Nej nu får det bli en liten paus i frågan om elpriser och energiförsörjning. Övrig media börjar så sakta inse att energifrågorna både är viktiga och katastrofalt misshandlade. Det är väl inte mer än rättvist att ge dem en chans att komma på banan. Bättre sent än aldrig.

Jag tänkte inte heller skriva om Vattenfalls nya storsatsning på klimatomställning. I och för sig borde väl det om något få media att fundera på om de verkligen satsat på rätt häst. Vattenfall har ju inte haft rätt i mannaminne och när Vattenfall satsar så hårt i en fråga måste den helt enkelt vara fel. Att titta på vad Vattenfall gör och sedan göra tvärtom har länge varit en utmärkt strategi.

En krönika till om komponentbristen kanske inte skulle skada, men ärligt talat känns det inte särskilt kul det heller. Efter mer än fyrtio år i branschen blir jag mest trött av att se dessa återkommande svängningar mellan brist och överskott. Så fort marknaden ser lite svag ut drar alla ner sina beställningar till ett minimum och så fort marknaden tar fart igen lägger alla in dubbelbokningar och trippelbokningar. Ingen verkar förstå att halvledarindustrin har långa planeringstider och att det tar lång tid att öka produktionen efter en kraftig neddragning. Märkligt nog är alla kunder lika korkade och ingen lär sig något av historien.

Eller så skulle jag kunna kommentera gårdagens inlägg i SvD från Miljöpartiets Lorenz Tovatt och Emma Berginger. Dessa båda ljushuvuden har till slut kommit på att elbilar kanske ändå släpper ut lika mycket farliga partiklar som vanliga bensin- och dieselbilar. Deras lösning på problemet är helt enkelt att dra ut pluggen för elbilarna också och drastiskt minska all bilkörning. Tåg och cykel är framtiden och ännu bättre är att sitta i sitt oeldade hem och huttra. För Miljöpartiet tog tiden slut på artonhundratalet. Det kunde säkert bli en kul krönika, men det är lite för mycket av att skjuta på öppet mål.

Kalla vårar
Så det får bli en krönika om äppelmos och äppelcider i stället. Det är väl ett år sedan sist så ni har säkert hunnit glömma vad jag skrev den gången.

I Blekinge roade jag mig på senvintern i år med att leta upp alla gamla äppelträd och grovbeskära dem. Vi hittade ett tjugotal gamla träd som för det mesta slutat ge frukt för ganska länge sedan. Tanken var att ympa av hjärtans lust framåt våren, men av det blev intet. Vi hittade inga bra träd i närheten att stjäla ympar från och det blev inget av med den tänkta stöldraiden till Stockholm med sekatören i högsta hugg. Det fick bli en finbeskärning för några veckor sedan i stället. Men nästa vår skall det minsann ympas och kanske till och med okuleras om jag fortfarande minns hur man gör.

Vi fick faktiskt en del äpplen trots den kalla våren i Blekinge. Två kalla vårar på rad skulle kunna klassas som en trend, men i Sverige är det som alla vet bara värmeperioder som kallas trender. Förra året frös alla blommor både på äppelträd och körsbärsträd, men i år frös bara det mesta. Det får väl klassas som en framgång.

Som tur är bor vi i Stockholm (Saltsjö-Boo) i något av en ”värmeficka” Vi och grannarna fick ganska mycket äpplen både förra året och i år. Detta till skillnad mot grannarna några hundra meter bort där alla äppelblommor frös. De fick inte ett äpple förra året och inte mycket i år heller. Kalla vårar kanske är en följd av klimatförändringarna även om jag aldrig hört Rockström ta upp den lilla detaljen.

Lite sent
Tyvärr missade vi en del av sommaräpplena i år. Vi kom till Stockholm lite för sent och en hel del hade redan hunnit ruttna. Men jag samlade i alla fall ihop allt som gick att använda. Som miljökämpe avskyr jag att se frukt och grönsaker förstöras. Eller så är det bara är så enkelt att jag är född på landsbygden och ser det som en självklarhet att ta hand om naturens gåvor. Jag får ibland en känsla av att en del av de där ”riktiga miljövännerna” är mer intresserade av principer än verklighet.

Den här gången har jag uppdaterat min äppelmosutrustning en aning. Det gäller ju att effektivisera produktionslinan för att nå en så bra serieproduktion som möjligt. Det där med ett fåtal tjusiga syltburkar som dekoration är inget för mig. Effektiv volymproduktion är vad som gäller.

