”Vår beredskap är god” hävdade vår statsminister för några dagar sedan. Nu verkar hon så sakta börja inse att det är lika långt ifrån sanningen idag som det var när Per Albin Hansson använde samma ord i augusti 1939. Sverige har idag en dramatiskt mycket sämre beredskap än för trettio år sedan. Det gäller militärt försvar, energiförsörjning, lager av mat och förnödenheter, gränskontroller och i stort sett allt annat som har med infrastruktur att göra. Hur i hela fridens namn har våra politiker kunnat försämra vårt säkerhetsläge så till den milda grad? Kan det till och med kosta oss Gotland?

När jag gjorde ”lumpen” i början av sjuttiotalet var det en självklarhet att alla unga män skulle lägga upp till ett år på en militär utbildning. Jag var en av de mer än 50 000 värnpliktiga som det året fick sin militära utbildning. Vid ett eventuellt krig kunde försvaret snabbt mobilisera uppåt 800 000 välutbildade soldater.

Jag utbildades till telegrafist på Bohusbrigadens brigadstab. Bohusbrigaden var en av 20 infanteribrigader. Till det kom fyra norrlandsbrigader, sex pansarbrigader, sex kustartilleribrigader, 14 flygflottiljer (plus några flygkårer) och en jäkla massa fartyg i marinen, bland annat 21 ubåtar.

Ändå hade nedskärningen av försvaret redan börjat så smått. Men ända fram till början av nittiotalet hade Sverige en stor försvarsmakt med material och vapen till de många hundra tusen soldater som kunde kallas in. Den som ville anfalla Sverige skulle få betala dyrt.

Utöver det konventionella försvaret fanns hemvärnet, som kunde kalla in några hundra tusen man, och en civilförsvarsorganisation med stora lager av allt från mat till drivmedel. Gigantiska bergrum var fyllda med dieselolja så att både försvar och civilsamhälle kunde fortsätta att fungera i kris- eller krigstid.

”Peace for our time”
Men när Sovjetunionen föll samman bestämde sig våra politiker för att vi aldrig mer skulle råka ut för kriser eller krig. Redan år 2000 hade stridsförbanden skurits ner med 85 procent och hemvärnet med 90 procent. Bara en fjärdedel av fartygen fanns kvar och mindre än 15 procent av kustartilleriet. Flyget fick vara kvar, men med bara hälften av planen.

Sedan fortsatte slakten. Fyra år senare hade armén, hemvärnet och flyget halverats ytterligare en gång och kustartilleriet raderades i praktiken ut. Vapen, fordon och annan material såldes ut eller destruerades och allt som hade att göra med beredskapsförråd lades ner. Varken mat, sjukvårdsmaterial eller drivmedel behövde längre lagras.

Alla som någonsin hade läst en historiebok skrek förstås i högan sky men det spelade ingen roll. Efter Göran Perssons storslakt av försvaret fortsatte Fredrik Reinfeldt med att plocka bort det lilla som var kvar. Reinfeldt hade till och med mage att kalla svenska försvaret ett ”särintresse”.

Till slut kom dråpslaget och regeringen beslöt att pausa den allmänna värnplikten på obestämd tid. En liten välutrustad yrkesarmé borde räcka när försvaret inte längre behövde försvara Sverige. Den lilla förmåga som fanns kvar skulle användas vid internationella insatser. Invasionsförsvaret var nu helt avskaffat, alla brigaderna var nedlagda och alla byggnader och övningsområden var borta.

Lustigt nog hade Sverige redan gjort ungefär samma sak tidigare. När första världskriget bröt ut var Sveriges försvar inte mycket att skryta med, men några år efter krigets slut var det tillbaka i hyfsat skick.

1925 gissade våra dåvarande politiker att fredens tid brutit ut för gott. Sverige skar ned drastiskt på försvaret och lagom till andra världskriget kunde vi inte längre försvara oss. Vår beredskap var urusel och vi hade inte haft en chans om någon hade beslutat sig för att anfalla.

I det läget är det eftergifter som gäller och förhoppningen om att eftergifterna leder till fred. ”Peace for our time” som Chamberlain sade efter att han 1938 accepterat Hitlers annektering av Sudetlandet.

Lätt att förstöra
Sedan några år har våra politiker börjat inse att det trots allt kanske finns en finess med ett försvar. Försvaret har fått lov att bygga upp fyra små brigader, flyget har numera sex stridsflygsdivisioner och marinen har fått en extra ubåt. De har nu sju korvetter och fem ubåtar.

Jämfört med ”fornstora dar” är vår försvarsförmåga naturligtvis enbart pinsamt, men med ytterligare tio års stora investeringar kanske vi kan komma upp i något som inte är helt skrattretande.

