”Igår Tibet, idag Hong Kong och i morgon Taiwan”. Hotet från Kina är en realitet och det är svårt att se att någon annan än USA skulle kunna få Kina att backa från sina planer. Eller vi kanske snarare skall säga någon annan än Donald Trump.

Folkrepubliken Kina betraktar Taiwan som en integrerad del av Kina. Varje gång ett land eller ett företag vågar säga något annat väntar repressalier från den kinesiska regeringen, något som hittills fungerat utmärkt. De flesta undviker att tala om Taiwan som en separat stat och bara 15 länder (bl a Tuvalu och Vatikanstaten) har officiella diplomatiska förbindelser med Taiwan.

Finns det då någon anledning att bry sig om vad Kina gör med Taiwan? Vad är väl lilla Taiwan med mindre än 24 miljoner invånare jämfört med stora Kina med sina 1,4 miljarder invånare?

Taiwan är en elektronikjätte
Vi inom elektronikbranschen vet att Taiwan är ett otroligt viktigt land – i många fall viktigare än Folkrepubliken Kina. Kiselsmedjan TSMC är till exempel både störst i världen i sitt slag och klar teknikledare när det gäller avancerade halvledarprocesser. Företaget volymproducerar redan halvledare i 5 nm FinFET. TSMC har ca 50 000 anställda och omsätter 10,4 miljarder dollar.

Teknikhöjden visar sig också i all annan elektronikproduktion. Legotillverkaren Foxconn är störst, med en omsättning uppåt 180 miljarder dollar och 1 300 000 anställda (huvuddelen utanför Taiwan). Foxconn tillverkar bland annat Apples mobiltelefoner.

Det är ingen tvekan om att Taiwan är en elektronikjätte och att en ockupation av landet skulle kunna leda till närmast oöverstigliga konsekvenser både för världens elektronikföretag och för världens ekonomi.

Demokratiskt land
En snabb historisk bakgrund till Taiwans status kanske kan vara på plats. När Mao Zedong 1949 besegrade Chiang Kai-shek och Guomindang-regeringen, drog sig Chiang Kai-shek och hans trupper tillbaka till Taiwan. Chiang Kai-shek såg sig fortfarande som Kinas rätte ledare, samtidigt som Folkrepubliken Kina betraktade Taiwan som ett ”ännu icke befriat kinesiskt område”. Officiellt gäller det här fortfarande.

Under lång tid hade västvärlden i första hand kontakt med militärdiktaturen Taiwan (Republiken Kina), i stället för den kommunistiska diktaturen Folkrepubliken Kina. Men allt detta vändes upp och ner på sjuttiotalet. 1971 tog Folkrepubliken Kina över Taiwans plats i FN och 1972 besökte Nixon Kina och normaliserade förbindelserna med USA.

Konstigt nog kunde Taiwan trots detta fortsätta sin ekonomiska och politiska utveckling. Den politiskt tämligen inkompetente Chiang Kai-shek dog 1975 och med tiden mildrades både retoriken och diktaturen. Precis som i Sydkorea ledde den ekonomiska utvecklingen till att diktaturen blev ”omodern”.

Förhållandet mellan Folkrepubliken Kina och Taiwan är idag ytterst märkligt. Trots att staterna (eller vad man nu skall kalla Taiwan) i princip ligger i krig med varandra (även om undantagstillståndet på Taiwan upphävdes 1987) är affärsutbytet jättestort. Situationen är minst sagt komplicerad och hela världen spelar med i det märkliga spel, där man å ena sidan behandlar Taiwan som ett fritt, demokratiskt och extremt viktigt land, men å andra sidan inte har några diplomatiska förbindelser och inte officiellt erkänner landet.

Lättare från höger
Här är det förresten intressant att se skillnaden mellan ”högerdiktaturer” och ”vänsterdiktaturer”. Högerdiktaturer, som de som fanns i Spanien, Portugal, Chile, Grekland, Sydkorea och Taiwan, tenderar att utvecklas till demokratier när ekonomin förbättras. Diktaturen har inget egenvärde, marknadsekonomin är norm och stötestenen brukar mest vara graden av amnesti för diktatorn och hans gelikar. Övergången går ofta förvånansvärt smärtfritt.

Så enkelt är det aldrig i vänsterdiktaturer. Övergången från diktatur till demokrati blir ofta blodig och leder nästan alltid till ekonomiskt kaos. Att ställa om från kommunistisk planekonomi till marknadsekonomi är otroligt svårt.

Sovjetunionens kollaps ledde till en våldsam korruption och samma sak gällde många av de närliggande länderna i gamla östblocket. Bäst klarade sig, inte oväntat, de länder som låg närmast väst och som fortfarande hade kvar mycket av sina gamla ekonomiska strukturer.

