Det är sommar och varmt, men elen här nere i södra Sverige är ruggigt dyr. Kanske inte lika vansinnigt dyr som i vintras, men många gånger dyrare än vad svenskarna vant sig vid de senaste femtio åren. För bara några veckor sedan kom dessutom en långtidsprognos från Svenska Kraftnät som översatt från rapportspråk säger: ”det går käpprätt åt skogen”. Men i sommar kan vi åtminstone återigen se fram emot medelhavsvärme i badviken utanför oljekraftverket i Karlshamn.

Vi håller oss fortfarande här nere i Blekinge i väntan på att pandemin skall klinga ut. En minst lika viktig orsak är också att våren här är hejdlöst vacker.

Den är faktiskt vackrare än på många år efter ett års ganska hårt arbete i skogen. Massor av gamla vindfällen är fixade och de buskage som ville ta över har fått maka på sig. Jag har till och med fått ordning på de flesta av de fält som de evigt förbannade vildsvinen bökat upp till oigenkännlighet. Så länge det nu varar.

Dyr el i syd
Det mesta fungerar alltså utmärkt här nere, men jag blir lika irriterad varje gång jag går in på Svenska Kraftnäts ”Kontrollrummet” för att kolla landets energiförsörjning och elpriser. Priserna här nere i söder är ruggigt höga. Just nu ligger elområde SE4 på runt en krona per kWh i producentpris. Övriga Sverige ligger på ungefär 60 öre och det är i och för sig alldeles för högt det också. Observera att man som konsument dessutom betalar energiskatt, överföringsavgifter fasta elnätskostnader, vinst till elföretaget och sedan full moms på alltsammans. Bara energiskatten kostar 44,5 öre per kWh.

Att elområde SE4 (Skåne, Blekinge och södra delen av Halland och Småland) har högre elpris än resten av landet är ingen nyhet. Allt började med nedläggningen av kärnkraftverket i Barsebäck. 1999 lades den ena reaktorn ner och 2005 stängdes också den andra. Sedan dess har södra Sverige tvingats leva med elbrist även på den tiden då övriga Sverige hade gott om el.

Tanken var att en stor del av energibortfallet från Barsebäck skulle hanteras med hjälp av en ny stamledning, den så kallade Sydvästlänken. 2011 var planeringen klar och 2012 startade bygget. Det hela skulle stå klart 2015. Men HVDC-delen, som skulle byggas av franska Alstom (inte av ABB Ludvika) blev ett elände utan dess like. Efter ett otal förseningar tvingades man 2019 byta alla skarvar och invigningen flyttades fram till hösten 2020. Därefter har vi fått se ytterligare tre förseningar och senaste beskedet är att länken skall vara igång 15 augusti i år. Jag tror det när jag ser det.

Sydvästlänken är Svenska Kraftnäts största investering hittills och den är tänkt att kunna överföra 2 x 600 MW, alltså lika mycket som de två Barsebäcksreaktorerna från Mellansverige ner södra Sverige. Men under byggtiden har tyvärr fyra reaktorer stängts ner (O1, O2, R1, R2) så det finns idag 2 900 MW mindre att föra över från Mellansverige till Sydsverige. Därför kommer knappast Sydvästlänken att hjälpa till särskilt mycket när och om den till slut blir klar. Snarare kan den kanske användas för att slussa el från tyska och danska fossilkraftverk till Mellansverige.

Saknar effekt
En snabb titt på produktionsläget just nu visar hur mycket sämre Sveriges elproduktion har blivit de senaste åren. Normalt sett skall ju sommarperioden vara helt problemfri med låg efterfrågan och gott om tid att sköta kärnkraftens årliga underhåll.

Kärnkraftverken byggdes med flera reaktorer på varje plats (två i Barsebäck, tre i Oskarshamn, tre i Forsmark och fyra i Ringhals) Det var helt oproblematiskt att stänga en reaktor i taget under sommarperioden. Redundansen gjorde till och med att en reaktor kunde få lov att krångla under vinterperioden utan större problem.