Också på den civila beredskapssidan börjar man så smått fundera på att bygga upp något. Pandemin visade ju hur dumt det är att sakna beredskapslager och kriget i Ukraina visar att freden inte är självklar. Men återigen kommer det att ta många år och kosta stora pengar att komma tillbaka till ens en fraktion av det vi hade.

Så smått börjar kanske politikerna till och med inse att det var lite dumt att förstöra det fantastiska svenska systemet för elförsörjning. Att ha en svajig elförsörjning i osäkra tider är sannerligen inte något att rekommendera.

De sex nedlagda kärnkraftreaktorerna skulle idag ha varit en gudagåva. Redan att få tillbaka de två som lades ner 2019 och 2020 skulle vara en stor hjälp. Risken är annars stor att vi tvingas att leva med energikris i många år framåt.

Så mycket mer
Tyvärr finns det väldigt mycket mer som har hanterats på samma oskickliga och destruktiva sätt som försvaret och energiförsörjningen. Ur beredskapssynvinkel är kanske gränsbevakningen det mest katastrofala. När Sverige gick med i EU fick våra politiker för sig att vi inte längre behövde någon egentlig gränsbevakning.

”Vanligt folk” märker väl framför allt att internationella ligor åker runt och hämtar båtmotorer, maskiner och katalysatorer. Tjuvgodset körs över gränsen utan att gränsbevakning eller tull kan göra något åt saken.

Men i oroliga tider är den dåliga gränsbevakningen betydligt farligare än så. Kontrollen över landets gränser är otroligt grundläggande.

I oroliga tider är det också viktigt med ett väl fungerande vägnät. Här har vi de senaste åren fått se en kraftig neddragning på både nybyggen och underhåll. Lejonparten av pengarna slussas över till järnvägen och vägnätet tillåts att förfalla.

Ännu så länge märks det här framför allt i norra Sverige, men statusen på de vanliga landsvägarna sjunker stadigt. Det hela påminner ganska mycket om elförsörjningen där försämringarna inte märktes på allvar förrän det var för sent.

Vägnätets försämring har inte gått lika långt, men det räcker med ytterligare några år av destruktiv politik för att det skall bli mycket svårt och mycket dyrt att komma tillbaka till en rimlig nivå.

Det finns många andra områden som hanterats destruktivt och oskickligt. Om vi tittar över längre tid är det nog skolan och polisen som sticker ut mest. I bägge fallen hade vi en gång i tiden ganska väl fungerande system och i bägge fallen har politiska nycker tillåtits att förstöra mycket av det som fanns. Skolans kräftgång är väl den pinsammaste, där kommunaliseringen av skolan förmodligen var den värsta enskilda åtgärden.

Gotland och Nord Stream
Men vi kanske skall lämna vägarna och skolan för ögonblicket. Ryssland kommer knappast att anfalla Sverige på grund av att våra politiker förstör vägar och skolor.

Den största riskfaktorn just nu ligger snarare på Östersjöns botten strax utanför Gotland. Att Ryssland tilläts att dra gasledningarna Nord Stream 1 och 2 så nära Gotland och på svenskt ekonomiskt område var inte särskilt listigt.

Ägarbolaget bakom Nord Stream 2 gick visserligen i konkurs idag, men det förändrar inte att gasledningarna är en av de viktigaste brickorna i det politiska kriget mellan USA/NATO och Ryssland. Det gör också Gotland till en viktig bricka.

Skulle då Ryssland kunna tänka sig att ockupera Gotland för att bevaka sina intressen? Förhoppningsvis inte. Men behovet av att skydda gasledningen kan fungera som ursäkt för att flytta fram positionerna i Östersjön.

Ett stort problem för Ryssland är ju att landet har dålig tillgång till strategiska hamnar i Östersjön. Kaliningrad har visserligen en bra hamn, men den ryska enklaven ligger hopplöst långt från Ryssland och kan bara nås med långa transitvägar genom ”fiendeland”. St Petersburg och området däromkring ligger längst in i Finska Viken med Estland och Finland på ömse sidor. Putin känner sig inringad.

Det naturliga steget skulle förstås vara att ockupera Estland, Lettland och Litauen. Det skulle i ett slag återge Ryssland den kust som både Tsarryssland och Sovjetunionen lade så mycket kraft på att behärska.

Men de tre baltländerna är medlemmar i NATO och ett anfall skulle ge stora konsekvenser. I det läget kunde Gotland vara ett intressant steg till ett relativt lågt pris. Sverige kan ju inte försvara Gotland och NATO kommer knappast att intervenera.

Men som sagt – förhoppningsvis går det inte så långt.

Filed under: Göte Fagerfjäll