När Ryssland attackerade Ukraina trodde nog de flesta att kriget skulle vara över på en eller ett par veckor. Men mer än ett år senare pågår kriget fortfarande och Ryssland har inte gjort några större framsteg trots fruktansvärda förluster. Hur kunde det bli så här? En artikel från hösten 2021 av en amerikansk militärexpert kanske har en del av svaren. Dr. T.X. Hammes går igenom hur militär teknik har påverkat fördelarna med defensiv och offensiv krigsföring de senaste århundraderna. De senaste årtiondena har elektroniken lett till en kraftig svängning från offensiva fördelar till defensiva fördelar. Dagens moderna vapen passar perfekt för försvarare.

Under andra världskriget fick världen se en militärmakt som drog maximal nytta av moderna offensiva vapen. Tyskland kunde köra över grannländernas försvar med moderna pansarvagnar och ett modernt flygvapen. De moderna vapnen som utvecklats under mellankrigsperioden var bäst lämpade för anfall och den krigsmakt som bäst kunde dra nytta av fördelarna hade förstås störst framgångar.

Det här skilde sig kraftigt från första världskriget, där skyttegravarna skapade försvarslinjer som var oerhört svåra att komma runt. Varken flyget eller pansartrupperna var på den tiden tillräckligt välutvecklade för att göra någon verklig skillnad.

Moderna vapen till försvaret
Fördelen för offensiva vapen har fortsatt under större delen av efterkrigsperioden. I Sverige har vi bävat för den sovjetiska invasionen med massiva flyginsatser och stora landstigningsfarkoster som snabbt skeppat över stora mängde soldater och stridsvagnar. Länder med landgräns mot Sovjetunionen har haft ännu större orsak att vara rädda. När pansardivisionerna rullar in är det inte lätt att stå emot.

Men när ryskt pansar rullade in i Ukraina förra året fick vi se något nytt. Moderna handhållna vapen och små drönare neutraliserade stridsvagn efter stridsvagn. Till och med halvgamla svenska pansarskott visade sig fungera utmärkt. Och när ryska flottans ögonsten, robotkryssaren Moskva, sänktes av ukrainska robotar insåg nog många att något dramatiskt hade hänt.

Jobbigt att anfalla
Dr. T.X. Hammes skrev artikeln ”The Tactical Defense Becomes Dominant Again” hösten 2021, ett halvår före Rysslands krig mot Ukraina. Men hans slutsatser är intressanta både för kriget i Ukraina och i händelse av ett eventuellt anfall mot Sverige eller Baltikum. Efter en historisk genomgång tittar han på de olika slagfälten och konstaterar att samma sak gäller dem alla. Det har blivit jobbigare att vara anfallare och lättare att vara försvarare.

Ett stort problem för den som anfaller är att det numera är så svårt att dölja vad man håller på med. Man måste förutsätta att försvararna har ”björnkoll” på vad som händer. Moderna övervakningssystem är ruggigt effektiva samtidigt som moderna vapen för försvar är små och kan spridas ut över stora områden. Anfallare är synliga och försvarare är osynliga.

Moderna drönare och intelligenta vapen mot pansarvagnar, fartyg och flyg kostar ganska mycket pengar. Men de är otroligt mycket billigare än de vapen de slåss mot. Anfall är numera mycket dyrare än försvar.

Lättare att sänka skepp
I Ukraina har vi fått se hur moderna vapen och moderna metoder fungerar mot ett landbaserat anfall. Det har inte varit kul för Ryssland. Men att anfalla över vatten är ännu mycket svårare med dagens försvarsteknologi. Sveriges långa havsgränser är idag en stor fördel.

Att attackera anfallande fartyg från land har i och för sig alltid varit effektivt, men det krävde tidigare stora massiva befästningsverk. Idag är det annorlunda. På samma sätt som relativt billiga robotar kan slå ut dyra stridsvagnar kan ganska dyra robotar slå ut vansinnigt dyra fartyg. Modern teknik har återigen gjort försvaret effektivare.

Tufft för Ukraina
Naturligtvis finns det gränser för vad ett försvar kan åstadkomma. Om inte Ukraina fått hjälp med ammunition och vapen hade de knappast kunnat hålla ut mer än ett år. Men ett år är en otroligt mycket längre tid än de en eller två veckor som de flesta bedömare gissade på vid krigsutbrottet.

Med dagens massiva stöd från länder som USA och Polen och lite mera tveksamma stöd från övriga EU-länder blir det svårt för Ryssland att vinna över Ukraina.

Kamikazedrönare
Det är uppenbart att Ryssland har problem på många områden. Ukrainas styrkor har bland annat varit duktiga på att utnyttja modern och billig teknik på ett intelligent sätt.

Men på ett område verkar Ukraina ha haft problem. De iranska kamikazedrönare som Ryssland köpt har ställt till mycket elände. Drönarna är i och för sig långsamma och högljudda, men dagens luftförsvar verkar inte riktigt ha hängt med i svängarna. Det använder extremt dyra målsökande robotar för att skjuta ner ännu dyrare jaktplan och passar dåligt för billiga drönare.

