Avelektrifieringen fortsätter
Det talas väldigt mycket om elektrifiering för att rädda klimatet. Men i verkligheten ser vi snarare en avelektrifiering i de flesta västländer. Avelektrifieringen sker dessutom från mycket låga nivåer – hälften eller en tredjedel av de svenska nivåerna. Sedan 1990 har elanvändningen i Tyskland och Storbritannien minskat med 10 respektive 16 procent. Det är egentligen bara Kina som ökar sin elanvändning och det med besked.
1970 låg Sveriges elanvändning på 7,8 MWh per invånare. Det var också det år då landets koldioxidutsläpp var som högst, 12 ton per invånare. I slutet av åttiotalet hade elanvändningen mer än dubblerats och låg 1990 på 16,3 MWh per invånare trots att elproduktionen var nästan helt fossilfri. Det gjorde att koldioxidutsläppen nästan kunde halveras till 6,7 ton per invånare.
Få följde efter
I resten av världen var det inte många som följde Sveriges exempel. Ett fåtal länder, med Norge som bra exempel, hade massor av vattenkraft och kunde elektrifiera både industri och hushåll. De flesta andra fortsatte att se elektricitet som en dyrbar resurs som bara används där det är absolut nödvändigt.
När Sverige ca 1990 var färdig med sin elektrifiering låg därför de flesta västländer på en elanvändning mellan hälften och en tredjedel per invånare jämfört med Sverige. Sveriges 16,3 MWh per invånare och år 1990 kunde jämföras med 6,6 MWh för Danmark, 7 MWh för Tyskland, 5,7 MWh för Storbritannien och 6,5 MWh för Frankrike.
Sveriges exempel visade att det var fullt möjligt att snabbt gå över till en stor fossilfri elproduktion. Från början av sjuttiotalet till mitten av åttiotalet byggde Sverige så mycket kärnkraft att den 1987 motsvarade 8,4 MWh per invånare. Det skall jämföras med en total elanvändning mellan 5,7 MWh och 7 MWh per invånare i de största europeiska industriländerna. Det hela var ganska fantastiskt och borde ha stått som ett lysande föredöme för övriga industriländer.
De flesta backade
Men inte ens efter 1990 blev det någon elektrifiering i Europa. Faktum är att Europas stora industriländer till och med minskade sin elanvändning. Vi såg en marginell ökning fram till 2010 och sedan en ganska kraftig minskning. Idag (siffror från 2022) ligger Tyskland på 6,3 MWh per invånare och år, alltså tio procent lägre än 1990. Storbritannien ligger på 4,8 MWh, 16 procent lägre än 1990. Ett av de få undantagen är Frankrike som ökat med 14 procent till 7,4 MWh. Frankrike producerar nästan all sin energi med kärnkraft.
Tyvärr har utvecklingen gått åt fel håll också i Sverige. Sveriges elanvändning per invånare har sedan 1990 minskat med 26 procent till 13,2 MWh. Kärnkraften låg 2022 på knappt 4,8 MWh per invånare. Ändå ligger vi fortfarande på dubbla eller tredubbla elanvändningen jämfört med de flesta andra europeiska industriländer.
Mycket snack
De här siffrorna låter säkert fullständigt orimliga för alla som de senaste årtiondena hört världens politikerna tala om den stora elektrifiering som skall rädda oss från klimatkatastroferna. Men som vanligt är det lättare att prata än att åstadkomma något. Och som vanligt bryr sig sällan journalisterna om att kontrollera hur det verkligen ser ut.
Sanningen är alltså att vi inte har sett någon som helst elektrifiering de senaste årtiondena. Inte de senaste åren heller förresten. Nedgången fortsätter och allt prat om flerdubbling av elproduktionen är hittills bara tomt prat. I Västvärlden är det inte många stora industriländer som har en rimlig elförsörjning. USA är ett undantag och ligger på samma nivå som Sverige.
Produktionen till Kina
Men hur hänger det här ihop? Sverige visade ju på åttiotalet att det gick att elektrifiera industrin via en dramatiskt ökad elproduktion. Har Tyskland och Storbritannien hittat ett magiskt sätt att elektrifiera industrin utan att öka elproduktionen?
Svaret på det finns i Kina. I stället för att elektrifiera den energiintensiva industrin lät många av de europeiska länderna produktionen flytta till Kina. Kinas elanvändning per invånare har sedan år 2000 ökat med nästan en faktor sex. Under samma tid har utsläppen av koldioxid ökat med nästan en faktor tre. Kina har nu lika höga utsläpp av koldioxid per invånare som Tyskland (8 ton per invånare och år) och mer än dubbelt så höga som Sverige (3,6 ton per invånare och år).