Men idag finns bara en reaktor i Oskarshamn och den är avstängd för årligt underhåll. Av Ringhals två kvarvarande reaktorer är en avstängd för underhåll. Söder om Stockholm finns alltså bara en enda reaktor med en effekt på 1 100 MW. Visserligen körs alla tre reaktorerna i Forsmark, men den elen behöver Stockholmsområdet mer än väl.

Behöver stabilitet
Men vi har ju vindkraft. Den räcker väl gott och väl för att ersätta de nedlagda reaktorerna?

Nej, den senaste veckan har vindkraften i hela Sverige pendlat mellan 200 MW och 800 MW. Just nu produceras 375 MW vilket är 20 procent av den konstanta uteffekten av R1- och R2-reaktorerna (som stängts under de senaste två åren). En gigantisk utbyggnad med en faktor fyra skulle fortfarande ge mindre el än de stängda reaktorerna vid den här typen av mycket vanligt sommarväder.

Men ärligt talat hade det just nu inte hjälpt så ruskigt mycket med mer vindkraft. Med så lite stabil kraftproduktion i södra Sverige blir det svårt att släppa in instabil vindkraft och ändå hålla nätfrekvensen fast. Förra sommaren tvingades Svenska Kraftnät betala dyrt för att klara stabiliteten med en snabbstart av R1-reaktorn. I år finns inte den möjligheten.

Så det blir nog start av oljekraftverket i Karlshamn (ett par mil härifrån) igen. Förra året berättade lokalradion om glada Karlshamnsbor som fick badvattnet uppvärmt till 28 grader av kraftverkets kylvatten. Något som aldrig förut varit nödvändigt under sommaren. Samma sak lär hända i år igen och vi får hoppas att det räcker. Men billigt är det sannerligen inte.

Det går i och för sig att stabilisera el från vindkraften genom att mata in den i elmotorer som i sin tur får driva stora synkrongeneratorer. ABB säljer just nu sådana här anläggningar på många ställen i världen. Problemet är förstås att det är dyrt och att man tappar verkningsgrad. I Sverige har man hittills valt att blunda och hoppas att det skall gå bra ändå.

Krisrapport från Svenska Kraftnät
Våra politiker brukar hävda att vattenkraften och vindkraften räcker för allt och att allt som behövs är lite snabba uppgraderingar av stamnätet. De kunde inte ha mer fel.

Härom veckan kom en ny rapport från Svenska Kraftnät (https://www.svk.se/siteassets/om-oss/rapporter/2021/langsiktig-marknadsanalys-2021.pdf) med prognoser om elsituationen fram till 2050. om elsituationen i Sverige nu och i framtiden. Peter Wennblad skrev den 28 maj en ledare i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/sveriges-klimatpolitik-ar-ett-korthus) där han kallade rapporten ”En skräckis på kanslihussvenska”. Faktiskt en alldeles utmärkt ledare.

Den som orkar läsa rapportens 110 sidor och klarar att se igenom en hel del kryptiska formuleringar kan rimligen bara dra en slutsats: ”Sveriges elförsörjning är på väg käpprätt åt skogen”. De senaste årens försämrade stabilitet är illa nog, men det är inget mot vad vi har att vänta. I bästa fall handlar det om höga och våldsamt varierande elpriser. I värsta fall handlar det om upprepade fall av kollaps och avstängningar av hela elområden.

Jag kan rekommendera en genomläsning av både rapporten och SvD-ledaren. Däremot tänker jag inte den här gången gå närmare in på innehållet. Jag har tjatat om det här i åratal.

Hoppas på misslyckande?
Så vitt jag kan se är det just nu bara att hoppas på ett misslyckande för alla de stora energislukande satsningarna i norra Sverige, ett misslyckande för elbilssatsningarna och en lyckad start av det finska kärnkraftverket Olkiluoto 3.

