I december 1972 tog månlandaren från Apollo 17 mark på månen. Astronauterna körde 35 km med sin elektriska månbil och utförde en rad lyckade experiment. Efter sex månlandningar var projektet en teknisk succé och ingen trodde väl att det skulle dröja mer än femtio år innan det skulle vara möjligt att göra nästa resa. Det hela påminner faktiskt ganska mycket om kärnkraftens utveckling under samma tid.

Det är lätt att vänja sig vid avancerad teknik och det är lättare ju bättre tekniken fungerar. De som står utanför inbillar sig gärna att avancerad teknik är enkel bara för att den fungerar så bra, men inget kunde vara mera fel.

När det gäller sådant som elektronik och mjukvara spelar det kanske inte så stor roll. Marknaden är så stor att politiska beslut är ganska ointressanta. Köparna får gärna tro att tekniken är enkel så länge de köper prylarna och politiska beslut har sällan någon som helst inverkan.

Men när vi kommer till sådant som bemannade rymdfärder och kärnkraftverk blir plötsligt allt beroende av politiska beslut. De som vill se rymdfärder kan inte köpa en liten raket och elkunderna kan inte köpa en liten kärnkraftreaktor. Politiska beslut kan driva på utvecklingen eller stoppa utvecklingen och de som bestämmer sig för att slå till bromsarna inser sällan hur svårt det är att ta sig tillbaka till ”status quo”.

Infrastruktur
Det handlar förstås som vanligt om teknologi och infrastruktur. Steget från forskning till produktutveckling och volymproduktion är långt och involverar ofta många företag och institutioner. När sedan långt om länge infrastrukturen finns på plats gäller det att hela tiden ”mata den” med nya beställningar för att den inte skall försvinna eller tappa kompetens. I dagens industrisamhälle är nästan alla projekt beroende av globala infrastrukturer för att fungera.

Ta bara något så ”enkelt” som att bygga ett hus. I Sverige är det lätt att hitta entreprenörer som kan schakta och gjuta husgrunder. Det är också relativt lätt att hitta snickare, elektriker och VVS-entreprenörer. Material i form av virke, isolering, elmaterial, VVS-material och allt annat som behövs finns hyfsat lättillgängligt i närmaste byggvaruhus och de maskiner som behövs kan hyras av uthyrningsföretag. All infrastruktur finns på plats och alla är vana vid att det mesta kan fixas med ett telefonsamtal.

Men om man söker sig bakåt i leveranskedjorna inser man snabbt hur mycket som krävs för att det ”enkla” faktiskt skall fungera. Förvånansvärt många företag i massor av länder är ansvariga för olika delar och enbart transporter och logistik räcker för att ge vem som helst huvudvärk. Så länge det fungerar är allt bra, men om några viktiga delar fallerar blir problemen gigantiska. Men som sagt – så länge allt fungerar är det enkelt.

Lätt att missa
Apollo-projektet drevs igenom på rekordtid. På bara några år skapades hela den infrastruktur som behövdes för att göra bemannade resor till månen möjliga. En del fanns naturligtvis på plats sedan tidigare rymdprojekt men mycket togs fram för första gången. Redan bärraketen var komplicerad nog. Saturn V-raketen var 110 m hög och vägde över 3 000 ton.

Apollo-projektet var utan tvekan en succé, men priset var högt. Därför skrotades projektet till fördel för den ännu mycket mera komplicerade rymdfärjan. Tanken var att spara pengar genom återanvändning.

Så här i efterskott önskar nog många att man i stället hade fortsatt att vidareutveckla tekniken från Apollo-projektet. Rymdfärjan hade inte kapacitet att ta sig till månen och de 135 resor som gjordes med rymdfärjorna hade förmodligen kunnat göras billigare med traditionell teknik. Saturn V-raketen kunde dessutom lyfta mer än fyra gånger mer last än rymdfärjan.

I Artemis-programmet går USA tillbaka till Apollo-projektet och lämnar idéerna från den sedan snart tio år nedlagda rymdfärjan. Orion-raketen använder i grunden samma teknik som Saturn-raketen och övriga delar är också de vidareutvecklingar från Apollo-projektet.

