FN bryr sig mer om klimat än om krig
Inte sedan Kubakrisen har världen varit så nära ett tredje världskrig. Förenta Nationerna borde rimligen ha som första och enda prioritet att stoppa kriget i Ukraina. Men i stället talar Förenta Nationernas generalsekreterare António Guterres enbart om ”kommande klimatkatastrofer” och verkar totalt ointresserad av de frågor som FN faktiskt är till för. Vad håller egentligen FN på med? Och varför ser fortfarande så många svenska politiker FN som ett sanningsvittne?
Nationernas Förbund grundades 1920 med huvuduppgiften att bevara freden och öka förståelsen mellan världens folk. Efter andra världskrigets utbrott förlorade organisationen sin betydelse och 1945 bildades i stället Förenta Nationerna, FN. har idag 193 medlemsländer och en årlig budget på ca 30 miljarder dollar.
Tala med sina fiender
FN har många uppgifter, men den första och i särklass viktigaste är rimligen fredsarbetet. Organisationen bildades för att skapa ett forum där alla länder kan tala med varandra och där man förhoppningsvis kan försöka lösa konflikter.
Vem som helst kan nog inse att det här är viktigt. I historieböckerna finns det alldeles för många exempel på konflikter som eskalerat till fullskaliga krig på grund av att parterna inte haft några formella kontaktvägar. Att skapa kontaktvägar när väl konflikten är ett faktum är ju inte så lätt.
Sedan får man väl ta konsekvenserna av att en organisation med så många medlemmar blir trög och ineffektiv. Något annat vore otänkbart. Med 193 medlemmar, varav de flesta är hopplöst korrumperade, är detta en självklarhet. Men som sagt – fredsarbetet och möjligheten att få fiender att tala med varandra kan vara värt lite korruption och en hel massa ineffektivitet.
Världsregering?
Det är också lätt att förstå att de styrande i FN-organisationen vill maximera sin organisation. Så fungerar alla organisationer. FN-ledningen vill naturligtvis ha mera makt, större budget och helst en egen beskattningsrätt.
Kombinationen av en ineffektiv, trög och korrumperad organisation och en närmast oändlig önskan efter ökad makt kan förstås leda väldigt långt och väldigt fel. Som tur är har man i de flesta länder en ganska nykter syn på FN och undviker att skjuta till alltför mycket pengar.
Det gäller tyvärr inte Sverige, där FN sedan Dag Hammarskölds tid haft ett oförtjänt gott rykte. I Sverige verkar till och med många politiker och journalister se FN som någon form av ”världsregering”. Om FN säger något måste det vara rätt.
Men återigen – det är viktigt att länder och ledare har en gemensam plats att diskutera. Och det ständigt underfinansierade UNHCR gör faktiskt stor nytta för världens flyktingar.
Klimatet blev maktverktyg
Fredsarbetet är viktigt, men ack så tråkigt. Flyktingarbetet är om möjligt ännu tråkigare. FN-ledningen har under hela sin existens letat efter något som kan garantera organisationen en snabb och kontinuerlig tillväxt och verklig makt. Till slut hittade man det i växthuseffekten.
I början var det här långt ifrån uppenbart. Växthuseffekten är välkänd sedan många år, men i grunden är växthuseffektens inverkan på klimatet ganska liten. Fysikaliskt sett är det lätt att visa att en fördubbling av koldioxidhalten bör leda till en temperaturökning på ungefär 1 °C.
En ökning av koldioxidhalten från strax under 300 ppm (0,03 procent) i slutet av 1800-talet till strax under 600 ppm någon gång 2100 borde därför kunna ge en temperaturökning på ca 1°C. En ytterligare ökning från 600 till 1200 ppm skulle kunna ge ytterligare 1°C, men är i praktiken omöjlig.
Det här låter ganska mjäkigt, men med väl tilltagna förstärkningsfaktorer och ”optimistiska” klimatmodeller gick det att räkna fram en apokalyptisk framtid med en förestående klimatkatastrof. Och inget har ett så kraftfullt genomslag som en hotande apokalyps.
Det hela började i något så när rimlig skala, men snart insåg FN-ledningen att växthuseffekten hade potentialen att förändra FN i grunden. Klimatförändringarna kunde bli FNs hävstång till verklig makt.
