Stefan Löfven gjorde härom dagen ett stort nummer av att regeringen tar bort de reserestriktioner som man smög in för några veckor sedan. ”Kurvorna är på väg åt rätt håll och därför kan vi lätta på begränsningarna” heter det. Men riktigt så enkelt är det inte. Sverige fortsätter att stå ut i statistiken som en ”sårig tumme” och det mesta pekar på att vi fortsätter att vara dramatiskt mycket sämre än våra grannländer.

Ledde ligan
Sista veckan i maj och de första dagarna i juni kunde faktiskt Sverige ”ståta” med att ha världens högsta dödssiffror på grund av coronapandemin. ourworldindata.org visade dag efter dag Sverige i toppen räknat i rullande sjudagars medelvärde per miljon invånare.

Sedan några dagar har vi ”detroniserats”, även om vi fortfarande leder i Europa. Men just nu ligger Chile i ledningen, med Brasilien och Mexiko som tvåa och trea. Vi får nöja oss med en fjärdeplats i världen.

Vi halkar ner ytterligare ett steg om vi räknar totalt antal döda per miljon invånare. Belgien leder med god marginal, följt av Spanien, Storbritannien och Italien, men sedan kommer Sverige på en inte särskilt hedrande femteplats.

Särklass i Norden
Bland våra grannländer ligger vi i alla fall i absolut särklass. Räknat i antal döda per miljon invånare har vi åtta gånger fler döda än Finland och Estland, tio gånger fler än Norge och fem gånger fler än Danmark (och Tyskland). Även om vi räknar med Ryssland har vi mer än tretton gånger högre dödlighet än de övriga Östersjöländerna.

På väg neråt?
Men alla kurvor pekar ju neråt säger regeringen och myndigheterna. Inte minst gäller det statistiken för intensivvårdade, där vi till och med nyligen kunde avveckla reservsjukhuset i Älvsjömässan. Våra ordinarie intensivvårdsplatser räcker utan problem.

Äldre prioriteras bort
Fast det är klart – allt beror på hur man prioriterar. SvD visade härom veckan hur äldre prioriterades bort så fort antalet sjukdomsfall ökade. Jag skrev om det här för ett par månader sedan och sedan dess har situationen inte blivit bättre – tvärtom.

Om vi tittar på de senaste tre veckorna blir det här väldigt tydligt. Jag har jämfört intensivvårdsdata från 17 maj till 5 juni och det är uppenbart att det är en våldsam skillnad mellan olika åldersgrupper.

I åldersgruppen upp till 59 år finns inga större problem. Alla som blir svårt sjuka får intensivvård och man kan räkna med att alla som dör har fått intensivvård. 26 personer i den här åldersgruppen har dött under den här perioden och 109 personer i åldersgruppen har fått intensivvård. Klart mer än 75 procent av de intensivvårdade överlever alltså.

Redan i gruppen 60-69 år börjar det bli mera tveksamt. 69 döda och 95 intensivvårdade skulle kunna tolkas som 73 procents dödlighet i intensivvården. I verkligheten överlever nog snarare minst 60 procent av de intensivvårdade och det innebär i så fall att mindre än 60 procent i den här gruppen hamnar i intensivvård.

I gruppen mellan 70 och 79 år är det förvånansvärt få som intensivvårdas. Bara 58 personer under den här perioden. Samtidigt dog 199 personer i den här åldersgruppen och det innebär rimligen att maximalt 15 procent av de döda har passerat intensivvården (om vi räknar med 50 procents överlevnad).

I gruppen över 80 år hamnade 16 personer på intensivvården. Inte särskilt mycket med tanke på de 394 som dog under perioden. Vi kan alltså räkna med att omkring två procent av de döda har passerat intensivvården.

Sjunkande andel
Jag gjorde i mitten av maj en sådan här jämförelse och använde då siffrorna från pandemins början fram till 18 maj. Redan då var siffrorna ganska gräsliga för de äldre, men sedan dess har de faktiskt blivit ännu värre.

I gruppen 0-59 år ser det ut som om dödligheten bland de intensivvårdade har stigit från ca 20 procent till ca 24 procent. I verkligheten är dödsfallen så få att man inte kan dra några andra slutsatser än att de allra flesta överlever intensivvården.

