Sverige har en jättestor järnmalmsgruva i Kiruna, därför måste vi ha ståltillverkning i Norrland. Norra Sverige har dessutom ett stort elöverskott, därför måste vi lägga stora batterifabriker i Norrland. Bägge de här påståendena låter vettiga men har faktiskt inte särskilt mycket med verkligheten att göra. Då är en storsatsning på kärnkraft och kärnkraftsteknik betydligt rimligare, både som egen industri och som förutsättning för ny grön industri.

En oomkullrunkelig sanning bland politiker och mediapersoner de senaste åren har varit att norra Sverige är nästa stora ”Klondyke” där alla nya gröna projekt skall samlas. Norrland har järnmalm och Norrland har elproduktion och därför måste industrietableringarna ske i Norrland.

Lätt att frakta malm
Det märkliga är att ingen verkar göra någon egentlig kostnads/intäktsanalys. Är verkligen fördelarna större än nackdelarna?

När det gäller järnmalmen i Kiruna är det inte mycket att tala om. Järnmalmen måste brytas i gruvan och det krävs såpass många anställda att man måste ha ett samhälle med en komplett infrastruktur. Det är dyrt, men gruvan är så lönsam att den kan bära kostnaderna.

Större delen av järnmalmen omvandlas i närheten av gruvan till järnmalmspellets som sedan transporteras till stålverk i Sverige och utomlands. Den absoluta majoriteten (över 80 procent) exporteras till stålverk utanför Sverige.

Exporten av järnmalm sker i första hand via den västra delen av malmbanan till Narvik i Norge. Den vägen går tre fjärdedelar av den totala malmproduktionen. Sträckan mellan Kiruna och Narvik är inte ens 14 mil och hamnen i Narvik är isfri året om. Den sista fjärdedelen går via malmbanan direkt till stålverket i Luleå eller via fartyg till  Oxelösund och andra stålverk i Östersjöområdet.

I media framställs ofta närheten mellan gruva och stålverk som en avgörande fördel men så är det alltså inte. Gruvorna är inte beroende av svenska stålverk. Bara en mindre del av den svenska järnmalmen går till svenska stålverk. De svenska stålverken är förmodligen mera beroende av svenska gruvor men också där går det utmärkt att importera. Det nystartade H2 Green Steel har till exempel talat om att importera järnmalm från Kanada.

Konkurrensutsatta stålverk
Stålverk kan ligga var som helst där det finns en bra hamn som kan ta emot stora fartyg. De är med andra ord mycket mera konkurrensutsatta än gruvor. Man kan utan vidare jämföra stålverk med till exempel kiselsmedjor och då inser man snabbt hur det kan gå.

Idag är Kina världens i särklass största stålproducent. Landet producerade 2020 1 053 miljoner ton stål vilket då var mer än 56 procent av världsproduktionen. Sveriges ca 4,4 miljoner ton är lite drygt 0,2 procent av världsproduktionen eller 0,4 procent av Kinas produktion.

Andra stora stålproducenter är Indien, Japan, Ryssland, USA och Sydkorea. Jämfört med Kina är de dvärgar men de har i alla fall vardera mellan 5,4 (Indien) och 3,6 (Sydkorea) procent av världsproduktionen.

Att nå lönsamhet utan storskalig produktion är förstås inte så lätt. Det blir inte lättare om man lägger produktionen på platser där det är svårt att hitta personal. Erfarenheterna från halvledarindustrin visar dessutom att det är lättare att införa ny teknik i stora anläggningar.

Batterifabrik i glesbygd
När det gäller ståltillverkning har ändå Sverige en lång erfarenhet och ett gediget kunnande. Då är det svårare att se konkurrensfördelarna i att lägga en helt ny stor tillverkare av batterier i norra Sverige.

Det stora och egentligen enda argumentet är att elpriserna är lägre i norra Sverige än i övriga Europa. Batteritillverkning är mycket energikrävande även om man ligger en bra bit under fossilfritt stål.

Men batteritillverkning är också mycket arbetsintensiv så det gäller att placera fabrikerna på platser där det finns gott om arbetskraft med rätt utbildning och erfarenhet.