Att använda Kina som ”klimatsamvete” har förstås sina problem. Kinas industri är nästan helt kolbaserad och det gör att ”outsourcing” av energiintensiv industri till Kina automatiskt ger kraftigt ökade koldioxidutsläpp. Om vi till exempel tittar på den mycket elintensiva produktionen av batterier till elbilar ser vi att ”miljövinsten” för elbilar blir minimal med kinesiska batterier (majoriteten av batterier för elbilar kommer från Kina). Samma sak gäller egentligen allt annat som produceras i Kina. Det hela blir en form av extremt kreativ bokföring.
Svårt med elbilar
Det talas mycket om att tillverka batterier med förnybar energi i Europa. Det låter bra men fungerar väldigt dåligt i praktiken. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket stabil energiproduktion och elpriserna är dessutom alldeles för höga efter många års satsningar på vindkraft.
Faktum är att en tänkt övergång till elbilar är svår nog även om både bilar och batterier tillverkas i Kina. Om vi utgår från körda mil per år för personbilar, lätta lastbilar, tunga lastbilar och bussar och multiplicerar det med en rimlig elförbrukning hamnar vi någonstans runt 2,5 MWh och 3 MWh per invånare och år. För Sveriges del skulle det innebära en drygt tjugoprocentig ökning av elförbrukningen, något som relativt lätt kan täckas av ett par nya kärnkraftsreaktorer.
För Tyskland och Storbritannien blir det betydligt värre. En övergång till elbilar skulle kräva mer än 40 procent av dagens tyska elproduktion och mer än 50 procent av den brittiska elproduktionen. Det innebär en ökning av elanvändningen med nästan 50 respektive drygt 60 procent. Det är ruskigt mycket om vi tittar på verkliga siffror och inte på politiskt korrekta glada förhoppningar.
Om vi dessutom tar hänsyn till att laddning av bilar inte sker stabilt och med jämn effekt blir det hela ännu värre. Till och med i Sverige med vårt ganska fantastiska elnät blir toppbelastningarna svåra att hantera. I Tyskland och Storbritannien kommer det att krävas en enorm utbyggnad av elnätet för att hantera toppeffekterna.
Oroliga tider
Det ser alltså ut som om Europa har gjort en lång rad mycket dåliga energipolitiska beslut. Tysklands nedläggning av kärnkraften var sannolikt den värsta katastrofen men ändå bara en i raden.
Även om världen fortsätter att vara fredlig och handeln fortsatt global kommer Europa att ha stora problem med elbrist, instabil elförsörjning och höga elpriser. Den tyska ekonomin visar redan nu tecken på recession på grund av det här.
Men tyvärr verkar vi dessutom vara på väg in i en lång period där fred och billig global handel inte alls är en självklarhet. Rysslands krig i Ukraina skickar kalla kårar över världen och risken för en eskalering i Mellanöstern kan göra världshandeln (fartygstrafiken) både dyrare och osäkrare. För att inte tala om Kinas krav på Taiwan. Där kan vi verkligen tala om en möjlig katastrof.
Det självklara receptet för att minska riskerna är att försöka ”ta hem” så mycket som möjligt av industriproduktionen. Det är långtifrån säkert att den globala infrastruktur som byggts upp sedan andra världskriget är ”hållbar” i tider av ofred.
Men att återigen bygga upp lokal energiintensiv produktion kräver energi, inte minst stora mängder el. Efter den huvudlösa halveringen av den svenska kärnkraften har inte ens Sverige resurser nog att öka sin industri.
Situationen är ännu mycket värre i Tyskland. De flesta inser väl vid det här laget att nedläggningen av kärnkraften var vansinnig. Tillsammans med den planerade nedläggningen av kolkraften riskerar Tyskland att hamna i en fullständigt ohållbar situation. I det läget är den enda rimliga lösningen att satsa för fullt på den inhemska brunkolen med alla de miljökonsekvenser som följer.
Slut på struntprat
Vi behöver en tillnyktring i energipolitiken och en bra inledning är nog att sluta ”snacka skit”. Om allt struntprat de senaste årtiondena hade haft någon som helst förankring i verkligheten skulle Europas energiproduktion legat en bra bit över Sveriges efter vårt ”stora språng” på sjuttio- och åttiotalet. Tyskland borde ha haft en minst tre gånger större (stabil) elproduktion och Storbritannien minst fyra gånger större. Då kunde vi ha talat om elektrifiering utan att rodna.
