Ibland undrar jag om politiker över huvud taget kan räkna. Åtminstone verkar det som om ”räkneskallen” helt kopplas bort när man börjar titta på klimatåtgärder. De verkar till exempel tro att biobränsle till biodrivmedel uppstår magiskt och att råvarorna inte har någon alternativ användning. Verkligheten är att både biobränsle och avfall gör mycket större nytta i kraftvärmeanläggningar än som råvara till biodrivmedel. Det blir mycket billigare och minskar koldioxidutsläppen betydligt mer.

Klimatrörelsen, media och många politiker skriker just nu i högan sky över att Sveriges nya regering vill minska reduktionsplikten för dieselolja. I stället för dagens 30,5 procent (35 procent från årsskiftet och sedan stegvis upp till 66 procent 2030) skall reduktionsplikten ner till EUs miniminivå.

Nu finns det i och för sig inga direkta krav på reduktionsplikt i EU, men det finns en målsättning om 10 procent biobränsle från 2020 (som de flesta inte följer) och en ökning till 20 procent från 2030. Sverige står i en absolut särklass med en dramatiskt mycket högre inblandning än någon annan. Vi har dessutom varit så ”duktiga” i våra löften att vi riskerar dryga böter om vi backar tillbaka till vettiga nivåer.

Vill vara bäst
Hur det kunde bli så här galet är inte alldeles lätt att förstå. Kanske insåg politikerna att fordonssektorn är den enda sektorn där man med lite god vilja kan räkna fram reduktioner av koldioxidutsläppen. På alla andra områden har ju Sverige redan mycket lägre utsläpp än alla andra på grund av kärnkraftsutbyggnaden, fjärrvärmen och elektrifieringen från slutet av sjuttiotalet och framåt.

Egentligen borde politikerna vara stolta över att Sverige lyckats så bra. Men många av dem vill helst glömma hur det gick till när vi genomförde världens mest framgångsrika klimatsatsning. Resultatet blev visserligen fantastiskt ur alla synvinklar men det nåddes med ”fel” teknologi.

På senare år har dessutom våra mest ”klimatintensiva” politiker ökat Sveriges utsläpp av koldioxid genom att tvinga fram en förtida nedstängning av sex kärnkraftsreaktorer. Så det är kanske inte så konstigt att man vill sopa sina misslyckanden under mattan och i stället koncentrera sig på fordonsbränsle.

Vilken olja?
Vi skall alltså gå före alla andra och visa vägen mot en fossilfri fordonsflotta. Det låter fint på många sätt. Problemet är bara att fordonens energiförbrukning är en del av landets och världens totala energiförbrukning och inte kan betraktas som något helt fristående.

Vi måste med andra ord räkna med alla energiförbrukare och se var effektiviseringar gör bäst nytta. Om till exempel energiråvaran till biologiskt fordonsbränsle kan användas effektivare, billigare och mera ”klimatsmart” på annat håll måste det finnas väldigt goda argument för att ändå satsa på biodiesel.

Nästan allt är fossilt
Den som vill lyfta blicken en smula måste först titta på den globala energiförbrukningen. Det är en förutsättning för att man skall kunna göra några som helst kalkyler.

Enligt BP Statistical Review of World Energy stod fossila bränslen för 84 procent av den globala energianvändningen 2020. Vattenkraft och kärnkraft hamnade på 11 procent och ”förnybart” på lite drygt 5 procent. Enligt BP ger vindkraft 2,6 procent, solenergi 1,7 procent och biobränsle 1 procent.

Det här låter lite väl magert för biobränslena. Trots allt används ved i ganska stor utsträckning till uppvärmning och matlagning. Andra källor kan tolkas som att biobränslen totalt sett ger ungefär 30 procent av den energi vi får från olja. Mer än några procent blir det ändå knappast.

Det är hur som helst uppenbart att allt från elproduktion till uppvärmning totalt domineras av fossila bränslen. Det finns inget område där man globalt sett ens kommer i närheten av att vara ”fossilfri” och det finns alltid en alternativ användning av biobränslen. Inget tyder på att den här situationen kommer att ändras de närmaste årtiondena.

Vad är effektivast?
Så låt oss först utgå från koldioxidutsläppen. Att blanda hälften biodiesel i fordonsbränslet antas ge halverade utsläpp av koldioxid.

Men om vi i stället hade ersatt fossila bränslen i ett kraftvärmeverk med samma biobränsle hade utsläppen av koldioxid minskat lika mycket. Eller rättare sagt – utsläppen hade minskat mycket mer eftersom vi hade sluppit den energikrävande processen att konvertera biobränslet till biodiesel. Det hade dessutom varit ett väldigt mycket billigare sätt att använda biobränslet.