Historisk miss
Över huvud taget är det problematiskt att skapa nya samhällen runt en enda stor industri. Historien har visat att det krävs flera och helst många industrier för att ett industrisamhälle skall bli framgångsrikt.

Grundproblemet är att det krävs en infrastruktur när det gäller allt från sociala tjänster och utbildning till underleverantörer. Inte minst krävs en tillräckligt stor bas av arbetare med rätt erfarenhet, utbildning och inställning.

Det här är inget som går att skapa i en handvändning. För många framgångsrika industriorter har det tagit många årtionden att nå verklig framgång. I utvecklingsländer ser man för det mesta många år med små steg från mycket enkel produktion med lågavlönad och outbildad arbetskraft fram till välfungerande industrisamhälle. När allt fungerar som det skall attraherar industrisamhället både nya företag och arbetare.

Om man läser sin historia verkar det alltså som om samhällen en gång i tiden skapades runt en naturresurs (ofta tillgång till vattenkraft) och ett företag som i princip hade ensamrätt till den tillgängliga arbetskraften. Men så ser det nästan aldrig ut idag.

Transporter viktigast
I takt med att transportsystemet utvecklades har vi i stället fått se en annan utveckling. Järnväg och vägtransport i all ära men kungen av tunga transporter är alltid sjötransporter.

Det här ser vi både nationellt och internationellt. Närhet till en bra hamn som kan ta emot riktigt stora fartyg är en fantastisk fördel. I länder som Singapore ser vi det här väldigt tydligt. Den internationella sjöfarten har utvecklats på ett ganska fantastiskt sätt och de senaste åren har det byggts en lång rad containerfartyg som lastar mer än 20 000 containrar och malmfartyg som lastar över 200 000 ton. Oljetankers finns i storlekar upp till en miljon ton.

Stora fartyg har flera stora fördelar förutom att de lastar väldigt mycket gods. Energiförbrukningen blir lägre per tonkilometer och den ökade längden gör att man kan hålla en högre marschhastighet utan att energiförbrukningen ökar. Som alla seglare vet klarar ju ett deplacerande fartyg en maxhastighet som ökar med roten ur vattenlängden. Personalkostnaden per tonkilometer minskar också eftersom besättningen inte ökar i takt med fartygens storlek.

Den som lyssnar på media kan lätt få för sig att transportkostnad är en stor och växande andel av produktpriserna. I verkligheten är det precis tvärtom.

Vill vända historien
Det finns alltså flera viktiga faktorer till varför vi fått se en ökad globalisering, en ökad specialisering och en ökad industriell handel. Länder med komparativa fördelar har kunnat ta över hela näringsgrenar genom att vara effektivare och utnyttja stordriftsfördelar. Det räcker att titta på fartygsindustrin där de gamla skeppsbyggarstäderna Göteborg och Malmö (och Uddevalla) blev totalt utkonkurrerade redan på sjuttiotalet.

Som tur var fanns den gången många andra industrier som kunde ta över arbetskraften och utnyttja den uppbyggda infrastrukturen. Samma sak händer hela tiden och visar hur viktigt det är för en industriort att inte vara beroende av en enda industri.

Men den gröna industrin och de gröna politikerna vill vända på historien. De vill satsa på lokal förädling och ett minimum av transporter. De vill också se lokal produktion också av sådant som är uppenbart olönsamt.

Kräver stöd och tullmurar
Det här är naturligtvis tekniskt sett fullt möjligt. Det som går att bygga i stora fabriker går också att bygga i små fabriker. Problemet är att det blir mycket dyrare och sannolikt sämre.

Att konkurrera på en världsmarknad med dyrare och sämre produkter är inte lätt. Det kan hanteras antingen med stora subventioner för att få ner produktpriset eller med tullmurar för att få upp priset på importvaror.

Tullmurar mot import är lurigt eftersom motpartens svar alltid blir motsvarande tullmurar mot import på sin marknad. I en global ekonomi – som den vi har idag – är det inte lätt att bli vinnare med en sådan politik. Speciellt inte om den egna regionen (Europa) är extremt exportberoende.

