Förra veckan kom en rapport från Lantbruksuniversitetet där man berättade att Sveriges insekter inte alls är på väg att försvinna. Data från de senaste 35 åren visar att allt är precis som det alltid har varit. Data från Stora Barriärrevet visar samtidigt att korallreven mår alldeles utmärkt – faktiskt bättre än någonsin sedan mätningarna startade 1985. Och havet stiger inte snabbare än det gjort de senaste 100 åren. Visst är det tur att domedagsprofeterna så ofta har så väldigt fel?

Men positiva nyheter är uppenbarligen inte några intressanta nyheter. Rapporten från SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) rapporterades pliktskyldigt i en TT-notis i ett par dagstidningar (GP och SvD) utan vidare kommentarer. Varken TV eller radio tyckte att den var intressant nog att uppmärksamma. Positiva data från Stora Barriärrevet verkar vara ännu mindre intressanta.

Katastrofer
Då är det betydligt mera spännande att berätta om artutdöende, speciellt om insekter som minskar dramatiskt, eller korallrev som är på väg att helt försvinna (lustigt nog brukar det handla om Stora Barriärrevet). Detta trots att objektiva data visar på motsatsen.

I bägge de här fallen kommer ändå mätdata som visar motsatsen från utomordentligt pålitliga källor. SLU-rapporten om insekternas tillstånd i Sverige baserar sig på 35 år av insamling på ett stort antal ställen. Det finns inga data som ens kommer i närheten när det gäller tillförlitlighet. När det gäller korallerna kommer också där data från officiella statliga källor (även om de källorna inte är överdrivet intresserade av att visa sina data).

SLU publicerade förresten i våras en mycket omfattande rapport från ett stort ”återvätningsprojekt” i norra Sverige. Fem års noggranna mätningar före, under och efter återställandet av en för länge sedan utdikad våtmark visade att utsläppen av växthusgaser (metan och koldioxid) ökade efter att marken blivit ”återställd våtmark”. Med andra ord ett resultat tvärt emot vad som förväntats. Inte heller den här rapporten blev någon ”hit” i media.

Havet stiger inte i Sverige
Om vi lyssnar på radio kan vi i alla fall bli övertygade om att havet stiger som aldrig förr. Vetenskapsradion (P1) har haft en närmast oändlig rad program om de fasansfulla konsekvenserna av de snabbt stigande havsnivåerna.

Märkligt nog verkar ingen ha brytt sig om att kontrollera objektiva data här heller. Det är tråkigt med tanke på att det finns så många otroligt långa, bra och lättåtkomliga mätserier från extremt tillförlitliga (statliga) källor.

Stockholmsserien går till exempel tillbaka till 1880-talet. Den visar en stadig havsnivåsänkning med 3,69 mm per år sedan starten och en halvmeters sänkning sedan 1880-talet. Den som köper en strandtomt i Stockholmsområdet kan alltså förvänta sig att tomten blir lite större varje år.

Mätserien från Furuögrund (Skellefteå kommun) går tillbaka till 1910-talet och visar en stadig havsnivåsänkning med 7,82 mm per år. Inte heller där har trenden förändrats på senare år.

Ju längre söderut vi kommer desto mindre är havsnivåsänkningen. Visby och Göteborg ligger till exempel på en millimeter och Klagshamn (Malmö) har till och med en liten havsnivåhöjning på 0,41 mm. I alla de här fallen har förändringarna varit stabila de senaste hundra åren. När vi kommer till Travemünde i Tyskland ser vi en stabil havsnivåökning på 1,68 mm per år sedan 1850-talet.

Att havet sjunker runt Sverige beror förstås på inlandsisen. Den tryckte ner landet ett gott stycke och Sverige reser sig därför mellan 9 mm och 0,5 mm per år beroende på hur långt från Skellefteå vi kommer. Den stabila havsnivåhöjning på ca 1,8 mm per år som pågått runt världen åtminstone de senaste par hundra åren ”maskeras” effektivt förutom allra längst ner i Skåne.

Hur kan då SMHI och många andra hävda att vi de senaste årtiondena haft en havsnivåökning som förändrats från 1,8 mm till 3,5 mm? Det beror helt enkelt på att vi sedan några årtionden också kunnat mäta havsnivåer från satellit och de mätningarna visar 3,5 mm (stabil) ökning per år. Om det beror på mätfel eller på att havsnivån ökar mer mitt ute i oceanerna spelar egentligen mindre roll. Det vi är intresserade av är ju havsnivån vid kusterna och där har vi som sagt utmärkta och stabila data från alla delar av världen.