Kinas väg
Här har Kina valt en egen väg. Efter Mao Zedongs död 1976 var Kinas ekonomi totalt körd i botten med de klassiska planekonomiska och statsägda misslyckandena. Efterträdaren Deng Xiaoping lyckades i det läget få partiet att acceptera en övergång till närmast ohämmad marknadsekonomi, parallellt med en kommunistisk diktatur.

Kombinationen av en ganska extrem marknadsekonomi och hård statlig kontroll visade sig fungera. I väst trodde nog de flesta att detta var vägen mot ett demokratiskt Kina, men Deng lyckades behålla makten inom kommunistpartiet, trots många interna stridigheter.

Deng var i praktiken Kinas ledare från 1978 till 1989. Han drog sig tillbaka en tid efter de blodiga striderna vid Himmelska fridens torg, men återkom ett par gånger under början av nittiotalet efter perioder av ekonomisk stagnation. Han dog 1997.

Både Jiang Zemin (1992-2004) och Hu Jintao (2004-2012) gjorde sitt bästa för att fortsätta arvet efter Deng Xiaoping, men den stora förändringen kom när Xi Jinping tog över 2012. Ekonomin fortsatte i och för sig att drivas på samma sätt som tidigare, men partiets styrning blev mycket hårdare. De långsiktiga målen blev också betydligt aggressivare. Idag handlar allt om att expandera Kinas makt i världen, med ekonomiska, politiska och, om det behövs, militära medel. Om Trump sätter USA först sätter Xi Jinping Kina på första, andra, tredje och alla andra platser.

Stort inflytande
Den kanske intressantaste metoden för kinesisk expansion kallas ”nya sidenvägen” och innebär att Kina knyter band via investeringar och infrastruktursatsningar. Det kan till exempel handla om vägar, järnvägar, broar, hamnar eller kraftverk.

Kombinationen av investeringar, företagsköp och ett mycket högt tonläge så fort någon kritiserar Kina har varit mycket framgångsrik. I länder med stort kinesiskt inflytande märks en kraftigt minskande kritik av Kina. Det gäller också i många västländer.

Kinas stora inflytande över många utvecklingsländer innebär att FN blir ett ganska oanvändbart organ. I praktiken är det idag bara USA som har styrka och vilja nog för hindra ett kinesiskt övertagande av Taiwan eller tvinga fram handelsavtal med rimligare villkor för Kina.

Bara USA har muskler
I Sverige håller en del politiker ett högt tonläge mot Kina och samma sak gäller en del politiker i EU. I verkligheten har varken EU eller något av EU-länderna särskilt mycket att sätta emot Kina.

Samma sak gäller de flesta andra länder i världen. En kinesisk ockupation av Taiwan skulle säkert leda till ekonomiska restriktioner, men knappast något mer.

Det enda landet i världen som på något mera kraftfullt sätt kan sätta sig emot en kinesisk ockupation är alltså USA. Så långt är nog de flesta överens. De flesta är nog också överens om att Donald Trump är villig att gå långt för att garantera frihet för Taiwan. Frågan är om Joe Biden är lika motiverad.

Så valet i USA kan mycket väl ha stor betydelse för Taiwans ställning. Xi Jinping kan mycket väl se Joe Biden som en lika svag president som Obama vad gäller förhållandet till Kina.

Vad gör Xi Jinping?
Den stora frågan är vad Xi Jinping tänker hitta på. Ett införlivande av Taiwan kommer förmodligen att bli dyrt för företag som Huawei, men politiskt sett kan det ändå vara värt priset. Kina kan klara ekonomiska restriktioner och Kina har byggt upp tillräckliga ekonomiska muskler för att göra ekonomiska restriktioner mycket dyrbara för motparten.

Risken för militära motåtgärder är svårare att hantera, men kanske går de att minimera med samma metoder som svenska regeringen använde mot Preem. Det kan vara möjligt att få Taiwan att acceptera ett införlivande godvilligt. Problemet är bara att Taiwans folkliga och politiska motstånd mot ett införlivande har ökat så dramatiskt de senaste åren. Det kommer att krävas mycket kraftfulla piskor och stora morötter för att få regeringen i Taiwan att gå med på ett införlivande.

Ångest?
Till slut handlar det mesta om gissningar. Kanske är det möjligt att komma överens med Xi Jinping om en fredlig väg. Kanske värderar han fred och ekonomiska framsteg högre än framflyttade maktpositioner. Kanske kan en hård förhandlare som Trump komma fram till en rimlig väg framåt. Man kan alltid hoppas.

Den som har anlag för ångest kan i alla fall hitta betydligt bättre grund för det i Kina än i klimatförändringar, pandemier Mellanöstern eller Ryssland. Risken för storskalig katastrof är faktiskt ganska stor.

Men som Tage Danielsson så vist skaldade: ”Våld och förtryck, det gör mig ledsen. Men kaffe och bullar gör mig glad”.

Filed under: Göte Fagerfjäll