Annars är kamikazedrönare ganska perfekta vapen för det land som inte vill ruinera sig på sitt försvar. Dagens elektronik gör det lätt att skapa självstyrning baserad på GPS och kameror. För ”hemmabyggaren” räcker det förmodligen utmärkt med en RaspberryPi plus lite extrakort.

Om man sedan tillverkar flygkropp och vingar i kompositmaterial eller trä minimeras radarekot. Låg flyghöjd gör det ännu svårare att upptäcka drönaren med radar och så länge drönaren inte skickar radio- eller radarsignaler går den förstås inte att upptäcka med radiosensorer.

Det svåraste verkar ”lustigt nog” vara att hitta en motor som är så tyst och sval att den inte kan upptäckas med akustiska eller termiska sensorer. De iranska drönarna brukar t ex använda kinesiska fyrcylindriga, luftkylda tvåtaktsmotorer i 50 hp-klassen. De är lätta och billiga men varma och bedrövligt högljudda. Dock inte i klass med pulsjetmotorn i ”originaldrönaren”, den tyska V1.

Det ”bästa” vore förstås att använda elmotorer och batterier. Med moderna tysta propellrar skulle en sådan drönare bli närmast ljudlös. Den skulle också vara mycket svår att detektera med värmesensorer. Men konstruktören får samma räckviddsproblem som alla andra elektriska flygprojekt. Räckvidden begränsas till några få mil.

Tekniknörderi
Nej, nu är det kanske bäst att inte falla i MÖP-fällan (militärt överintresserad person). Fast för min del är det mest själva flygplanskonstruktionen som är intressant. Jag ägnade en gång i tiden många timmar åt att studera ämnet och hade allvarliga funderingar på att bygga ett eget flygplan. Jag åkte till och med upp till Mojave Airport för att kolla några av de företag som sålde ritningar och byggsatser.

Här fanns också en perfekt koppling till dagens kamikazedrönare. Burt Rutan, den förmodligen mest nytänkande av flygplanskonstruktörerna, testflög redan 1975 sin VariEze. Det var (och är) ett tvåsitsigt flygplan med canardvinge och skjutande propeller, helt tillverkat i glasfiberkomposit.

VariEze är ett extremt enkelt och effektivt plan. Det är bara drygt fyra meter långt och väger 260 kg. Huvudvingen, som sitter bak, har en spännvidd på 6,7 m och planet har en topphastighet på över 300 km/h med en motor på 100 hästkrafter.

Det här var betydligt bättre prestanda än den Cessna 150 som jag oftast flög på den tiden. Cessna-planet hade en likadan motor som VariEze (Continental O200), men toppade på 200 km/h och trivdes bäst runt 160 km/h. Tomvikten var nästan det dubbla mot VariEze. Fast ärligt talat skulle jag ändå ha valt Cessna 150 om jag fick för mig att börja flyga igen.

Som en drönare
Men tillbaka till VariEze. På många sätt är det urmodern till många moderna kamikazedrönare. Lite mindre skala och lite mindre motor och – voila!

Och vem vet – kanske någon till och med kan ta fram en motor som är bättre än de gamla konstruktioner för små flygplan som funnits i snart hundra år. På sjuttiotalet drömde vi om flygkonverterade wankelmotorer och billiga turbopropmotorer. Men det mesta fortsatte att vara drömmar. I verkligheten ser nästan alla flygmotorer under ett par hundra hästkrafter ut som de har gjort sedan 1930-talet. O200-motorn lanserades t ex 1947 och var en vidareutveckling av en liknande motor från 1930-talet. Alla som lyft på huven till en gammal Volkswagen-bubbla känner igen sig.

I och för sig har det sina fördelar med beprövade konstruktioner. Burt Rutan konstruerade i början av 1980-talet ett flygplan som skulle kunna flyga jorden runt utan mellanlandningar. Flygkropp och vingar var extremt moderna, men de två motorerna var i princip likadana som den enda motorn i VariEze. Två stycken motorer med vardera 100 hästkrafter klarade att gå nio dygn i sträck och driva flygplanet i över 4 000 mil. Två piloter (Burts bror Dick och hans fru Jeana Yeager) både startade och landade på Edwards Air Force Base i Mojave och genomförde 1984 världens första nonstopflygning jorden runt.

Det dröjde till 2006 innan någon flög nonstop jorden runt med ett flygplan igen. Den gången flög Steve Fosset ensam med flygplanet Virgin Atlantic GlobalFlyer. Också det planet hade konstruerats av Burt Rutan, men den här gången användes en liten jetmotor och resan (4 150 mil) tog mindre än tre dygn.

Framtidsoptimism
Den här krönikan blev visst en blandning av politik och tekniknörderi. Men den innehåller också en del optimistiska tongångar och det kan nog behövas i dessa dagar.

För om vi skall tro på Dr. T.X. Hammes innebär teknikutvecklingen att det blir allt svårare att anfalla och allt lättare att försvara sig. Det är bra nyheter för alla ”vettiga” länder som inte har några som helst planer att ockupera sina grannländer.

Det är däremot dåliga nyheter för ”onda” länder som vill expandera sitt territorium. Imperiebyggare får i så fall koncentrera sig på politiska metoder snarare än militära.

Med lite tur kanske till och med Ukraina och Taiwan kan fortsätta att vara suveräna stater. Det skulle räcka väldigt långt.

Filed under: Göte Fagerfjäll