Subventioner är inte kul det heller. Att subventionera stora industrigrenar är fruktansvärt dyrt, speciellt om subventionerna måste fortsätta under överskådlig tid. Att byta stora inkomster mot stora utgifter är ett katastrofalt recept.

Gröna åtgärder
Gröna företag och gröna politiker gör sitt bästa för att övertyga sig om att det finns en annan väg. Klimatavgifter och klimatbestraffningar på tänkt koldioxid lyfts fram som möjliga vägar. Men det förutsätter att motparten går med på sådant.

Med tanke på att den stora motparten är Kina kan vi nog glömma ensidiga medgivanden. Sådant håller bara Sverige på med. Kina kommer inte att gå med på något utan att få något lika värdefullt i utbyte. Det gäller förresten alla andra länder också (utom Sverige som sagt).

Så vi kan nog inte räkna med att gröna politiker på ett magiskt sätt kommer att göra gröna olönsamma satsningar lönsamma. Grönt lokalproducerat stål blir inte ofantligt mycket värdefullare än importerat stål av samma kvalitet och lokalproducerade batterier kommer knappast att bli signifikant värdefullare än motsvarande importerade batterier. Alla måste till slut stå på egna ben.

Och om EU och västvärlden mot all förmodan skulle lyckas att få en acceptans för koldioxidavgifter och koldioxidtullar innebär det inte att allt är vunnet. Elproduktionen i Europa är varken fossilfri eller billig. Det blir inte lätt för EU att övertyga Kina om att EU både skall ha koldioxidtullar och stora elsubventioner till EU-företag.

Norrland är bäst?
”Mediasanningen” om Norrland som nästa stora Klondyke tål heller inte särskilt mycket granskning. Redan nu har ett fåtal företag intecknat det tänkta elöverskottet flera gånger om så det argumentet har ingen större bäring. Tanken att importera massor av arbetskraft till Norrland är också problematisk.

För visst är Norrland fantastiskt på många sätt men inte nödvändigtvis att bo i. Det är svårt nog att få svenskar från Mellansverige att flytta norrut. Steget från Asien eller Afrika till Norrland är stort, mörkt och kallt.

Man kan naturligtvis tänka sig att locka med höga löner – som LKAB och Kiruna. Men de flesta gröna satsningarna verkar baseras på att folk faktiskt står i kö för att flytta till en ort i Norrland med en enda stor arbetsgivare och i bästa fall medelmåttiga löner. Några sådana köer finns inte.

En del norrländska kommuner satsar idag stort på att göra sig attraktiva för nya fantastiska gröna företag. Det byggs bostäder, skolor, daghem och sjukhus av hjärtans lust. Och vem vet – det kanske fungerar?

Men allt fler analyser pekar på att många av de gröna satsningarna mest är snömos och att de ekonomiska kalkylerna mest är glada förhoppningar. I det läget riskerar Norrlandskommunerna att stå med ökade utgifter och inga inkomster. Det var jobbigt nog för Göteborg och Malmö som ändå hade massor av industrier som kunde ta över efter den fallerande fartygsindustrin.

Blekinge och Småland?
Men var skall vi då lägga den nya fantastiska gröna industrin?

När det gäller det gröna stålet är väl frågan om det över huvud taget har någon plats i verkligheten. En storskalig satsning på att gå från järnmalmspellets för export till järnsvamp för lokal ståltillverkning verkar både dyr och riskabel. Annars är det väl Luleå och Oxelösund som gäller.

Därefter kan vi som sagt glömma allt om elöverskott i norra Sverige. Och om vi ändå måste bygga kärnkraft är det betydligt effektivare att göra det i södra Sverige. Där finns arbetskraft och där finns både närhet till kontinenten och bra hamnar för export till resten av världen.

Ett ofta bortglömt område är Karlshamn i Blekinge. Där finns en fantastisk hamn och där finns en utmärkt elinfrastruktur fram till det stora oljekraftverket. Karlshamn ligger dessutom tillräckligt långt från Köpenhamn för att inte irritera aktivister i onödan.