Vidareutveckling är nyckeln
Det här med vidareutveckling i stället för radikalt nya lösningar är något som vi inom elektronikindustrin har lång erfarenhet av. Man kan lätt tro att den fantastiska utveckling som skett de senaste femtio åren beror på nya radikala lösningar men så är det inte. I stället bygger nästan allt på en vidareutveckling av CMOS-tekniken från sextiotalet. CMOS slog igenom på allvar på åttiotalet och har sedan dess varit den ohotade grundprocessen.

Om elektronikindustrin haft samma politiska styrning som rymdindustrin kunde mycket väl CMOS ha ersatts av någon av de många konkurrenter som dykt upp genom åren. Men prispressen inom elektronikindustrin har hela tiden talat till CMOS-teknikens fördel.

Fission och fusion
Kärnkraftsindustrin har på många sätt samma problem som rymdindustrin. Projekten är stora och köparna är politiskt styrda. Risken är stor att köparna väntar på radikalt nya lösningar i stället för att acceptera en stegvis vidareutveckling. Dagens teknik är visserligen bra, men det som hägrar i fjärran är mycket bättre.

Ett problem är att Den ”heliga graalen” sedan länge har varit fusion. Tanken att slå samman två väteatomer och på det sättet få oändligt mycket energi är otroligt attraktiv. Vapenindustrin tog steget från fission (atombomb) till fusion (vätebomb) på bara några år så det borde inte vara alltför svårt att göra samma sak inom kärnkraftsindustrin.

Men när det gäller energiproduktion är fusion fantastiskt mycket mera komplicerad än fission. Att starta en fission kräver i grunden bara att man lägger samman tillräckligt mycket klyvbart material (som man får fram i en upparbetningsprocess). Sedan är det ”bara” att moderera processen så att det inte blir för varmt.

Att starta en fusionsprocess kräver en temperatur över 100 miljoner grader och för att skapa en kontinuerlig process krävs en inneslutning som tål den här temperaturen (extremt kraftiga magnetfält). I en vätebomb använder man helt enkelt en liten atombomb för att starta processen och det behövs förstås ingen inneslutning.

Den som föredrar att vänta på fusionsteknikens genombrott som energikälla riskerar därför att få vänta väldigt länge. Tekniken är fortfarande på ett tidigt stadium i forskningsmiljö och steget till fungerande teknik ligger ganska långt fram i tiden. Steget till kommersialisering ligger ännu längre bort. För att inte tala om tiden till en ekonomiskt konkurrenskraftig produkt.

Snabba reaktorer
Då ligger ”snabba” fissionsreaktorer betydligt närmare i tiden. De senaste femtio åren har olika länder och tillverkare ägnat sig åt att ta fram reaktorer som kan använda den vanliga uranisotopen U238 eller vanligt torium i stället för U235 (bara ca 2 procent av det uran som bryts är U235). Med snabba reaktorer har världen ett närmast outtömligt lager av bränsle samtidigt som avfallsmängden minskar kraftigt och behovet av upparbetning försvinner.

I Frankrike startades den hittills största reaktorn av den här typen (Superphénix) 1985. Motståndet från antikärnkraftsorganisationer var mycket starkt och en av organisationerna besköt till och med bygget med militära raketvapen (RPG-7). Kärnkraftverket kördes till 1996 då det stängdes av politiska skäl.

Snabba reaktorer utnyttjar helt klart bränslet mycket bättre än dagens reaktorer men det är ändå inte särskilt bråttom att ta steget. Det finns trots allt tillräckligt med U235 för att räcka i åtminstone hundratals år och avfallet från dagens reaktorer kan driva morgondagens snabba reaktorer i tiotusentals år.

Idag ser det ändå ut att finnas en trend mot relativt små, modulära, snabba reaktorer kylda med smält salt eller bly. Däremot är de små modulära reaktorer som redan är godkända baserade på konventionell teknik, ungefär som Asea Atoms Secure-reaktor från sjuttiotalet. Då handlar det om att nå ekonomiska skalfördelar med industriell serieproduktion och att nå passiv säkerhet med mindre enheter.