Men i stället har vi fått se minskad elproduktion och en allt mera instabil elproduktion. Det hela är lika politiskt pinsamt som krumbuktandet inför Putin för att säkerställa Europas behov av naturgas.
Här i Sverige kanske det äntligen är dags för media att titta på den svenska energihistorien. Sverige byggde på förvånansvärt kort tid världens bästa och billigaste elförsörjning – något som borde stå som föredöme för alla världens länder. Att våra politiker och våra media ägnat fyrtio år åt att förstöra och förtala det systemet är faktiskt skamligt.
Vi kan nog ännu
I Sverige finns ännu den grundläggande elinfrastrukturen kvar. Det räcker egentligen att återställa de kärnkraftverk som lagts ner för att komma tillbaka till en väl fungerande elförsörjning. Frågan är bara om vi fortfarande klarar av den här typen av stora projekt.
Många hävdar idag att varken Sverige eller andra västländer längre klarar av att bygga stora projekt som kärnkraftverk. Det finns ett otal exempel på att tunnlar, flygplatser, vägar, järnvägar, kraftledningar och nya kärnkraftverk blivit våldsamt försenade och många gånger dyrare än budgeterat.
Jag brukar då och då gå in på youtube och titta på filmer om stora svenska byggprojekt. Där kan man följa de stora vattenkraftsprojekten, kärnkraftverken och de stora vägprojekten. Allt visas i detalj och trots bristen på datorer och avancerad utrustning genomfördes projekten normalt sett i tid och till budgeterad kostnad. I ett par fall lyckades man till och med effektivisera arbetet så att projekten blev billigare än budgeterat.
Rimligen är det här fullt möjligt också idag. Allt annat vore ju ett fruktansvärt underbetyg åt landets byggare. Socialdemokraternas galna tankeförbudslag från åttiotalet ledde visserligen till att vi inte längre har kapacitet att konstruera egna kärnkraftverk men om koreanska Kepco klarade att bygga tre reaktorer i Förenade Arabemiraten måste det gå att bygga ett par stycken i Sverige också.
I värsta fall får vi väl ”ta rygg” på Polen, som nyligen beställde tre amerikanska reaktorer (Westinghouse AP1000) och två koreanska reaktorer (APR-1400). Men ärligt talat tror jag helt och fullt på att svenska byggföretag är mer än kapabla att återupprepa det som gjordes på sjuttiotalet.
Tillbaka till framkanten
Det finns massor av skäl till varför det är viktigt att ta tillbaka initiativet inom elproduktionen. Säkerhetsläget är ett av dem men kanske ännu viktigare är att det skulle ge Sveriges industri en stor konkurrensfördel. Att Tyskland valt att ”springa in i väggen” innebär ju inte att vi måste följa efter. Tvärtom ger det oss en möjlighet att ta oss tillbaka till den industriella framkanten.
Men det duger inte att som hittills tala om elektrifiering och industrialisering och samtidigt lägga ner både elproduktion och industrier. Man måste både ”talk the talk” och ”walk the walk”.
Filed under: Göte Fagerfjäll
Någon kanske tycker att det är orättvist att mäta elanvändning per invånare. Sverige har ju sedan 1990 fått ca 2 miljoner nya invånare (ökning med 22 procent). Men faktum är att industrins användning av el minskat även i absoluta tal. Nedgången är 13 procent från 1990 till 2022. Eller hela 20 procent från toppåret 2000 till 2022.
Elanvändningen för bostäder och service har däremot ökat med drygt 14 procent från 1990 till 2022. Inte fullt lika mycket som befolkningsökningen men ändå..
Vi ser med andra ord att det mesta snacket om sparad el beror på nedlagda företag eller möjligen en övergång från el till fossila bränslen i industrin. Det är väldigt långt från ”den stora elektrifieringen av industrin” som politikerna talat om de senaste tio eller tjugo åren.
/göte
Det är inte det enda som påverkar. Ta vintern 2022-23 när veden sålde slut och en del hade 14°C inomhus. Eller som en kompis till mig som har fjärrvärme i sin villa sa, ”Jag har elgolvvärme, men när priserna blir som högst stänger jag av den. Det vill säga att jag stänger av den när den behövs som mest.”
Folk snålar på elen, men de vill egentligen ha mer än vi har nu om priserna vore rimliga. Dec 2021 mot dec 2022 gick elförbrukningen för bostäder & service ned 10%. Även industrin måste rimligen agera likadant. Vi har en latent elskuld i dagsläget.
Hej Anders
Ja, det där med att ha gott om el i genomsnitt över året påminner om mannen som stod med ena foten i isvatten och andra i kokande vatten och i genomsnitt hade det bra.