Tog över helt
Tidigare generalsekreterare som Kofi Annan (1997–2006) och den allmänt oduglige Ban Ki-moon (2007–2016) drev så sakta klimatfrågan framåt, men först när António Guterres 2017 tog över som generalsekreterare i FN släppte alla fördämningar. António Guterres var 1999–2005 ordförande för Socialistinternationalen och hans maktambitioner är erkänt höga.
Sedan 2017 har därför klimatretoriken från FN stegrats dramatiskt. Att verkligheten vägrat följa prognoserna spelar mindre roll. I veckan höjde Guterres nivån ytterligare ett snäpp med: ”Vi är på väg mot en klimatkatastrof”.
Ukraina är ointressant
Guterres fokuserar alltså helt och hållet på klimatet samtidigt som FN totalt misslyckats med att göra något åt Rysslands anfallskrig i Ukraina. Sällan har man väl sett en så märklig prioritering. Trots allt är ju fredsarbetet tänkt att vara FNs absoluta huvudfråga.
Men fredsarbetet kan aldrig göra FN till en världsregering. I ett FN som helt fokuserar på sin egen tillväxt och sin egen makt är Guterres prioritering rimlig. Problemet är bara att det samtidigt gör FN ointressant för alla vettiga länder.
Apokalypsen vägrar komma
Ett annat problem är att apokalypsen vägrar att infinna sig. De senaste åren har Guterres och pressavdelningen på IPCC. tagit till allt hårdare ord om accelererad uppvärmning, dramatiska havsnivåökningar och fler katastrofala väderfenomen.
I verkligheten ser vi ingen snabb uppvärmning någonstans i världen. Satellitmätningarna (UAH) som gjorts sedan 1979 visar just nu en temperatur som är ungefär 0,15 °C varmare än genomsnittet för den senaste 30-åriga referensperioden (1991-2020). Sedan starten 1979 kan man se en genomsnittlig ökning med 0,13 °C per tioårsperiod, men då bör man minnas att 1979 var botten på en ungefär trettioårig period av avkylning.
På samma sätt vägrar havet att stiga mer än vanligt. De pegelmätningar som görs runtom i världen visar en havsnivåhöjning mellan 1 och 2 mm per år. Det är samma höjning som vi sett de senaste hundra åren. Många av de här mätserierna sträcker sig mer än hundra år bakåt och i Stockholm började mätningarna redan 1774.
Inte ens havsisen vid polerna följer katastrofrapporterna. En dokumentär på SVTPlay om Franklinexpeditionen visar hur man 2014 försökte göra om resan från 1845. Isen var lika tjock 2014 som 1845. Alla ”löften” om isfria havsisar runt polerna har kommit på skam.
I Sverige hade vi förra året åtta månader som var kallare än normalperioden 1991-2020. Augusti och december var till och med kallare än normalt precis överallt hela landet. Bara mars, juni, juli och oktober var varmare än referensperioden.
Kanske det är dags för Guterres att lägga mera fokus på ökenspridningen i stället. FN har ju sedan mitten av nittiotalet en organisation mot ökenspridning och man har drivit igenom en konvention mot ökenspridning (UNCCD).
Ett problem är möjligen att det redan sedan början av nittiotalet stått helt klart att den ökenspridning som FN talar om faktiskt inte existerar. Tvärtom minskar öknarna stadigt. Men det kanske spelar mindre roll.
Skepsis
Det är viktigt att ta hänsyn till organisationers inneboende strävan efter makt och pengar. Att ständigt se FN som ett sanningsvittne och en representant för det goda och objektiva är enbart löjeväckande. Ett minimum av sund skepsis visar att FN har alla tänkbara incitament för korruption och lögner. Det innebär naturligtvis inte att allt som FN gör är korrupt och lögnaktigt.
Men väldigt många av FNs medlemsländer är faktiskt korrupta och lögnaktiga (och förstås diktaturer). Ett fokus på en kommande klimatkatastrof innebär att små fattiga (och korrupta) länder kan kräva pengar av de industriländer som skapat problemen. Det här har utvecklat sig till en fin inkomstkälla för diktatorer.