Det godas fiende
Man talar ofta om att ”det bästa är det godas fiende”. I kärnkraftssammanhang verkar det vara ovanligt sant. I stället för att använda den beprövade teknik som existerar säger sig många vilja vänta på reaktorer av fjärde generationen eller till och med fusionsreaktorer. Resultatet har i många år varit en stillastående marknad där kärnkraftsföretagen inte haft råd att utveckla moderna reaktorer och där de tänkta köparna i stället byggt kolkraftverk. Antikärnkraftslobbyn har i praktiken också varit en stor förkämpe för kolkraft.

Full fart igen
Nu ser i alla fall situationen ut att förbättras dramatiskt. Polen vill bygga sex till nio nya stora reaktorer fram tills 2040. Härom veckan läckte det ut att den första delen av affären går till Westinghouse, men slutligt besked väntas i början av december. I Polen finns också ett stort antal projekt där man vill använda små modulära reaktorer direkt i industriprocesser.

I östra delen av Europa finns det fler länder som vill satsa på kärnkraft. Tjeckien vill bygga tre nya reaktorer, Bulgarien två reaktorer, Rumänien en reaktor och Slovakien en reaktor. Också Litauen vill bygga två reaktorer.

I en intervju med tidningen Näringslivet säger Mats Nilsson, docent i miljöekonomi vid Södertörns Högskola, att Polen och övriga östeuropeiska länder som ligger i startgroparna för kärnkraft inte har råd att begå samma misstag som många västeuropeiska länder gjort genom att satsa på förnybar vind och sol.

– Det har ju inneburit att man gjort sig beroende av två parallella system. Man har byggt ut vind- och solkraft, men insett att man också måste ha planerbar energi i beredskap för att kunna backa upp systemen. Det har man inte råd med i öst och därför går man så hårt på kärnkraften på en gång.

Enligt Mats Nilsson är också elinfrastrukturen en viktig faktor.

– En fördel för ett land som Polen är att man inte måste bygga ut en helt ny infrastruktur. Det går att koppla på kärnkraften på det befintliga nätet som används för kolkraftverken.

Genomgående för de här nya projekten är att man i första hand satsar på befintlig och mogen teknik. Man har helt enkelt inte tid att vänta på ny teknik.

Gäller också bilar
Den politiska viljan att hoppa över tekniksteg och satsa på teknik som inte är mogen eller inte fungerar ser vi numera väldigt ofta. Politiker, både i Sverige och utomlands, talar gärna om politiska satsningar som skall leda till nya gröna företag. Den bakomliggande tanken är att politikerna både vet hur framtiden kommer att se ut och hur företagande fungerar. Historiskt sett finns det inte mycket som pekar på att det här stämmer och det finns väldigt många exempel på motsatsen.

Det kanske mest extrema förslaget just nu kom härom dagen i en debattartikel i SvD. Där propagerade Miljöpartiets språkrör Per Bolund och partiets EU-parlamentariker Per Holmgren för att EU borde förbjuda försäljning av nya bensin- och dieselbilar redan 2025.

Här kan vi verkligen tala om att rada upp de europeiska biltillverkarna framför ett stup och sedan tvinga dem att ta ett steg framåt. Tanken att Europas bilindustri och alla de tusentals företag som ingår i försörjningskedjan skulle kunna ställa om sin verksamhet på två år är naturligtvis helt verklighetsfrämmande. Redan förslaget att EU skall göra samma sak år 2035 visar att de vanliga EU-politikerna har stora problem med sin verklighetsförankring.

I den verkliga verkligheten har politiker sällan rätt när de försöker styra industrin eller den tekniska framtiden. Industrin följer i och för sig politiska beslut så länge det finns gott om statliga pengar att hämta men det brukar sällan sluta lyckligt. Många av dagens gröna statliga satsningar riskerar att gå samma öde till mötes som gårdagens Stålverk 80 eller Televerkets TeleGuide.