Samma sak gäller industrin. Så länge elen är dyr och intermittent har vi betydligt större incitament att byta el mot fossila bränslen än tvärtom. Det spelar ingen roll vilka brösttoner som politikerna tar till. Både företag och privatpersoner förhåller sig till verkligheten och inte till struntprat.
Undantaget är förstås den gröna industrin som nästan helt finansieras med skattemedel. Men det visar ju också att incitament fungerar.
/göte
Jag hörde just på SVT att Ikea vill bygga havsbaserad vindkraft utanför Blekinge. ”Tillräckligt mycket el för att försörja hela Blekinge” säger nyhetsreportern. Fast hon glömde att lägga till – ”då och då”.
Problemet är ju att vinden varierar våldsamt. För Blekingeområdet är det bara att se på vindkraften i östra Danmark. Där levererar just nu vindkraften 10 procent av tillgänglig kapacitet. I och för sig bättre än i morse då det bara blev 1,5 procent av installerad effekt.
Man får alltså inte räkna med att få el när det är kallt – då är det ju ofta närmast vindstilla. Och på sikt kan det nog bli svårt att importera kolkraft från Polen och Tyskland (hela elområde fyra fick el den vägen i morse). Fast sådana detaljer bryr sig inte SVT om.
/göte
SVT och Vattenfall har kommit fram till att kärnkraft blir för dyrt.
Sveriges prognoser från Energimyndigheten bygger på att el från ny kärnkraft väntas kosta 55-60 öre per kilowattimme. Att jämföras med 35 öre för vindkraft på land.
SVT kan nu avslöja att Vattenfall fått in prisuppgifter från flera leverantörer av mindre så kallade SMR-reaktorer. Slutsatsen är kostnader på 90-112 öre per kilowattimme. Nära dubbelt så mycket som tidigare bedömning, alltså.
– Kostar kärnkraften en krona per kilowattimme, så ser det inte ut som det kommer byggas någon ny kärnkraft alls, säger Martin Johansson enhetschef på Energimyndigheten.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/karnkraften-kan-bli-nara-dubbelt-sa-dyr-som-regeringen-trott
Hej Leif
Vattenfalls priskalkyler är kanske inte så mycket att lita på. Spåren från Nuon,, tyska kolkraften, de misslyckade vindkraftssatsningarna och de nedlagda Ringhalsreaktorerna förskräcker.
Men visst kan man räkna med att SMR-reaktorer till att börja med blir mycket dyrare än konventionella reaktorer. Det kostar att gå i täten för en ny teknologi.
Därför är det märkligt (eller kanske inte så märkligt) att Vattenfall så tidigt låste sig för att bygga SMR.-reaktorer. Den som har bråttom (vilket vi har) och vill ha mest ”bang for the bucks” bygger naturligtvis i första hand konventionella reaktorer. De tänkta volymfördelarna för SMR-reaktorerna finns inte ännu och då gör skalfördelarna och den mogna tekniken hos de konventionella reaktorerna att den lösningen blir mycket billigare.
Det stora problemet är nog att Vattenfalls ledning egentligen inte vill bygga kärnkraft och speciellt inte konventionella reaktorer. Det skulle ju bevisa att nedläggningen av de båda Ringhalsreaktorerna var ännu ett katastrofalt misstag i raden av katastrofala misstag.
Det vore bra mycket bättre om kärnkraften lyftes över i ett eget företag där alla har som uppgift att bygga och driva kärnkraft. Det är jobbigt att hela tiden tvingas att slåss med fiender i det egna företaget.
/göte
Det dök upp kritik mot SVTs artikel. Men skam den som ger sig. SVT säger att artikeln är helt korrekt och nu är SMR utbytt mot kostnaden för ”en storskalig reaktor”.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/saklig-rapportering-om-karnkraft-svt-aterger-vattenfalls-uppgifter
Givetvis ingenting om att vindkraften levererar när priserna är mycket lägre eller till och med negativa och inte löser något energiförsörjningsproblem.
Eget företag för kärnkraften låter bra. Gör ett bolag för vardera vindkraften, vattenkraften och elnätet.
Så här skriver Vattenfall https://group.vattenfall.com/se/nyheter-och-press/nyheter/2024/kommentar-med-anledning-av-den-senaste-medierapporteringen-om-kostnader-for-ny-karnkraft
Med andra ord har Vattenfall tagit kostnaden för fransmännens Olkiluoto, Hinkley point och Flamanville. SVT har sedan sagt att detta är kostnader för SMR hoa oss och mycket dyrare än vad energimyndigheten räknat ut.