Väderrekord är ofta gamla
Men väderrekorden slås väl hela tiden? Senast i går såg jag i tidningen (Aftonbladet) en braskande rapport om att Torpshammar förra veckan hade den högsta regnmängden per minut som någonsin uppmätts av SMHI (4 mm).

En liten detalj i sammanhanget är förstås att SMHI bara mätt på det här sättet i två år. Vi talar alltså om en två år lång mätserie – något som gör data klart mindre skrämmande. I USA (Maryland) mättes för övrigt 31,2 mm regn på en minut år 1956.

Om vi går till värmerekorden i Sverige, där vi har långa mätserier, behöver vi ofta backa förbluffande långt. Högsta temperaturen, +38 °C, mättes 1933 i Ultuna (juli) och 1947 i Målilla (juni). Lägsta temperaturen, −52,6 °C, mättes i februari 1966 i Vuoggatjålme.

Högsta månadsnederbörden, 429 mm, uppmättes januari 1989 i Jormlien. Högsta dagsnederbörden, 198,0 mm, uppmättes juli 1997 i Fagerheden. Fast Hemse låg inte långt efter i september 1913 med 141,0 mm.

Färre dör av katastrofer
Över huvud taget är det svårt att bli särskilt skrämd av väderstatistik. Stormar, tornados och andra extremväder inträffar ungefär lika ofta som de alltid har gjort. Den stora skillnaden är att människan har lärt sig att hantera konsekvenserna och att det därför inte dör på långt när lika många i klimat- eller väderrelaterade katastrofer idag.

Faktum är att antalet klimatrelaterade dödsfall per år i världen har fallit något alldeles otroligt, från nästan 500 000 per år för 100 år sedan till ca 12 000 idag. Då ingår döda från översvämningar, torka, stormar och skogsbränder.

Sedan kan man förstås också titta på överdödligheten på grund av värme och kyla. Där finns det statistik som visar att 20 500 personer dör varje år i Europa på grund av värme. Fast samma statistik visar förstås att 220 000 personer, alltså 11 gånger fler, dör i Europa på grund av kyla. I Sverige är skillnaden ännu större med drygt 500 döda på grund av värme och drygt 15 000, alltså 30 gånger fler, döda på grund av kyla.

Men det är klart – statistisk överdödlighet är alltid jobbig. Siffrorna blir ofta väldigt höga både på grund av sätten att räkna och på grund av att dödligheten till slut alltid är 100 procent. Men att kyla är väldigt mycket dödligare än värme borde i alla fall inte vara någon nyhet för någon.

De här siffrorna plockade jag förresten från ett föredrag av Bjørn Lomborg, ordförande för Copenhagen Consensus Center. Föredraget finns på länken https://www.youtube.com/watch?v=HWqv6RH-3WE . Det handlar inte på något sätt om några märkliga siffror utan de är väl belagda. Föredraget är väl värt att se för alla som inte ser skrämsel som ett självändamål.

Klimatförnekare?
Att presentera den här typen av data innebär lätt att man klassas som ”klimatförnekare”. Aktivister, politiker och media har ju ägnat oändliga timmar och spaltkilometer åt att kalla klimatförändringarna världens största problem och ett dödligt hot om inget görs OMEDELBART.

Och visst är det onödigt att låta till exempel kolkraftverk spy ut mängder av koldioxid i onödan och visst finns det en koppling mellan koldioxid och temperatur. Men det är knappast världens största problem eller ens ett problem som är särskilt bråttom att hantera. Framför allt finns det ingen som helst anledning att ”skrämma skiten” ur barn och skapa neuroser och depressioner. Världen brinner inte upp och vi löser inte särskilt många problem genom att vräka ut massor av biljoner på misslyckade ”gröna” projekt.

Gör som Sverige gjorde
Det vore bra mycket bättre om världens politiker stannade upp ett ögonblick för att se vad som faktiskt fungerar och vad som inte fungerar. Idag springer alla i stället runt som yra höns och vräker ut pengar på sådant som vi redan vet har misslyckats. Det är till och med så illa att de flesta av dagens klimataktivister propagerar för någon form av kommunistisk planekonomi trots att hundra år av misslyckade fullskaletester (t ex DDR) med all önskvärd tydlighet bevisat att det inte fungerar över huvud taget.

Då finns ändå på nära håll ett långtidstest i full skala av fungerande klimat- och miljöåtgärder, nämligen i Sverige under andra delen av 1900-talet. Där såg vi ett land som på förbluffande kort tid lyckades gå från stora utsläpp av alla möjliga gifter till att bli världens kanske renaste land. Det är sannerligen något att ta efter.

Det här låter kanske som överdrifter men det räcker att titta på objektiv statistik för att bli övertygad.