Dyrt att göra fel
Och vart vill jag då komma med det här resonemanget?

Om vi tittar på stora nationella projekt som bemannade rymdresor och energiförsörjning är det lätt att se hur politiska beslut kan ställa till stora problem. USA tappade sitt försprång i rymden genom att satsa allt på en ny teknik som lät bra (rymdfärjan) i stället för att vidareutveckla en teknik som faktiskt fungerade. Där försvann femtio år och USA tvingas fortfarande att lita till teknik från det gamla Sovjetunionen.

Inom energiförsörjningen skedde ungefär samma sak. Västvärlden kastade bort sitt försprång inom kärnkraft för att politikerna tyckte om tanken på energi från vind och sol. Också där försvann uppemot femtio år och i en del länder kan det bli svårt att över huvud taget komma ”back on track”. Att skapa en ny infrastruktur av utbildat folk och fungerande företag görs inte i en handvändning och under lång tid kommer vi att vara beroende av teknologi från länder utanför Europa för att bygga ny kärnkraft.

Vilka effekter de drakoniska besluten om förbud mot bensin- och dieselbilar kommer att ge är osäkert. Helt klart är i alla fall att hela motorinfrastrukturen i Europa riskerar att gå förlorad. Det handlar om massor av företag och massor av kunnigt folk. Förhoppningen är förstås att de europeiska företagen skall kunna bygga upp en helt ny elbilsinfrastruktur, men risken är överhängande att en mycket stor del av elbilstillverkningen i stället hamnar i Kina. Där finns redan både material och infrastruktur.

Den dag då politikerna inser att elbilarna inte löser alla problem kommer det att vara svårt att bygga upp en ny europeisk infrastruktur för förbränningsmotorer. Då får vi lita till länder som Japan och USA.

Kasta bort fördelar
Inom elektronikindustrin har vi de senaste årtiondena sett hur företag i Asien tagit över produktionen av elektronikkomponenter, kort och färdiga system. Det började med skalfördelar inom produktionen och fortsatte med en överlägsen infrastruktur av både underleverantörer och utbildat folk. Många har försökt att vända utvecklingen men hittills har ingen lyckats.

En enkel lärdom är att det är lätt att kasta bort en ledande position men att det är förtvivlat svårt att återta den. Att återskapa en lokal infrastruktur är svårt och det blir sannerligen inte lättare när konkurrenterna kan vidareutveckla sin infrastruktur och hela tiden hålla sig ett steg före. Det här har vi sett alldeles för många gånger.

På rymd- och kärnkraftssidan går det kanske att använda säkerhetsaspekter för att stänga ute Kina, men på fordonssidan blir det svårare. Vi har i många år sett Kina kämpa och misslyckas med att komma ikapp de europeiska tillverkarna av konventionella bilar. I stället har man byggt upp en gigantisk infrastruktur för tillverkning av elbilar. Där ligger Kina idag långt före Europa.

Nu lämnar Europa ”walk over” när det gäller konventionella bilar och förutsätter att de europeiska biltillverkarna snabbt skall kunna bygga upp en infrastruktur för elbilar som är minst lika effektiv som den i Kina. Erfarenheterna från elektronikindustrin visat att det kan bli mycket svårt.

I dagens Europa finns det i stället väldigt många vackra ord om nya gröna industrier och nya gröna produkter. Men det finns också en klar trend där Europa förlorar områden där man traditionellt haft försprång. Och om man tittar på ”gröna” produkter som vindkraftverk och solpaneler är det ingen tvekan om att Kina snarare blir mer än mindre dominerande.

Ändå är kanske det mest bekymmersamma den tilltagande energibristen i Europa. Vackra ord om dubblad och tredubblad elproduktion möts av en verklighet där elproduktionen snarare minskar och definitivt blir mera svängig och dyr. Sällan har vi väl sett en större skillnad mellan ord och verklighet.

Att satsa hårt på kärnkraftsteknik låter i det läget som en bra idé.

Filed under: Göte Fagerfjäll