Och visst är väl sannolikheten ganska stor att de gröna jätteprojekten misslyckas. Erfarenheterna från elektronikindustrin talar sitt tydliga språk. Det har gjorts många försök att konkurrera ut Taiwan, Kina, Korea och Japan på det som länderna är bäst på, nämligen massproduktion av avancerade teknikprodukter. Det har inte blivit lättare med tiden och de flesta av de här försöken har misslyckats.

Därmed inte sagt att nya satsningar är meningslösa, men frågan är väl om företagen och länderna i Europa och USA verkligen har lust att betala så mycket mer för t ex stål som inte är bättre än konkurrenternas. Vi får väl se.

Olkiluoto 3 lär nog starta i april nästa år efter många års förseningar. Kärnkraftshatarna brukar använda Olkiluoto 3 som paradexempel på varför kärnkraften inte fungerar men projektet visar väl snarare att man måste vara noga med att välja sina samarbetsparters. Projektet påminner starkt om Sydvästlänken.

Olkiluoto 3 är den tredje reaktorn i Olkiluoto-anläggningen, där de två första (OL1 och OL2) har varit utmärkta exempel på väl genomförda projekt och extremt driftsäkra anläggningar. Från början hade OL1 och OL2 tillsamman en effekt på 1,32 GW men efter hand har effekten ökats till 1,77 GW. Bägge rektorerna har visat en tillgänglighet mellan 97 och 98 procent. Bägge reaktorerna byggdes av ASEA Atom och är av samma typ som de i Forsmark.

OL3 beställdes 2002 av Areva NP, ett konsortium mellan franska Areva och Siemens. 2005 påbörjades bygget som skulle stå klart 2009.

Men redan 2005 började problemen. Bland annat var betonggjutningen inte korrekt utförd. Därefter lämnade Siemens samarbetet och hela projektet blev efter hand ett paradexempel på hur man kan misslyckas med stora projekt. Dålig projektplanering, dålig kontroll och ständiga förändringar. Det hela påminner som sagt om Sydvästlänken eller flygplatsen Berlin Brandenburg. Förseningarna har egentligen inget att göra med att projektet råkar vara ett kärnkraftverk.

Förseningarna för OL3 har gjort att byggstarten för OL4 också har skjutits upp. Tanken är att låta ryska Rosatom bygga OL4 och här finns all anledning att tro på ett snabbt och väl genomfört projekt när väl besluten är klara. Rosatom brukar räkna med tre års byggtid från start till nätanslutning, ungefär som ASEA Atom på sin tid.

OL3 är en stor reaktor med 1,6 GW effekt så den kommer att ge stor inverkan på Finlands energiförsörjning. Bland annat kommer den att minska behovet av elimport från Sverige. Om OL4 byggs kanske vi till och med kan hoppas på export från Finland via kraftledningen mellan Stockholm och Finland (inte så långt från Olkiluoto). Återigen, vem vet?

Katastrof
Det känns märkligt att se Sverige skifta från världens bästa, stabilaste och mest miljövänliga elproduktion till något som mera liknar en katastrof. Hur i hela fridens namn kunde vi låta detta ske?

Det värsta är att alla inblandade rimligen måste ha vetat vad som hände. Prognoserna för elanvändning har hela tiden talat sitt tydliga språk och alla som klarar att skilja mellan effekt och energi visste för länge sedan vad som var på väg. Den här gången kan rimligen ingen säga att: ”vi såg det inte komma”.

Ändå kommer som vanligt inga beslutsfattare tvingas ta någon form av ansvar. Det är kanske tur på sitt sätt, men ibland önskar man nästan att några av de gamla skamstraffen fanns kvar.

Det är i alla fall tur att vädret är vackert och att naturen är så fantastisk.

Filed under: Göte Fagerfjäll