags var allt klart och bygget skulle kunna börja 2012. Moderaterna, Socialdemokraterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna var redan sedan länge ivriga förespråkare för en motorvägslösning. Centerpartiet, som i praktiken var de enda som kunde sätta käppar i hjulet, sade ja förra året. Den politiska majoriteten var förkrossande.

Men på tisdagen gick alltså den rödgröna alliansen ut och berättade att de vill riva upp beslutet. Om de vinner valet i höst blir det i stället en allmän omröstning där motorvägsbygget ställs mot ett ännu så länge ospecificerat alternativ med mera pengar till kollektivtrafik, till ungefär samma kostnad som motorvägen. Vänsterpartiet och Miljöpartiet lyckades alltså till allas förvåning köra över Socialdemokraterna.

Det är naturligtvis en fantastiskt intressant politisk situation, när två små partier på ett så dramatiskt sätt kan dominera över ett så mycket större samarbetsparti. För bara några dagar sedan talade man från Socialdemokraterna om att köra över Vänsterpartiet och Miljöpartiet om de fortsatte att ställa till problem i frågan om Förbifart Stockholm. Och så plötsligt lade man om kursen totalt och gick med på en lösning som innebär att man backar från allt vad man tidigare sagt.

Jag råkade mitt på dagen på tisdagen lyssna på en radiointervju med oppositionsborgarrådet Carin Jämtin och det var en märklig upplevelse. Normalt sett brukar politiker vara noga med att framställa alla motgångar som segrar, men Jämtin försökte inte ens. Efter en liten stund väntade jag bara på repliken ”jag är så fruktansvärt trött på alltsammans, nu skiter jag i det här och lägger av med politiken” (den kom dock aldrig). Mona Sahlin var i sin TV-intervju framåt kvällen lite mera politiskt korrekt, men nog lyste det igenom att också hon hade gått igenom ett stort politiskt nederlag.

Normalt sett brukar samarbetspartier undvika att förödmjuka varandra på det här sättet. I det här ljuset framstår faktiskt den borgerliga alliansens interna överenskommelser som ett under av samarbetsförmåga och förhandlingsvilja. Att Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte bara väljer att försöka förödmjuka Socialdemokraterna utan också lyckas med det tyder på ett förbluffande maktskifte inom den rödgröna alliansen. De två småpartierna skriver dagordningen och Socialdemokraterna hänger med. Aldrig tidigare har vi sett Socialdemokraterna på knä på det här viset.

Rimligen kommer det här att ändras efter valet. Om de rödgröna vinner lär Socialdemokraterna sätta ner foten och ge tillbaka för åtminstone en del oförrätter. En förlust lär säkerligen ge samma resultat. Frågan är bara om arbetarrörelsen verkligen står ut med att förödmjukas ända fram till valet utan att explodera. Mina egna erfarenheter från den sidan (lite gamla, men inte så små) gör mig förvånad att det kunnat gå så långt som det faktiskt gått.

Det finns naturligtvis mycket tyckande om Förbifart Stockholm. Förvånansvärt många verkar fortfarande ställa förbifarten i total motsats till kollektivtrafik, trots att man till slut valde att ha dedikerade kollektivfiler i bägge riktningar av förbifarten. Det borde garantera att busstrafiken kan komma fram utan problem i alla lägen.

Och här återkommer jag envist till bussarnas fördelar i kollektivtrafiken. De är oslagbara när det gäller flexibilitet och överlägsna när det gäller att gå från en punkt till en annan utan mellanliggande stopp. Om det till exempel finns en stor passagerarström från Orminge till Kista på morgonen (sådant kollar man hela tiden med undersökningar av resvanor) är det naturligtvis både bekvämare och effektivare att sätta in direktbussar. Ur miljösynpunkt är bussar helt acceptabla och direktbussar är minst lika energieffektiva som spårtrafiken.

Enda problemet är att man av någon märklig anledning låtit bli att bygga kollektivfiler på de stora lederna. Eller rättare sagt – man har hela tiden tänkt i termer av spårtrafik så fort det talats om kollektivtrafik. Men ett kollektivfält på till exempel Essingeleden får en ganska sanslös maximal totalkapacitet. Rätt utnyttjad blir den till och med större än ett tunnelbanespår. Förutsättningen är förstås att man inte behöver köra in alla bussar till samma igenkorkade centralstation, men det var ju aldrig tanken heller (där fungerar tunnelbanan mycket bättre).

Själv ser jag bussens fördelar varje gång jag utnyttjar kollektivtrafiken i vår region. Det blev av olika anledningar varken tunnelbana eller tåg till Värmdö, trots att befolkningsunderlaget mycket väl skulle ha motiverat det. Men från majoriteten av de bofasta hörs ändå inga krav på spårtrafik. De flesta är mer än glada över det finmaskiga nätet, den höga turtätheten, de snabba direktbussarna och nattrafiken, där man aldrig behöver vara rädd att missa sista bussen. Med jämna mellanrum kommer politikerförslag om nya dyra spårsatsningar, men de brukar tas emot med en gäspning av de boende. En ny direktbusslinje är betydligt mera populärt.

Nu kanske somliga avfärdar mig som järnvägsmotståndare och allmän miljöskurk, men riktigt så enkelt är det inte. Mitt favoritfortskaffningsmedel är fortfarande trampcykeln i alla dess former. Och jag tycker fortfarande att vi allvarligt borde fundera på MAGLEV-linjer (tåg som svävar på magnetfält) mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Med hastigheter på 450 km/h skulle det ge restider fullt i klass med flyget, men utan den miljöpåverkan i form av buller som vanliga snabbtåg medför.

Comments are closed.