Mittuniversitetet forskar om nya sätt att bygga batterier. Med hjälp av grafen och papper försöker man ta fram en typ av superkondensatorer som skall kunna lagra energi på ett billigare och effektivare sätt.

Det här är i och för sig ingen direkt nyhet. Forskningen har hållit på ett par år tillsammans med forskningscentrumet Fibre Science and Communication Network (FSCN). Det nya för Mittuniversitetets del är att man får två miljoner kronor av Energimyndigheten i forskningsprojektet MODULIT. Resten av pengarna, 14 miljoner, går till bland andra Acreo, KTH, Linköpings Universitet och SICS. Tanken är att ta fram kompletta system för energilagring.

Det här är naturligtvis alldeles utmärkt och det går helt i linje med elektronikindustrins normala sätt att vidareutveckla teknik. Man förfinar och effektiviserar varje ingående del och kan på det sättet nå bra resultat utan att kräva fantastiska tekniska genombrott. Och tur är väl det – de fantastiska tekniska genombrotten står inte direkt på kö.

Kall fusion och varm
Annars är kanske energiteknik det område där våldsam teknikoptimism och våldsam teknikpessimism blandas på det mest märkliga sätt. Egendomligt nog är det ibland samma personer som i ena ögonblicket är totala teknikpessimister och i andra ögonblicket otroliga optimister.

Det gör ofta energidebatten ganska märklig. Samma personer kan till exempel vägra att se möjligheten till energieffektivisering på bilar och lastfordon, samtidigt som man glatt förutsätter att ny fantastisk batteriteknik skall göra det möjligt att lösa alla energiproblem med vind- och solkraft.

Det bästa exemplet på teknikoptimism är kanske ändå ”kall fusion” – något som på allvar dök upp i slutet av åttiotalet och ledde till en närmast religiös diskussion i medierna. Tanken var att man med hjälp av en katalysator (oftast av palladium) skulle kunna omvandla väte till helium i rumstemperatur och på kuppen få en fantastisk energikälla.
Fördelarna med kall fusion jämfört med ”traditionell fusion” är naturligtvis otroligt stora. Hittills har praktiskt användbar ”riktig” fusion bara demonstrerats i vätebomber (och i solen), medan försöken att åstadkomma kontinuerlig fusion har långt kvar till fungerande kraftverk. Nyss såg vi ett exempel på en laserdriven fusion som under kort tid gav överskottsenergi, men det är lång väg kvar.

Att slippa jätteanläggningar (som experimentanläggningen JET och kommande ITER och HiPER) och i stället lösa problemet i små och billiga apparater i rumstemperatur är förstås fantastiskt attraktivt. Problemet är bara att det inte riktigt fungerar vid ordentligt kontrollerade experiment. Åtminstone var det så på åttiotalet. Så begreppet kall fusion gick i dvala under 25 år – åtminstone i vanliga media.

Tillbaka igen?
Men den senaste tiden har åttiotalsdiskussionen om ”kall fusion” tagit fart igen. Den italienske uppfinnaren Andrea Rossi har tagit fram en ”energikatalysator” som enligt Rossi ger mycket mer energi ut än in genom fusion av nickel och väte till kopparatomer. Ett grupp svenska forskare har övervakat tester och anser att det hela nog fungerar, medan bland andra kärnfysikern Peter Ekström vid Lunds universitet klassar alltsammans som nonsens.

Sannolikt får vi väl se samma händelseutveckling som då för 25 år sedan. Media drar igång debatten med några positiva program och/eller artiklar (Ny Teknik har redan börjat). Sedan följer en ”hype” och ett antal halvreligiösa debatter och en hel del konspirationsteorier. Det finns alltid människor som så gärna vill att något skall vara sant att de vägrar tro på motsatsen. Och till slut planar det nog tyvärr ut igen. Kall fusion är nog tyvärr alldeles för bra för att vara sann.

Men visst vore det kul om det fungerade.

Filed under: Göte Fagerfjäll