Att konservera fungerar bra
Redan förra året köpte jag en halvautomatisk konserveringsapparat på Lidl för att inte behöva frysa ner allt. Den visade sig fungera alldeles utmärkt. Det är bara att ställa in konserveringstemperatur och konserveringstid så sköter elektroniken resten. Enda problemet var att hitta nya gummiringar till de gamla Surteglasen som vi har i stora mängder. Jag har fortfarande inte hittat de riktiga ringarna, men det finns hyfsat användbara ringar till någotsånär rimligt pris från en Internetbutik. De burkar vi lyckades konservera förra året tog vi med oss till Blekinge medan resten av äppelmoset blev kvar i frysen i Stockholm.

Epidemin gjorde att vi fastnade i Blekinge betydligt längre än vi hade räknat med så vårt lager av konserverad äppelmos tog slut redan i våras. Sedan dess har vi fått hålla till godo med äppelmos från Lidl samtidigt som frysarna i Stockholm varit fyllda med ”riktiga grejer”. Fördelen med det är att vi nu har massor av ”moderna” burkar med plåtlock. De går rimligen att återanvända några gånger.

Att konservera med den här typen av burkar är till och med enklare än att använda de ”gamla hederliga” burkarna. Under konserveringen ser man bara till att locket inte är åtskruvat och när konserveringen är klar drar man åt locket. Moderna burklock har ett område i mitten som dras neråt av undertrycket och det är därför lätt att se att burken håller tätt. Mycket praktiskt. Min konserveringsapparat klarar tolv burkar av den här typen ”i stöten”.

Lätt att passera
Resten av utrustningen fungerar också alldeles utmärkt. Jag köpte för några år sedan en liten induktionshäll(på Lidl) och en bamsegryta som klarar induktionshäll (från Fiskars). Det innebär att allt jobb kan göras utomhus – något som är oerhört praktiskt. Stänk av äppelmos i köket är inte att rekommendera.

I år köpte jag en ny roterande passervagga (återigen på Lidl) som faktiskt var förvånansvärt bra. Produktionen har i och med det blivit ännu lite effektivare.

Nu gäller det att fånga in ett eller annat barnbarn och placera dem som barnarbetare i produktionslinan. Sedan är det bara att köra. Angripna delar av äpplena skärs bort och resten hamnar i grytan. När moset är färdigkokt är det bara att passera, sockra och hälla i burkar. Burkarna hamnar i konserveringsapparaten och efter en trekvart är allt klart.

När väl serieproduktionen kommit igång är det bara att köra på. Alla steg kan pågå parallellt, precis som en vanlig industriprocess och det är bara tillgången på äpplen och barn som begränsar. Som tur är har jag tillgång till grannens fantastiska träd så processen tar inte slut i första taget. Då är det svårare i längden att motivera barnarbetarna.

Kallt och dyrt
Förhoppningsvis hinner höstäpplena mogna innan vi lämnar Stockholm igen. Vi föredrar nog att övervintra i Blekinge i år igen, både på grund av den ökande smittspridningen (just nu är det framför allt dödstalen som ökar väldigt snabbt och det beror inte på statistikproblem hos FOHM) och den överhängande risken för elkaos. I bästa fall stannar problemet vid svinaktiga elpriser (uppåt fem kronor per kWh är långt ifrån omöjligt) men i värsta fall får vi i vinter lära oss att leva med återkommande planerade elavbrott.

I det läget är det praktiskt att ha vedspis, kakelugn och ett närmast oändligt lager med torr ved. Om vår regering vill knuffa oss tillbaka till artonhundratalet skadar det inte att ha tillgång till artonhundratalets fördelar. Moderna hus kan bli väldigt kalla när elen försvinner.

Men media lovar ju snabb och kraftig uppvärmning säger kanske någon. Inte behöver man väl vara rädd för vinterkyla?

För egen del tror jag mera på termometern än på klimatjournalister och i natt kröp termometern för första gången under nollan här i Saltsjö-Boo. Det är visserligen inte helt onormalt, men så låga temperaturer så tidigt på hösten är ändå ovanligt. Årets överflöd av rönnbär ses dessutom av ”de gamla” som ett tecken på en kommande kall vinter. Kanske inte så mycket att lita på, men knappast sämre än SMHIs långtidsprognoser.

Pressa must
Det är bara att hoppas att inte höstfrosten tar kål på höstäpplena. Lite frost när väl äpplena är mogna gör visserligen musten sötare och bättre för ciderframställningen, men frost redan nu är inte så lyckat.

Med lite tur hinner jag pressa såpass mycket must att det räcker för två eller tre trycktankar med cider. Det blev inte så mycket gjort förra året så jag har flera tomma trettioliterstankar att fylla. Dessutom tänkte jag försöka tillverka en trycktank med champagne baserad på äpple, rabarber och späda granskott från i våras. Jag återkommer i ämnet.

Filed under: Göte Fagerfjäll