Men återigen – en organisation där ledare för världens länder kan tala med varandra är viktig. Tyvärr ser det ut som om FN-organisationen blir allt mindre intresserad av den här uppgiften och i stället lägger allt fokus på annat.
Att vi sedan ser samma typ av problem i EU som i FN – inte heller det är ett dugg konstigt. EU-medlemmarna består visserligen av demokratier, men EU har i grunden samma expansionssträvan och strävan efter ökad makt som andra organisationer. Men mer om det en annan gång.
Min beskrivning av Ban Ki-Moon har jag förresten hämtat från Inga-Britt Ahlenius. Hon var en av de experter som utredde misstankar om korruption och nepotism inom EU-kommissionen år 1999 och fick smeknamnet ”Ms Fearless”. Hon kallade Ban Ki-Moon ”en katastrof”.
Filed under: Göte Fagerfjäll
FN är tandlöst när länder som är diktaturer har Veto-rätt och själva bedriver angreppskrig.
Angående vätgasproduktion:
I en ny studie, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Chemical Communications, har ett forskarlag i Lund lyckats hitta en metod som kan möjliggöra fossilfri framställning av vätgas i stor skala. De har lyckats använda ett järnkomplex som ljusabsorberande färgämne åt en vätgasproducerande katalysator. Lösningen var att excitera en elektron med hjälp av ett järnkomplex och ljus. I järnfallet produceras vätgasen långsammare men den järnbaserade ljusinfångaren är stabil under en längre tid och producerar i det långa loppet mer vätgas. Att knyta vätgasframställningen till en fotokatalysator baserat på rikligt förekommande metaller så som järn innebär att det i framtiden kan produceras vätgas billigt och i stor mängd helt fossilfritt med solljus som enda energikälla.
Det finns många sätt att producera vätgas. I alla dessa fall är problemet att göra det med tillräckligt hög verkningsgrad. I en solcell får man idag ut ca 10% och man kan förvänta sig att vi relativt snart når 20% och den tekniska gränsen ligger idag vid 40%. Ur detta får man el utan rörliga delar eller pumpar.
Så även om järnet är gratis så är det massor av teknik runt detta samt att vätgasen skall samlas in och förpackas. Enligt uppgifter jag har erhållit så är den bästa verkningsgraden på en bränslecell idag 52% om den arbetar med den mest optimala punkten. (Ett problem med bränsleceller är faktiskt kylningen). Hur mycket energi som går åt att förpacka och transportera och lagra vätgasen kanske någon läsare kan berätta för oss okunniga.
Håller i stort med Göte – men handen på hjärtat – vad kan FN göra åt Putin? Utesluta Ryssland ur säkerhetsrådet? Eftersom Ryssland sitter där dom sitter så är väl knappast heller FN en lämplig medlare i konflikten.
Frankrike och Macron har ju försökt få Putin att sansa sig, men utan framgång. En vild tanke kanske, men om Le Pen skulle vinna valet i Frankrike, skulle hon då kunna spela en medlarroll?
Jo, Putin har en idee och den är inte så trevlig för han grannar.
Svårt att se hur man skulle kunna förhandla bort dessa ”Stor-Ryssland” ideer.
Vi kan väl hoppas att ekonomiska saktioner kan förändra läget, men då måste vi (och övriga) sluta köpa olja&gas. Svårt att få till då det fins vissa (Kina) som är ganska ok med dessa ideer.
Tyvärr är det nog till sist bara kallt stål som biter på dessa ideer, eller att ge upp och acceptera att leva i Putinland.
Bra Göte ! Träffsäkert som vanligt.
Ulf,
Det är väl självklart att FN´s fokus ska ligga på krigshandlingar från invaderande länder och andra våldshandlingar / hot mellan länder. T.ex. Rysslands kärnvapenhot mot fientliga grannar.
Så länge oskyldiga människor, speciellt kvinnor och barn, dödas i konflikter måste FN kraftfullt och oförtrutet kämpa med denna problematik även om det är svårt och oddsen är små att de ska lyckas. Varför ska FN annars finnas till ??
Janåke,
Naturligtvis tycker jag också att FN´s fokus skall ligga på att bekämpa krigshandlingar från invaderande länder och andra våldshandlingar och hot mellan stater.
Men mitt inlägg gällde vad FN konkret kan göra i den aktuella konflikten mellan Ryssland och Ukraina.