På liknande sätt är det med till exempel biogas. Råvaran till biogasen kan mycket väl eldas i kraftvärmeverk i stället. Det är mycket billigare och rimligen effektivare.

Det måste alltså finnas andra argument för att satsa så hårt på biodrivmedel till fordon, men sådana är inte särskilt lätta att hitta. Biodrivmedel minskar inte bilarnas utsläpp och de är definitivt inte bättre för motorerna. Biodrivmedel är dessutom hopplösa att långtidslagra. Rent tekniskt finns det faktiskt bara nackdelar.

Globalt sett
Om vi sedan höjer blicken och tittar på länder utanför Sverige blir situationen ännu ”värre”. I Sverige har (hade) vi i alla fall en fossilfri elproduktion. I resten av världen är elproduktionen nästan helt fossilbaserad.

Att i det läget propagera för en stor global satsning på biodrivmedel för fordon verkar inte så smart. Det rimliga borde i stället vara att främja elproduktion och kraftvärmeproduktion baserat på biobränslen och avfall på samma sätt som i Sverige. Det blir mycket effektivare och mycket billigare. Behovet av den här typen av anläggningar är nästan omättligt.

Olja är bra för bilar
”Vi måste komma ifrån oljeberoendet”, säger alla de aktivister och politiker som fastnat i ”reduktionspliktens träsk”. Och det kanske är sant på sikt.

Men om vi återigen utgår från tanken på alternativ användning ser vi var det är lönt att starta och var det är dumt att starta. Att börja med att ersätta fossilt fordonsbränsle med biobränsle är inte nödvändigtvis det smartaste.

För fossil olja är ju så fantastiskt bra när man vill tillverka motorbränsle. Det räcker med en snabb fraktionsdestillation för att få fram allt från bensin och diesel till tjära och asfalt. Vissa typer av olja ger onödigt mycket av de mera trögflytande fraktionerna och kan då ”krackas”, medan andra (t ex Nordsjöolja) nästan bara ger diesel och bensin. Resultatet blir stabila och lätthanterliga produkter med bra energiinnehåll och bra lagringsegenskaper.

Globalt sett används olja till det mesta. I Sverige används däremot oljan mest till det den är bäst på, nämligen som bränsle till fordon. Som det ser ut idag används omkring 75 procent av den svenska oljeimporten till fordonssektorn. Oljan står för ungefär en fjärdedel av den totala energianvändningen och är i stort sett det enda fossila bränsle som används.

Mer olja tidigare
Så här har det inte alltid sett ut. 1970 stod oljan för mer än tre fjärdedelar av energianvändningen i Sverige. Då hade vi ändå en något högre total energianvändning än idag. Andelen olja har sedan sjunkit stadigt, mycket beroende på att el och biobränslebaserad fjärrvärme tagit över nästan all oljeanvändning i fasta anläggningar. Nedläggningen av de två Ringhalsreaktorerna R1 och R2 har visserligen lett till att vi återigen använder olja för att producera el, men förhoppningsvis kommer detta att lösas om några år med ny kärnkraft.

Här är en liten varning på plats. Den som vill grotta ner sig i energistatistik måste vara uppmärksam på att statistiken över total energianvändning räknar termisk effekt för alla energislag och på det sättet grovt överskattar kärnkraftens bidrag. I Sverige har vi valt att inte dra nytta av kärnkraftens spillvärme, men eftersom kärnkraften är fossilfri gör det ingen skillnad i koldioxidutsläpp.

Det rimliga är därför att bara räkna kärnkraftens elproduktion. Då visar det sig att Sveriges totala energianvändning är förvånansvärt stabil över åren. 1970 var den ca 442 TWh och sedan dess har den varierat mellan 400 TWh till 440 TWh per år. Före pandemin låg vi på ca 430 TWh , en siffra som sjönk till ca 420 TWh 2020.

Kärnkraft och biobränsle
Sverige hade i praktiken slutat att använda kol redan före 1970. Kolanvändningen har sedan 1970 legat ganska jämnt runt fem procent. 1970 var det i stället oljan som var den i särklass viktigaste energikällan med ca 76 procent. Biobränsle (ved) och vattenkraft låg vardera på ca 10 procent.

År 1984 var vattenkraften fullt utbyggd och levererade ca 17 procent. Kärnkraften hade tillkommit som en ny energikälla och stod för ca 15 procent (om vi alltså bortser från spillvärmen). Oljans andel sjönk till 47 procent.

År 2000 hade oljans andel sjunkit ytterligare, till ca 38 procent. Det berodde inte på ökad andel kärnkraft eftersom planerna på fler reaktorer stoppades redan tjugo år tidigare. Under hela nittiotalet producerade kärnkraften och vattenkraften för det mesta lika mycket. I stället ersattes oljan med biobränsle i form av ved och sopor som eldades i de allt fler stora kraftvärmeverk som byggdes upp.