Karlshamn skulle kunna bli ett viktigt område för ny kärnkraft och elintensiv industri. Där finns tillräckligt stora områden för att bygga reaktorer både för lokalt behov och för export till Tyskland. HVDC-kablar för elexport tillverkas i grannstaden Karlskrona.

Grön kärnkraft
I Sverige är kärnkraften förutsättningen för ny grön industri. Men kärnkraften borde också vara den viktigaste nya gröna industrin i Sverige. Vi byggde för sjuttio år sedan en infrastruktur som många andra saknar och även om mycket har gått förlorat finns en hel del kvar. En storsatsning på utbildning, forskning och utveckling kan kombineras med samarbeten med företag som Copenhagen Atomics, Seaborg Technologies och förstås vårt eget Blykalla.

För på sikt är det ju kärnkraft av fjärde generationen som gäller. Tekniken är visserligen inte mogen ännu men det innebär bara att det finns tid att bygga upp infrastruktur och produktion. Om tio år kan vi i Sverige ha allt det där som vi en gång hade men som våra politiker i ett anfall av vansinne kastade bort. Sverige kan mycket väl bli ett ledande land när det gäller fjärde generationens kärnkraft på samma sätt som vi var ledande vid andra generationen.

Fram tills dess får vi stå ut med att låta någon bygga ett litet antal traditionella kärnkraftsreaktorer. Det är väldigt mycket billigare än att bygga nya distributionssystem. Men det är inte framtidens teknik.

Fusion eller fission
Hur kan vi då veta att fjärde generationens kärnkraft faktiskt fungerar? Det vet vi eftersom det redan finns fungerande reaktorer. Men steget från fungerande reaktor till volymproduktion är lite längre än många tror.

Och vilka är då ”utmaningarna” med de olika typerna av kärnkraft – från traditionell fission till fusion.

Kärnkraft av generation två och tre känner vi mycket väl. Den är i grunden väldigt enkel, med en stor reaktordamm, en tryckkokare och för övrigt ungefär samma utrustning som vilket kolkraftverk som helst. Vattnet i reaktordammen tar i princip hand om all radioaktivitet så slitaget på de stora enheterna blir minimalt. Därför går det att garantera livslängder på minst sextio år. I verkligheten kan förmodligen grundkonstruktionen köras i hundra år eller mer.

Den långa livslängden är faktiskt ett problem för tillverkarna. När en anläggning är byggd behöver den inte ersättas under överskådlig tid. En nackdel är också att de här reaktorerna inte kan köras med den vanliga uran-238-isotopen eller torium. De kräver uran-235 och det är bara sådär en halv procent av tillgängligt uran. Om hundra år eller så kanske vi måste börja utvinna uran från havet för att täcka behoven.

Räcker i ”evig tid”
När man talar om kärnkraft av generation fyra syftar man oftast (inte alltid) på ”breeders” som kan köras på vanligt ”simpelt” uran eller torium. Det innebär att lättillgängligt bränsle varar i tusentals år och att det totalt tillgängliga bränslet räcker i ”evig tid”. I Sverige skulle vi kunna köra några tusen år enbart på befintligt avfall.

Den här typen av reaktor är också ganska enkel men den arbetar med betydligt högre temperatur och kylmedlet (smält salt, smält bly eller smält natrium) gör att anläggningen slits hårdare. Det krävs bättre material och man kan ändå inte räkna med samma livslängd som de traditionella reaktorerna.

För tillverkarna är det här inget stort problem. Att byta anläggningarna vart tjugonde eller trettionde år innebär snarare att man kommer runt den ”våta filten” som de traditionella reaktorernas extrema livslängd innebär.

Det finns ganska många företag som utvecklar den här typen av reaktorer. Nästan alla satsar på små modulära enheter som produceras i fabrik och fraktas till kundens anläggning. En del hävdar att serieproduktionen kan vara igång om bara några år men det är nog mera realistiskt att tro på en start om tio eller femton år.