Det hela började med ett program för stabil, billig och ren elenergi. En kombination av vattenkraft och kärnkraft skapade ett urstarkt elsystem som gjorde det möjligt för både industrin och hemmen att elektrifiera i stort sett allt som kunde elektrifieras.

Det fortsatte med ett program för att effektivisera sophanteringen och få bort de snuskiga soptipparna. Allt som var värt att återvinna, metaller, papper och glas, gick till återvinning och allt annat gick till gigantiska sopförbränningsanläggningar med extremt effektiv rökgasrening. Sopor blev en viktig energikälla för fjärrvärme i stället för ett jätteproblem på vidriga soptippar.

Dessutom genomfördes hårda utsläppsregler för både industri och bostäder. Det gällde allt från utsläpp i luften till utsläpp i havet och på marken. På bara ett par årtionden tog Sveriges luft, åar, älvar och stränder steget från kraftig nedsmutsning till kristallklart vatten och närmast partikelfri luft. Framåt millennieskiftet värmdes Sverige nästan helt med el och fjärrvärme. I stort sett all förbränning skedde i stora anläggningar med hög verkningsgrad och nästan total rökgasrening.

På köpet försvann också större delen av koldioxidutsläppen. Vid millennieskiftet låg Sverige på mindre än hälften av utsläppen per person jämfört med motsvarande industriländer och i klass med U-länder som Senegal när det gällde utsläpp i förhållande till BNP.

Klantat till det
Sedan dess har vi klantat till det ganska ordentligt. Vi har till stor del ersatt en stabil och billig elförsörjning med dyr och opålitlig vindkraft och vi har ägnat stora pengar åt att försöka få vår fantastiska avfallshantering att likna de katastrofala systemen i övriga Europa. I stället för effektiv sopförbränning satsar vi stora pengar på omöjlig materialåtervinning av till exempel plast vilket i slutänden bara leder till ökade globala utsläpp.

För att göra det hela riktigt eländigt har vi de senaste åren ägnat oss åt falsk bokföring i form av inblandning av importerade biodrivmedel (får utsläppen att till synes hamna utomlands) och höjda elpriser som får tung industri att flytta till länder med högre utsläpp. Alltför mycket handlar numera om bokföringstekniska dumheter och inte om att verkliga förbättringar.

Men trots de senaste årens dumheter är fortfarande Sverige renare och effektivare än alla andra jämförbara länder. För den som vill se verkligheten är Sverige ett utmärkt exempel både på vad som bör göras och på vad som bör undvikas.

Stabil el
Sveriges exempel visar först och främst hur otroligt viktigt det är med en ren och stabil elförsörjning. På bara lite över 10 år (fram till mitten av 1980-talet) lyckades Sverige fördubbla sin stabila elproduktion och göra det möjligt att starta en meningsfull och ganska fantastisk elektrifiering.

De senaste trettio årens försök att gå från en stabil elproduktion till en instabil elproduktion har bara bevisat det här på ett ännu bättre sätt. Jättelika satsningar på vindkraft och nedläggning av en ändå ganska liten del av den stabila elproduktionen har ställt till gigantiska problem. Den som vill ha empiriska bevis behöver inte gå långt.

Fast det är klart – om man verkligen vill se katastrofer är det bara att ta sig ett stycke söderut till Tyskland. Deras ”energiewende” har skapat ett elände som inte många kunde tänka sig. Den tyska teknikbloggaren och partikelfysikern Sabine Hossenfelder (som inte är någon ”klimatförnekare”) publicerade för ett par veckor sedan den utmärkta bloggen ”Why I’m embarrassed to be German” https://youtu.be/W1ZZ-Yni8Fg?si=rFMfWJAFRO901VEE där hon ondgör sig över den tyska katastrofala energipolitiken. Det är hon inte ensam om.

Stabil och hyfsat billig energi var grunden för industrialismen, det är vi nog alla överens om. Stenkol och brunkol lyfte världen ur fattigdom men skapade samtidigt stora problem med svavelutsläpp, partikelutsläpp och utsläpp av koldioxid.

Många tror säkert att kolkraft alltid innebär utsläpp av svavel och partiklar men så är det inte alls. Utsläppen från moderna kolkraftverk (som Vattenfalls Moorburg-anläggning) består i stort sett bara av vattenånga och koldioxid och är varken hälsovådliga eller försurande. Ett land som struntar i koldioxidutsläppen (t ex Kina) kan mycket väl fortsätta att elda kol i hundratals år.

Den som däremot vill sänka koldioxidutsläppen och fortfarande ha stabil och hyfsat billig energi har inte många val. De senaste årtiondenas fullskaliga tester med vindkraft och solenergi har med all önskvärd tydlighet visat att instabil energi är precis så hopplös som man kunde förvänta sig.