År 2020 hade utbyggnaden av fjärrvärmen lett till att biobränslen stod för 33 procent av energianvändningen, medan oljan var nere i bara 25 procent. Kraftvärmeverken eldades till stor del med sopor (hälften importerade) och dessutom med biobränslen och hela minskningen av oljeanvändningen kom från kraftvärmeverken. Vindkraften hade i och för sig kommit in som ny energikälla (6,6 procent), men hade i praktiken ingen del i minskningen av oljeanvändningen.

Biobränsle
Medan stabil elproduktion och värmeproduktion på senare år har behandlats styvmoderligt av de svenska politikerna har desto mer energi ägnats åt biodrivmedel för fordonsflottan. På något sätt har våra politiker fått för sig att det finns helt nya källor för biobränsle som inte går att använda i de befintliga anläggningarna för el- och värmeproduktion.

Men så är det förstås inte. Inte ens i Sverige finns det så mycket biobränsle att det räcker. Den absoluta majoriteten av biobränsle för tillverkning av biodrivmedel för fordon importeras i stället från länder utanför Sverige. Det handlar bland annat om palmolja och restprodukter från palmoljetillverkningen.

Det hela påminner ganska mycket om de misslyckade etanolsatsningar och biogassatsningar som belastar många svenska kommuners budgetar. Skillnaden är möjligen att de nya satsningarna främst belastar statskassan och de globala koldioxidbudgetarna.

Kan användas bättre
Den rimliga slutsatsen är att det inte ens i Sverige – som ändå kommit längst i världen när det gäller att minimera oljeanvändningen – är rimligt att använda biobränsle till att göra biodrivmedel till fordon. De biobränslen vi har tillgång till i Sverige används ju mycket effektivare till kraftvärme.

Det kan kanske se ut som om kraftvärmeverken har gott om bränsle, men det beror främst på dåliga politiska beslut i andra länder. Idag importeras som sagt ungefär hälften av de sopor som förbränns i svenska kraftvärmeanläggningar. I många fall får anläggningarna till och med betalt för att ta emot soporna. Förr eller senare kommer rimligen de här länderna att bygga upp egna kraftvärmeanläggningar och då måste de importerade soporna ersättas av andra biobränslen.

Bygg kraftvärme utomlands
Utanför Sverige är situationen ännu mycket värre. Där är fossilberoendet mycket större och tillgången på biobränslen (ved, skogsråvara och avfall från t ex produktion av vegetabilisk olja) mycket mindre. Att använda energislukande processer för att konvertera biobränslen till biodrivmedel för fordon verkar i det läget alldeles ovanligt dumt.

Om Sverige vill göra en insats är det i så fall bra mycket bättre att exportera teknik för effektiv el- och värmeproduktion med biobränslen och sopor. Sverige ligger mycket långt framme när det gäller förbränningsteknik och rening av förbränningsanläggningar. Våra kraftvärmeanläggningar har en närapå hundraprocentig rening både vad gäller partiklar och farliga ämnen. Totalt släpper till exempel de svenska anläggningarna ut mindre än ett gram dioxin i rökgaserna.

En intressant bieffekt av en sådan satsning skulle dessutom vara att lösa många länders avfallsproblem. Idag finns det gigantiska sopberg till och med i många europeiska länder. Genom att energiåtervinna soporna går det att minska användningen av fossila bränslen ganska drastiskt. Det är bara att göra som Sverige.

Kolla alternativen
Kommer då Sveriges koldioxidutsläpp att öka om vi minskar reduktionsplikten? Det är en rent bokföringsteknisk fråga och har egentligen inget med verkligheten att göra.

I verkligheten ger biodrivmedel för fordon en minskning av koldioxidutsläppen bara om alternativet är att kasta råvarorna på soptippen. Om råvarorna däremot kan användas för att tillverka el eller värme innebär tillverkningen av biodrivmedel ökade koldioxidutsläpp. Det gäller både på nationell och global nivå.

I framtiden kanske vi får se biodrivmedel från alger eller något av de andra futuristiska projekt som brukar synas i media. Vi kanske också kommer till en punkt då vi har så stor fossilfri elproduktion att det är vettigt att tillverka bränsle med koldioxid som utgångsmaterial.

Men ännu så länge är vi utomordentligt långt från en sådan situation. Världen är nästan totalt beroende av fossila bränslen och de senaste tjugo årens jättesatsningar på vindkraft och solenergi har inte lett någonstans. I det läget bör de biobränslen som existerar användas på effektivaste sätt och det är inte att tillverka biodrivmedel för fordon.

Klimatpolitikerna måste lära sig att göra en enkel kostnads/intäkts-analys.

Filed under: Göte Fagerfjäll