Ja din fråga varför FN skall finnas till är berättigad om organisationen är så tandlös som den framstår idag.
Intressant liten debatt som pekar på ett ganska vansinnigt problem. FN klarar inte av den roll som är FNs enda verkligt viktiga. Man kan tycka att FN åtminstone borde ha de bästa medlarna, men i stället måste man leta efter statsmän som möjligen kan göra någon nytta.
Detta är precis det problem som FN skapades för att undvika. I stället för ”ad-hoc”-lösningar skall det finnas en rad färdiga och testade modeller. Att Ryssland blockerar i säkerhetsrådet får inte innebära att FN helt stiger åt sidan och visar upp en total impotens.
Att sedan Tyskland satt sig i en situation där man inte klarar av att avbryta sin finansiering av Rysslands krig – det är också ett jätteproblem. Tyskland skickar flera miljarder kronor till Ryssland varje dag och i takt med att oljan och gasen blir dyrare ökar överföringarna och gör sanktionerna allt mera meningslösa.
Jag gissar att ganska många västpolitiker har fått sig en obehaglig och nödvändig ögonöppnare.
/göte
Ingen temperaturökning? Hat du varit på Svalbard eller för den delen Arktis?
Hej Bengt
Nej, jag nöjer mig med statistik. Som tur är finns numera satellitmätning så data är ganska hyggliga trots att både Arktis och Antarktis har väldigt ont om markbaserade mätstationer.
Det senaste året har temperaturen på Arktis pendlat månadsvis mellan -0,79 °C och +0,83 °C från genomsnittstemperaturen för motsvarande månad under perioden 1991-2020 (enligt UAH). Februari i år var till exempel kallare än referensperioden (-0,31 °C), medan mars var varmare (+0,74 °C). Att det svänger såpass kraftigt i ett arktiskt klimat är inte ovanligt. Genomsnittet för anomalin de senaste 15 månaderna blir knappt +0,2 °C jämfört med referensperioden.
Att sedan media fick frispel över den korta värmeepisoden i mars är inget att förvånas över. Inte heller att de ganska långa episoderna av väldigt kallt väder passerade utan minsta uppmärksamhet.
/göte
För den som vill grotta ner sig i detaljer finns en bra uppdelning av temperaturmätningarna i dokumentet https://www.nsstc.uah.edu/data/msu/v6.0/tlt/uahncdc_lt_6.0.txt
Där kan man till exempel se att anomalin för nordpolen (avvikelsen från genomsnittet av samma månad under referensperioden 1991-2020) varierar från -2 °C i februari 1979 till +2,12 °C i januari 2016. Det låter ju katastrofalt och ”bra”. Över fyra graders temperaturökning.
Men i februari 1980 låg anomalin på +1,38 °C och i februari 2002 på -1,6 °C och i mars 2020 på -0,95 °C, så aldrig får man vara riktigt glad.
Totalt sett ser vi ändå en genomsnittlig temperaturökning vid nordpolen på 0,25 °C per årtionde från 1979 till idag. Den största ökningen ligger visserligen under perioden fram till år 2000, men vi skulle kunna räkna fram en ökning på upp till 2 °C fram till 2100.
Trenden för den globala temperaturen pekar på +1,01 °C ökning fram tills år 2100, medan sydpolen inte verkar ha någon mätbar temperaturökning.
Alla varningar de senaste 30 åren om accelererande temperatur- och havsnivåökningar har ju visat sig felaktiga, så man kan nog anta att samma sak gäller framöver. Med tanke på att växthuseffektens temperaturökning är linjär vid en exponentiell ökning av koldioxidhalten kommer vi dessutom rimligen att få en naturlig minskning på lång sikt. Det finns ju inte hur mycket olja och kol som helst.
Men visst är det vettigt att producera el med kärnkraft i stället för med kol. Det är visst bara tio procent av svenskarna som tycker annorlunda enligt den nya Novus-mätningen.
/göte
#Göte
Den matematiska bildningsnivå är så låg inom offentligheten så innebörden av begreppet ”accelererande” är väldigt diffus. Om exempelvis havsnivån stiger med 2 mm per år och gjort det i 150 år då ser man en rakt stigande kurva och blir förskräckt och utbrister ”accelererande”.