I gruppen 60-69 år skulle man kunna tolka statistiken som att dödligheten på intensivvården stigit från 45 procent till 73 procent. I verkligheten handlar det snarare om att andelen av de döda som passerat intensivvården sjunkit från bortåt 90 procent till ca 55 procent.

I gruppen 70-79 år ser det ut som om andelen döda som passerat intensivvård har sjunkit från ca 20 procent till bara 15 procent. En katastrofal siffra har sjunkit ännu mer.

I gruppen över 80 år ligger andelen konstant. Ca 2 procent av de döda har passerat intensivvården. Det innebär i praktiken att allvarligt coronasjuka personer över 80 år går direkt till palliativ vård.

Fortfarande för många döda
Men varför tjatar jag om det här? Vi vet ju att Sveriges höga dödstal beror på att äldrevården inte klarade av att hålla smittan borta. Det fanns varken tester eller tillräckligt med skyddsutrustning för att hindra att personalen smittade de äldre. Men nu är väl allt bra igen?

Tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Antalet dödsfall fortsätter att vara mycket högre än i nästan alla jämförbara länder. Det är egentligen bara i Storbritannien, närmare bestämt i England, som vi ser något som liknar Sverige. Överallt annars har vi sett en större eller mindre topp och därefter en tillbakagång till normala värden. Det gäller både statistiken för de som dött i pandemin och statistiken för allmän överdödlighet.

Våra grannländer utmärker sig genom att inte visa någon överdödlighet alls i internationell statistik. För de länder i Europa som drabbades hårdast (utom England) ser vi en topp och sedan en tillbakagång till normala värden.

Mest äldre
I slutet av april började jag spara en del av den dagliga statistiken från Folkhälsomyndigheten, närmare bestämt statistiken över avlidna. Resten av statistiken är i stort sett meningslös eftersom den bara visar hur få som faktiskt testas.

Jag brukar också ladda hem ”snapshots” av Covid-19-statistiken från Svenska Intensivvårdsregistret. Där kan man se hur olika åldersgrupper får tillgång till intensivvård, något som är mycket intressantare än totalsiffrorna.

Om vi tar en titt på de senaste sex veckorna (fredag till fredag) ser vi att det rapporterade antalet döda per vecka är 503, 522, 471, 279, 425 och 289. En minskning med andra ord, men inte alls den snabba minskning vi sett i andra drabbade länder. Andelen döda över 70 år varierar i rapporteringen mellan 87 procent och 98 procent. Det ”normala” är ca 90 procent.

Ett problem är förstås att vi har en ganska stor och varierande fördröjning när det gäller rapporteringen av dödsfall. Det är lätt att se om man jämför de dagliga rapporterna med Folkhälsomyndighetens totalsiffror (per dag). Då ser man att eftersläpningen kan vara mer än två veckor. Ändå är det ganska lätt att se de ”platåer” som Anders Tegnell brukar tala om, från toppnivån på ca 100 döda per dag via den långa perioden av ca 80 döda per dag till dagens nivå på runt 40 döda per dag. En minskning, men mycket långsammare än i jämförbara länder.

I gruppen 0-69 år är den här minskningen svårare att se. De senaste sex veckorna har vi sett en serie med 54, 12, 50, 29, 35 och 37 döda. Det låter inte så allvarligt, men är ändå fler än det totala antalet döda per vecka i de flesta jämförbara länder.

Munskydd och stängda gränser?
Vad beror då de fortsatt höga dödstalen i Sverige på?

Ett grundproblem är förstås att den svenska pandemipolitiken inte lyckades hålla tillbaka spridningen i början av pandemin. Trots att vi gärna vill se oss som världens mest upplysta och förberedda land är det väl bara att inse att väldigt mycket blev väldigt fel.

Att Sverige hade eldat upp alla beredskapslager med skyddsutrustning var naturligtvis utomordentligt pinsamt, men ännu värre var att myndigheterna försökte skyla över misstagen genom att påstå att skydden nog egentligen inte behövdes. I stället för att skärpa reglerna inom åldringsvården anpassades de till bristsituationen. I stället för att ge allmänheten rådet att använda munskydd hävdade man att munskydd inte gör någon större nytta och kanske rentav är skadliga.