När SVT får kritik hävdar de att allt är korrekt, men att kostnaden gäller för en enda stor reaktor och inte SMRer.
I verkligheten är inga offerter eller beräkningar gjorda. Det finns inte ens någon nyhet att presentera.
Hela ekonomidiskussionen just nu utgår från att vi inte har kunnande och utbildat folk och därför bör vi låta bli att bygga kärnkraft. Samma resonemang kan användas för vägar, broar, järnvägar, vattenförsörjning och avloppsnät. Alltså all infrastruktur som får ett land att fungera.
Fast det riktigt ”håriga” området blir nog ändå kraftledningar. Det senaste stora bygget var sydvästlänken och det gick faktiskt lika illa som Olkiluoto 3. Nu vill Svenska Kraftnät tredubbla stamnätet för att klara vindkraften. Där har vi inte tillräckligt med kunnigt folk och vi kan nog räkna med lika stora problem som för sydvästlänken (eller Västlänken i Göteborg eller Slussenbygget i Stockholm. Det kommer att ta väldigt lång tid att expandera stamnätet.
När det gäller kärnkraften har vi trots allt lite tid på oss. Alla har tjatat så mycket om förseningar att de flesta nog förväntar sig en tioårig byggtid för första reaktorn. På tio år hinner vi utbilda en ny kader av kärnkraftstekniker så att vi slipper de pinsamma handhavandefel som Ringhals råkat ut för de senaste par åren.
Vi hinner också lära upp byggarna så att de följande reaktorerna blir klara i rask följd. På sjuttio- och åttiotalet lyckades vi ju faktiskt nästan ”spotta ut” en reaktor om året och moderna datorprogram och maskiner kan rimligen inte försinka arbetet alltför mycket.
Antag att vi kan bygga en stor reaktor för 50 miljarder kronor (Polen blev offererade 3,7 miljarder dollar av KEPCO). När reaktorn står klar levererar den lite drygt 11 TWh per år och den garanterade livslängden är 60 år. Det blir sådär 660 TWh under reaktorns livslängd. Utslaget över reaktorns livslängd blir det 7,5 öre per kWh. De följande reaktorerna blir sannolikt billigare.
”Sådär kan man väl inte räkna heller” säger naturligtvis vän av ordning. ”Företagsekonomiska investeringar måste skrivas av på tio år eller mindre och räntan till banken är jättehög”.
Men här talar vi faktiskt inte om företagsekonomiska investeringar utan om nationella investeringar av samma typ som broar, vägar och järnvägar. Och då är det faktiskt den verkliga livslängden som gäller. Och även om staten skulle behöva låna pengar till bygget (vilket de förmodligen inte behöver) är statens ränta jättelåg.
Sedan tillkommer förstås löpande kostnader för bränsle, personal, uppdateringar etc. Men de kostnaderna är förbluffande låga i förhållande till den höga årsproduktionen. Det handlar knappast om mer än en dryg miljard per år eller en tioöring per kWh.
Så här räknar nog inte Vattenfall men så här kan man räkna om satsningarna är nationella och gäller nödvändig infrastruktur. Och då blir kärnkraften vansinnigt lönsam.
/göte
Jag ser fram emot när exempelvis MP räknar med marknadsränta och 10 års avskrivningstid för alla de höghastighetståg projekt de förespråkar samt att det skall finansieras via biljettintäkter. Det enda vi då kan vara säkra på är att dessa tåg kommer att fara fram över landet väldigt tomma.
För MP är ekonomi något så abstrakt att det inte går att förstå sig på. Därför säger de alltid kort och gott ”Vi har råd”.
Moderna politiker har två sätt att räkna – ett för saker som de gillar och ett för saker som de inte gillar. Är det något som de verkligen, verkligen gillar är Merkels ”Wir schaffen das” det enda som behövs.
Det allra intressantaste exemplet på galen ekonomi är nog nedläggningen av Ringhals 1 och 2. Redan 2014, när de politiska besluten togs, visste rimligen alla inblandade att de var på väg att göra något riktigt galet. Ändå kunde man kanske på något märkligt sätt sticka huvudet i sanden och påstå att det hela var ekonomiskt vettigt och att Gud nog skulle se till att det blåste stadigt varje dag.
Men i januari 2020, strax efter att den första reaktorn stängts, visste alla att nedläggningen skulle leda till katastrofal effektbrist som skulle drabba södra Sverige extremt hårt. Ingen (utom möjligen Lorentz Tovatt, MP) kunde längre påstå något annat. Då drev SD igenom en omröstning i riksdagen om att stoppa nedläggningen.