De små modulära reaktorer som till exempel Vattenfall tittar på just nu är genomgående traditionella konstruktioner och inte ”breeders”.

Fusion är jättesvårt
I media ser vi ofta artiklar om att ”fusionskraften snart är här”. Tanken är att vi om bara några år skall kunna ha billig fusionskraft som ”går på vatten”.

Så enkelt är det förstås inte. Fusionskraft är relativt enkel om målet är att spränga en vätebomb men fruktansvärt komplicerad om målet är att ha en kontrollerad pågående process.

De flesta ansatser för fusionskraft går ut på att innesluta ett plasma i ett magnetfält. Eftersom plasmat måste vara otroligt varmt, ca 150 miljoner grader, finns det inga vanliga material som klarar temperaturerna. Magnetfältet förutsätter i sin tur extremt starka magneter som är nerkylda till nära den absoluta nollpunkten.

Om vi jämför fusionskraft med kärnkraft av generation fyra framstår den senare som löjligt enkel och lättbyggd. Där talar vi om temperaturer på kanske 800 grader och processer som är lätta att starta och kontrollera. Bägge teknikerna har i princip oändlig tillgång till billigt bränsle.

Det rimliga är därför att fortsätta att forska på fusion på grundforskningsnivå. Tekniken kanske kan bli användbar om några årtionden även om risken är överhängande att den aldrig blir ekonomiskt konkurrenskraftig.

Massproduktion
För traditionell kärnkraft och kärnkraft av generation fyra handlar det i stället om effektivisering och producerbarhet. Kärnkraften är äntligen på väg att ta steget från styckeproduktion på plats till massproduktion i fabrik.

Det krävs ingen avancerad analys för att dra slutsatsen att det här kommer att revolutionera både kärnkraftsindustrin och världens energiproduktion. Komplexiteten hos en reaktor av generation fyra är inte större än hos ett traditionellt passagerarflygplan och priset bör snarare vara lägre än högre.

Det innebär att en fabrikstillverkad SMR-reaktor på ett par hundra MW av generation fyra bör kosta i runda slängar en miljard kronor och ha en livslängd på kanske 25 år. Det är småpengar i energisammanhang. Med 200 000 drifttimmar kommer själva reaktorn bara att kosta ett par öre per kWh och kanske ett par öre till för bränsle.

I och för sig kan man räkna med löjligt låga kostnader också för traditionella reaktorer om man slår ut priset över hela reaktorns livslängd. Problemet är bara att ekonomer inte klarar av att räkna med så långa avskrivningstider. De ser bara den höga byggkostnaden och gör beräkningarna på kanske en tredjedel av den verkliga livslängden. Massproducerade reaktorer med kortare livslängd passar mycket bättre in i de ekonomiska modellerna.

HVDC
I en del länder har kärnkraftspolitiken gått helt i baklås. Det gäller framför allt Tyskland men det finns fler regioner där man av olika orsaker inte kan tänka sig kärnkraft.

Det här är egentligen en ganska fantastisk affärsmöjlighet för ett land som saknar de här låsningarna och dessutom står på en fast berggrund. Sverige är pionjär inom HVDC-tekniken (högspänd likström) och få tekniker passar så bra ihop som kärnkraft och HVDC.

Det länder som har beröringsskräck inför kärnkraft kan därför köpa el från länder som saknar den här låsningen. HVDC-kablarna kostar visserligen en slant men så länge de hela tiden körs på full kapacitet blir ändå kostnaden per kWh tillräckligt låg.

Här ligger Sverige förvånansvärt bra till. Med HVDC-kablar på Östersjöns botten kan vi täcka en stor del av Nordeuropas industriområden. En tänkt kärnkraftsindustri kan därför ägna många år åt att leverera till svenska kunder samtidigt som fabrikerna i Ludvika (HVDC) och Karlskrona (HVDC-kabel) går på högvarv. Det är inga dåliga förutsättningar.

Och om vi verkligen känner för det kanske vi till och med kan tillverka fossilfritt stål.

Filed under: Göte Fagerfjäll