I stället spreds en idé om flockimmunitet, där myndigheterna de första månaderna snarast verkade heja på en allmän smittspridning i de lägre åldrarna (upp till 70 år). Den här strategin (som idag ofta förnekas) verkade inte fungera särskilt bra den heller. Däremot var den förmodligen starkt bidragande till att en så stor del av vårdpersonalen i äldrevården smittades.

Så här efter några månader av pandemi framstår väl tyvärr den ”svenska modellen” som en ganska pinsam historia. Den baserades på en tanke om att de flesta i vilket fall som helst skulle komma att bli smittade och att det bara gällde att fördröja förloppet och under tiden skydda de ”äldre och sköra”.

Idag ser vi att den allmänna smittspridningen bara drabbat ett fåtal länder, däribland Sverige. De allra flesta länder har lyckats hålla tillbaka smittspridningen, bland annat genom ett frikostigt användande av munskydd.

Ingen svart svan
Det har sagts och skrivits mycket om pandemin, men frågan är väl om inte en av mina ”favorittänkare”, Nassim Taleb, kommer sanningen närmast. Nassim Taleb slog igenom med boken ”The black swan” där han förklarade hur oförutsedda och oförutsebara händelser påverkar oss och ekonomin.

Nassim Taleb blev mycket irriterad när allt fler av världens politiker och journalister började beskriva den nuvarande pandemin som en ”svart svan”. Pandemier är ju allt annat än oförutsedda. Den som ”inte sett dem komma” måste ha blundat eller sovit i många år.

Redan i januari publicerade Nassim Taleb tillsammans med Joseph Norman och Yaneer Bar-Yam en rapport om det nya coronaviruset, risken för en pandemi och vilka åtgärder som bör genomföras. Författarna hävdar att det enda vettiga är att kväva utbrotten i sin linda. Social distansering, testning och skydd (framför allt munskydd) redan från början gör det möjligt att undvika okontrollerad smittspridning.

När rapporten skrevs hade ännu inte coronautbrottet spritt sig utanför Kina, men utvecklingen visar att de länder som valde samma metoder som Taleb rekommenderar har klarat sig förbluffande bra (de såg det komma). Taiwan är väl paradexemplet, med 0,06 promille av Sveriges dödstal trots nära kontakter med Kina. Av Kinas övriga grannländer är det bara Ryssland som kommer upp i mer än en femtiondel av Sveriges dödstal.

Lita på vaccin?
Det verkar alltså vara fullt möjligt att bekämpa pandemier även utan ett fungerande vaccin. Däremot ser Sveriges strategi mest ut att gå till historien som ett märkligt misslyckande. Det kommer att bli intressant att se vilka undanflykter som blir de mest tongivande inför nästa val.

En egendomlig förklaring till varför en del länder drabbats hårdare än andra lanserades härom dagen i SVT. Man gjorde en korrelation mellan allmän TBC-vaccinering och pandemi och kom underfund med att de länder som slutat vaccinera mot TBC också var de värst drabbade.

Tyvärr låter det, åtminstone i Sveriges fall, som en typisk kvasikorrelation. Den allmänna TBC-vaccineringen upphörde i mitten av sjuttiotalet och det innebär att alla i åldersgruppen över 50 år faktiskt är vaccinerade. 4 655 av de döda var alltså vaccinerade medan bara 62 var ovaccinerade. Ännu en intressant hypotes som inte fungerar i valrörelsen.

Möjligen är det bättre att slå ett slag för snuset. Det finns undersökningar som pekar på att nikotin har en skyddande effekt mot coronavirus och dessutom färska undersökningar som visar att snus skyddar mot muncancer.

Kanske det är dags för MSB att packa små lådor med munskydd, handsprit och ett par dosor snus för omedelbar distribution vid epidemier. Fast det viktigaste är förstås munskydd, handsprit och lite riktlinjer om social distansering. Då skulle kanske Sveriges politiker och Sveriges myndigheter slippa framstå som avskräckande exempel internationellt.

Filed under: Göte Fagerfjäll