Att starta den sedan några veckor stängda reaktorn var fortfarande mycket lätt och att inte lägga ner den andra reaktorn var förstås ännu lättare. Politikerna gavs nu en gyllene chans att ändra ett vansinnesbeslut.
Ändå röstade Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet mangrant ner förslaget. Siffrorna blev 174–173 i S/MP-regeringens favör.
Låt oss då titta på ekonomin i att lägga ner de två reaktorerna:
De bägge reaktorerna skulle utan vidare ha kunnat livstidsförlängas med trettio år och det fanns bra marginal för en effekthöjning. Årsproduktionen hamnar över 15 TWh även med ”bara” 90 procent utnyttjande. Det innebär en total produktion av ca 450 TWh över 30 år. Redan vid 50 öre per kWh skulle det betyda ca 225 miljarder kronor i intäkter.
Kostnaden för att uppgradera de bägge reaktorerna till senaste säkerhetsnivå och livstidsförlänga för ytterligare 30 år skulle säkert ha kostat flera miljarder. Kanske så mycket som 10 miljarder för bägge reaktorerna. Det är fortfarande felräkningspengar i sammanhanget. Driftskostnaderna för reaktorerna är mycket låga – en dryg tioöring per kWh.
Den samhällsekonomiska kostnaden för nedläggningen är förmodligen mist lika stor som de uteblivna intäkterna. Vi talar förmodligen om förluster i biljonklassen.
Kanske någon kan fundera på hur mycket varje nejröst i riksdagen kostade Sverige?
/göte
Så är public service i farten igen, SR.
Forskare: Ny kärnkraft långt dyrare än sol och vind
”Ny kärnkraft kan kosta mellan 400 och 1 000 miljarder kronor mer fram till år 2050, än ett energisystem med förnybar energi från sol och vind, enligt en ny rapport av forskare vid Blekinge Tekniska Högskola.
Det även om man räknar in kostnaden för de extra energilager och flexibilitetstjänster som behövs, enligt rapporten.
Experten på energimarknader, Thomas Tangerås, säger att forskarna kan ha överdrivit skillnaden i sina beräkningar, men att resultatet att ny kärnkraft inte blir lönsamt ur ett ekonomiskt perspektiv ligger i linje med annan forskning.”
https://sverigesradio.se/artikel/forskare-ny-karnkraft-langt-dyrare-an-sol-och-vind
Hej Leif
”Falsk matematik” är numera snarare regel än undantag i forskarvärlden. Man bestämmer sig först för vilket resultat man vill ha och anpassar sedan kalkylen så att resultatet blir det ”rätta”. På det sättet kan man till och med få fram den här typen av uppenbart idiotiska resultat.
Om vi hade haft media med någon som helst kunskap inom energiområdet hade rimligen någon journalist reagerat. En enkel ”servettskiss” räcker ju för att inse hur det ser ut på ett övergripande plan. Det gäller förresten väldigt mycket annat också. Om politiker och media hade ägnat sig åt enkla överslagsberäkningar utifrån uppenbara data hade väldigt många misstag kunnat undvikas.
Över huvud taget bör man dra öronen åt sig när media kör sitt vanliga: ”forskare säger”. Olika forskare säger olika saker och så har det alltid varit. Det finns aldrig konsensus inom forskarvärlden och så skall det inte heller vara.
Ett problem är förstås att människor med de mest uppenbart galna idéer alltid kan plocka fram forskning som stöder deras tes. Det kan handla om att jorden är platt eller egentligen vad som helst. Media måste ha tillräcklig kunskap för att åtminstone låta bli att använda uttrycket ”forskningen säger”.
/göte
Tyvärr talar du nog för döva öron. När vi har politiker som verkar vara total faktaresistenta och som matas med information från en vänsterorienterad statsmedia, så är det nog kört.
Igår uppdaterades SR artikeln med ”Efter att nyheten publicerades har vi fått kunskap om att en av forskarna bakom rapporten från Blekinge Tekniska Högskola sitter som suppleant utsedd av Miljöpartiet i styrelsen för Stockholms hamn, och han har även kandiderat för MP i det senaste riksdagsvalet.”
Hej Eskil
Forskaren kanske blev så skrämd av sin forskning att han/hon såg sig tvingad att gå med i Miljöpartiet. Så lät det i alla fall i ett av de otaliga klimatprogrammen i P1 härom dagen. Där antog man att det stora antalet miljö- och klimataktivister inom miljö- och klimatforskningen berodde på att de från början neutrala forskarna efter hand insett hur illa det är ställt och därför radikaliserats.