Efter alla misslyckanden satsar nu många (med Tyskland i täten) på vätgas som lagringsmedium och utjämnare. Absolut inget tyder på att det kommer att lyckas.

Kvar finns då kärnkraften – alltså den energikälla som visade sig fungera så fantastiskt bra i Sverige. För Tyskland blir det ett otroligt surt äpple att bita i och man kommer säkert att först köra ”in i kaklet” på vätgasspåret. För Sverige är det betydligt lättare. Två eller tre nya stora reaktorer räcker för att ta landets energiförsörjning tillbaka dit vi var.

Sopförbränning och hållbarhet
Om vi dessutom slutar att prata så mycket strunt om ”hållbarhet” och i stället tittar på verkligheten är det ganska lätt att hantera avfallsproblemet. För Sveriges del är det bara att backa tillbaka något årtionde och för andra länder är det bara att göra som Sverige gjorde.

För de flesta av dagens satsningar på hållbar återvinning är ju faktiskt enbart fåniga. Alla vet att metaller, papper och glas är lätt att återvinna. Det har vi gjort i mer än hundra år och i Sverige är den återvinningen både lönsam och närmast hundraprocentig.

Det är en helt annan sak att återvinna plast och textilier. Förenklat kan man säga att det är dyrt, dåligt och dumt. En enkel analys visar varje gång att det är mycket bättre att energiåtervinna via effektiv förbränning och omvandla soporna till fjärrvärme eller el.

Samma sak gäller för övrigt hushållssopor. Det satsas stora pengar på tillverkning av biogas men ingen vågar jämföra energiutbytet från biogasen med energiutbytet vid direkt förbränning av hushållssopor.

En absolut sanning är i alla fall att det är sanslöst mycket bättre att energiåtervinna sopor än att dumpa dem på deponier (soptippar). Det gjorde vi i Sverige fram till sjuttiotalet och det gör man märkligt nog fortfarande i större delen av världen.

Elbilar?
Till slut några ord om elbilar. Jag ser till min glädje att det börjar komma en del fullt användbara och något så när rimligt prissatta elbilar på marknaden. Det är bra.

För det är ju ganska självklart att vi inte på många år kommer att kunna göra ett brett skifte till stora elbilar med stor batterikapacitet och extremt snabb laddning. Inte ens Sverige är i närheten av att ha ett elnät som klarar något sådant. I länder som Tyskland, med mindre än halva effektkapaciteten jämfört med Sverige, fungerar det inte alls. För att inte tala om USA.

Men små elbilar avsedda för långsam laddning vid hemmet (villan) belastar inte nätet speciellt hårt och de kräver därför inte en massiv utbyggnad av elnät och elproduktion. En räckvidd på knappt 20 mil räcker långt. För längre sträckor är en konventionell bil alldeles utmärkt.

Däremot är inte elbilen någon stor klimaträddare. Inte ens i Sverige leder elbilar till några större klimatvinster. För att inte tala om Tyskland. Inte ens om vi tittar på miljövinster ser vi några stora skillnader mellan elbilar och ”vanliga” bilar. Det stora kvarstående miljöproblemet med bilar anses vara partikelutsläppen och där visar senare tids forskning att uppåt 80 procent kommer från däcken. De tunga elbilarna har minst lika stora partikelutsläpp som bensinbilar.

Men återigen – det är bara att titta på Sverige. Vi behövde inga elbilar för att komma ner i fullt rimliga koldioxidutsläpp. Om resten av världen väljer samma väg som Sverige valde kan en eventuell övergång till elbilar bli lite av ”grädde på moset”. Då behövs varken drakoniska politiska beslut eller galna subventioner.

Gör rätt
I dag översvämmas media av mardrömsscenarier och domedagsprofetior. Allt pekar på att de är lika felaktiga som den här typen av förutsägelser alltid har varit. Det är tur eftersom de svindyra panikåtgärder som gjorts de senaste åren visat sig vara meningslösa.

Om världen i stället tar den svenska vägen och gör sådant som faktiskt fungerar kommer vi att få det bättre på sikt. Och medan vi arbetar åt rätt håll kan vi glädja oss åt att djuren inte har massutrotats, att havet inte har stigit mer än tidigare och att färre svälter eller dör av naturkatastrofer.

I stället kan vi andas in vår rena luft, bada i våra rena vatten och klippa våra gräsmattor utan att känna någon skuld. Våra bin och våra andra insekter lever i högönsklig välmåga, utom möjligen på min gårdsplan där ett dussin svalor gör sitt bästa för att hålla ner myggbeståndet. Men det är bara naturligt och hållbart på riktigt.

Ha en fortsatt härlig sommar!

Filed under: Göte Fagerfjäll