Lite som att säga att de som studerade kulturgeografi på sjuttiotalet efter kort tid insett att palestinasjal, näbbstövlar och medlemskort i någon av de mera extrema vänsterfalangerna var en självklarhet.
Vi som är skeptiska mot omvänd kausalitet hävdar förstås att de många nya utbildningarna inriktade på hållbarhet, klimat och miljö drar åt sig aktivister på samma sätt som socker drar åt sig flugor. De här aktivisterna fyller sedan alla positioner som hållbarhetsansvariga inom företag, institutioner och myndigheter. För att inte tala om de som går vidare som forskare.
Visst låter väl det här mera sannolikt?
/göte
Min erfarenhet från högskole och universitetsvärlden 40 år bakåt i tiden är att vissa utbildningar till hög grad lockade till sig studenter med en viss ideologi och politisk åskådning. Ett exempel var socionomutbildningarna där redan innan utbildningen startade övertygade vänstermänniskor sökte sig.
Jag har svårt att se att vi inte skulle ha ett liknande fenomen idag med alla utbildningar runt hållbarhet, klimat och miljö som dyk tupp. De måste attrahera aktivistiskt miljöfolk och bli en ekokammare där man stärker varandra i sin övertygelse.
Kärnkraftens andel rasar – vindkraft räddaren
https://www.svd.se/a/wA1gKA/vindkraft-enda-losningen-nar-industrin-skriker-efter-el
SVT fröjdas över att svenskarna har minskat sin elförbrukning igen. ”Lägre än på 30 år!” basunerar de ut, glada som små barn. Tänk så lyckliga somliga kan bli över att vi har fått det sämre. Problemet är väl möjligen att ingen kan se på TV den dag som de berättar att svenskarna nu har minskat sin elförbrukning till noll.
/göte
@Leif: Den där SVD-artikeln var som vanligt bara fylld med en massa löst prat och absolut inga uträkningar. Batterilager kommer nu snabbt osv.
Vi vill veta totalkostnaden. Är vindkraft 15 öre billigare (enligt någon propagandistisk SVT-artikel) när det blåser så får utjämnaren inte kosta mer än ca 30 öre. För annars är det ointressant. Med dagens prisfluktationer skulle dessa 30-öresutjämnare redan varit byggda.
Man nämner bilars batterier och säger att bilen står still 97% av tiden. Skall batterierna användas den tiden kommer dock batteriet åldras 30 ggr snabbare. Det behöver då bytas ca 2 ggr/år till en kostnad av 100.000kr eller mer per byte. Vad blir det för kostnad per kWh? Långt över 30 öre.
@Göte: Det där är samma resonemang som när man inte gör något åt trafiken i tex Stockholm utan tycker det är bra att det är köer för då minskar bilanvändningen. De undersöker sällan vad denna minskning i trafik innebär. Trafikverket konstaterade att det är vanligt med hantverkare som inte tar arbete på ”fel sida” av staden pga trafiken. Det är för dyrt så då är de hellre lediga. Vad kostar det? Resultatet blir dyrare hantverkare då man måste bekosta sämre beläggning för dem.
Det råder batterifeber i Sverige. Extremt lönsamma stödtjänster gör att miljardbelopp satsas på stora energilager. ”Vi har en padelhallseffekt på energilager.”
https://www.nyteknik.se/energi/unik-kartlaggning-batteriparker-okar-enormt-risk-for-overetablering/4230110
Kommer kostnaderna för stödtjänsterna betalas av de kraftslag som orsakat att dessa tjänster behövs dvs vind och solkraft eller hamnar dessa kostnader kollektivt på nätavgiifterna?
Hej Eskil
Du kan vara helt övertygad om att alla vi elkonsumenter solidariskt måste betala för stödtjänsterna. De faktureras på nätavgifterna. Producenterna av sol- och vindkraft får i stället lite bättre betalt när stödtjänsterna jämnar ut priserna lite grand.
Sedan får vi väl se hur den våldsamma utbyggnaden av elnäten och de snabbt ökande stödtjänsterna skall betalas i framtiden. Det handlar om gigantiska summor. Om allt skall läggas på nätavgifterna blir det alldeles för uppenbart att sol och vind är för dyrt. Jag gissar att kostnaderna styrs över till statsbudgeten i stället så att alla svenskar solidariskt får betala via skatten.
/göte
Jag tittade just på vindkraftsproduktionen i Danmark. På tio timmar har vindkraften gått från att täcka 88 procent av landets elförbrukning till att täcka 12 procent . Värmekraften (mest kolkraft) låg under tiden på ca 51 procent av landets elförbrukning – den går ju inte att snabbreglera upp och ner.
På bara några timmar har därför Danmark gått från att exportera motsvarande 40 procent av sin elförbrukning till att importera 40 procent av sin elförbrukning. Eftersom Danmark ligger ”först” i utvecklingen mot en ”hållbar och grön” elproduktion är det här en utmärkt mall för hur hela Europa är tänkt att se ut om några år.
Problemet är bara att alla då kommer att ha överskott respektive underskott samtidigt. När vindkraften producerar överskott finns inga köpare och när det blåser för lite finns ingen el att importera. I ena fallet får man betala producenterna för att koppla bort vindkraftverk. I andra fallet får man släcka ner och koppla bort elanvändare eller hela regioner.
Lösningarna med batterier och intermittent vätgasproduktion är så patetiskt dyra att de inte är praktiskt användbara. ”Lösningen” att koppla bort industrier och andra elanvändare är om möjligt ännu dyrare och en katastrof för landet (Sydafrika är ett bra exempel på vad som händer vid elbrist).
/göte
Göte
Svaret är enkelt på dina invändningar. ”Det måste gå”, för att citera LKAB:s VD Jan Moström.
Samarbete och handel mellan länder är i grunden något bra. Problemet uppkommer då man kan smita från eget ansvar för att kunna syssla med grön moralisk posering samtidigt som andra får ta ansvaret för att reda upp det man har ställt till med..
Stödtjänsterna betalas av Svenska Kraftnät som är ett statligt affärsverk. Kostnaderna för stödtjänsterna redovisas som en kostnadspost och minskar därmed den eventuella vinst Svenska Kraftnät ger staten i utdelning. (Vid underskott kan man väl anta att staten fåt täcka förlusten)
Här finns Svenska Kraftnäts finansiella rapporter.
https://www.svk.se/om-oss/finansiell-information/
Hej Leif
Så länge flaskhalsavgifterna mellan Sveriges fyra elområden pumpar in vansinnessummor till Svenska Kraftnät går nog SVK med vinst. Flaskhalsavgifterna låg fram till 2019 på ett par miljarder kronor per år men ökade sedan till 8 miljarder 2020, 22 miljarder 2021 och 70 miljarder 2022. För 2023 verkar avgifterna vara tillbaka på 2021 års (fortfarande extremt höga) nivå.
Flaskhalsavgifterna (plus moms till staten) betalas naturligtvis av elkonsumenterna. Om betalningsmodellen för el förändras får vi räkna med att SVKs investeringar i elnät och deras kostnader för att hålla nätet stabilt får betalas direkt av skattebetalarna. Då kanske vi åtminstone slipper betala moms på eländet.
Tack för länken.
/göte
Var det förresten någon som tittade på sista avsnittet av ”Historien om Sverige” på SVT? Hela 1900-talet avhandlades utan ett ord om Sveriges fantastiska elektrifiering – först via vattenkraft och sedan via kärnkraft. Inte heller tog man upp skatte- och företagspolitiken på sjuttiotalet som drev de svenska storföretagen ur landet.
I stället etablerades ”sanningarna” om Socialdemokraterna som alla goda gåvors givare och S-åren som de enda verkligt goda åren. Ganska märkligt.
Tråkigt med en sådan avslutning på en annars ganska intressant programserie.
/göte
Det var precis så det framställdes i skolan också. Välfärden hade S skapat och inte industrialiseringen.
Det är flera vinklingar av historien som görs i det programmet. Ta tex och hur Ådalen framställs. Facket misshandlade strejkbrytare och polis försökte avstyra misshandeln, men fick fly. Då kallades militären in.
Det s.k. ”demonstrationståget” var på väg att spöa upp strejkbrytare igen, men i programmet framställdes det som en fredlig demonstration på väg mot kvarter där strejkbrytare bodde.
Inte heller tog man upp hur socialdemokratiska och kommunistiska tidningar kraftigt förändrade historien om vad som skett för att vinna röster. Något som lyckades bra då S hade regeringsmakten i 44 år efter.
Värst var kommunistiska tidningar som framställde det som att fabriksarbetarna kallat in militären. Kapitalet stod och skrattade och skålade i champagne medan de stackars arbetarnas blod stänkte åt alla håll i kulsvärmen. Någonting i den stilen.
Programmet tog upp att splittringen i landet var störst i Europa innan Ådalen, men de kunde gott tagit med vem som eldade på ännu mer splittring istället för att framställa S som en försoningens parti. Man brukar säga att segraren skriver historia och det var precis så avsnittet kändes.