Den här gången tänker jag inte skriva om pandemier eller klimatförändringar. Faktiskt inte ens om nya fantastiska 5G-nät. I stället går jag tillbaka till naturen och tittar lite på nyttiga växter och betydligt mera på invasiva växter, eländiga skadedjur och vansinnigt giftiga växter. En av de mest invasiva – parkslide – åt vi faktiskt härom dagen med god aptit.

När jag var liten odlade vi och alla grannar grönsaker och rotfrukter. Potatis, morötter, kålrötter, lök, rödbetor och palsternackor stod högt i kurs. Det gjorde också persilja, dill och pepparrot. Träden bar äpplen, päron och plommon och buskarna bar krusbär och vinbär. Ingen talade om någon grön våg. Det var bara så här det var.

Det var ingen som inbillade sig att naturen var givmild och godhjärtad. Bara för att något kom från naturen behövde det inte vara varken hälsosamt eller gott. Då som nu fanns det gott om skadedjur och parasiter och för mycket regn och kyla förstörde ofta skördarna. Men det var vi vana vid.

Mycket är giftigt
Vi var också vana vid att förvånansvärt många växter är giftiga. Det löste vi på ett enkelt sätt genom att odla och äta ett ganska litet antal växter. Samma sak gällde vilda bär och svamp. De äldre åt inte svamp medan de lite yngre kunde tänk sig att plocka kantareller.

Det här var naturligtvis synd. Det finns massor av goda matsvampar och massor av intressanta grönsaker att odla och äta. Men den som tittat lite närmare i svampböcker vet också att det finns all anledning att vara försiktig. Ganska många svampar är dödligt giftiga och i en del fall kanske man överlever, men önskar att man inte gjorde det.

En granne till oss hade en gång fått för sig att hon skulle börja äta svamp – något hon dittills aldrig hade gjort. Hon plockade en stor korg full med svampar av olika sort, men för säkerhets skull bad hon mina äldre bröder ta en titt. De hade startat 4H-klubb och ansågs duktiga på nymodigheter. De hade också en bra svampbok.

Jag minns mycket väl hur vi plockade upp ur korgen och artbestämde svamp efter svamp. Där fanns vit flugsvamp, lömsk flugsvamp och flera andra extremt giftiga sorter. Till och med en stor och vacker röd flugsvamp fanns med. Den enda ätliga svampen var en stensopp, men den var så maskäten att den inte dög den heller. Om grannfrun hade tillagat och ätit sin fångst hade förmodligen hela familjen dött.

Så det fanns all anledning att undvika svamp. Åtminstone för alla som undvek böcker.

Märkliga grönsaker
Min mor gillade både böcker och att odla grönsaker. Efter ett antal år hade vår trädgård ett ganska imponerande urval av på den tiden ovanliga grönsaker som zuccini, majrova, och en mängd annat som folk på den tiden aldrig hört talas om. Där fanns också gamla växter som gått ur mode, till exempel bondbönor. Jag hittade förresten förra året en stor burk med bondbönor undanstoppade längst inne i en garderob. Där måste de ha legat i minst trettio år.

Däremot har jag inte hittat särskilt många invasiva eller giftiga växter på vår mark på Tjörn. En och annan fingerborgsblomma, men inte mycket annat. Inte ens gullregn som ändå var en oerhört populär prydnadsväxt på sextiotalet.

Här finns allt
På vår lilla gård i Blekinge är situationen lite annorlunda. Här finns mycket som är invasivt, bland annat fantastiska mängder lupiner och ett litet bestånd parkslide som vi försöker hålla tillbaka med alla lagliga medel. Parkslide brukar av en del odlare kallas ”växten från helvetet” och i England ger man ibland rådet att flytta om man fått in parkslide på tomten.

Den som inte tror mig kan alltid googla på parkslide. Arten är fruktansvärt livskraftig och skapar rotsystem som med glädje förstör avloppsrör och husgrunder. Den sprider sig på alla tänkbara sätt och avklippta växter får absolut inte komposteras eller kastas så att kommer i kontakt med jord. Till och med aska från bränd parkslide kan ”ta sig”. Det krävs riktigt hög temperatur för att ta kål på växten från helvetet.

Men lustigt nog är parkslide fullt användbar i matlagning. Spröda stjälkar kan tillagas som sparris eller rabarber och smakar faktiskt riktigt gott. Dessutom påstås den vara alldeles ovanligt nyttig, med hög halt av både c-vitamin och antioxidanten resveratrol.

En annan ätlig helvetesväxt är förstås kirskål, men den har vi betydligt mer av i Stockholm än här.

Då har vi som sagt desto mer lupiner. Fantastiskt vackra blommor i alla tänkbara färger, men oj vad de sprider sig. Framåt midsommar brukar vi klä en stor midsommarstång med lupiner och det blir fantastiskt vackert. Man behöver definitivt inte spara på blommorna.

Lupiner är vackra och de gör nytta genom att binda kväve från luften till marken. Det finns också folk som äter dem, men då bör man vara ordentligt försiktig. De oljerika fröna innehåller en del ganska obehagliga alkaloider, olika mycket för olika sorter. Jag har inga planer på att testa lupiner i matlagningen.

Den som vill undvika att lupinerna sprider sig bör se till att hugga ner dem innan frösättningen kommit igång. Det gäller alltså att plocka blommorna när de är som vackrast. Problemet är bara att hitta vaser till dem alla.

Giftiga blommor
På ett gammalt ställe som det här (gården i Blekinge) finns det förstås ganska gott om lite mer ovanliga växter. Ibland undrar jag om inte släkten har haft sin beskärda del av giftblandare och häxor. Den som letar efter giftiga växter behöver inte leta länge.

Den lurigaste är kanske den lilla krokusliknande blomman ”tidlösa”. Först undrade jag hur krokusar kunde växa på hösten men en snabb kontroll visade att det handlade om en ordentligt giftig liten rackare. Den innehåller kolchicin.

Vi har också de mest magnifika fingerborgsblommor jag någonsin sett. En del av blommorna blir över tre meter höga. Fingerborgsblomman innehåller bland annat digitalis som är en bra hjärtmedicin i väldigt små doser, men är ack så giftig i lite större doser.

Det finns också en del stormhatt och lite spikklubba och förstås gullregn. Vi planterade själva en liten oleanderbuske som vi hade köpt på snabbköpet. När jag kollade på nätet visade det sig att växten också kallas hästbane och är jättegiftig. Så vi håller traditionen vid liv.

Mjöldryga
I gymnasiet hade vi en alldeles utmärkt biologilärare som gärna gjorde egna små utflykter för att leta udda växter. En av lektionerna handlade om giftiga växter och vår lärare plockade fram en liten glasburk med svartnade rågax som han plockat på en åker i närheten.

Den svarta påväxten var förstås mjöldryga, en svamp som framför allt växer på råg och som är förbluffande giftig. I mycket små mängder är den ”bara” hallucinogen. Vår lärare berättade fnittrande att det han hade i burken skulle räcka till att döda alla elever på skolan. Alla i klassen var lite fundersamma framåt lunchtid.

Naturligt och farligt
Och vart vill jag komma med det här? Tja, kanske det kan vara bra att tänka på att naturligt absolut inte behöver vara synonymt med nyttigt. Den som blandar sig en liten sallad av stormhatt, spikklubba och tidlösa behöver inte bekymra sig om något i framtiden. Den som blandar lite lömsk flugsvamp i svampstuvningen överlever kanske, men får räkna med dialys ett par gånger i veckan resten av livet. Och örtteer kan nog vara kul, men långt ifrån alla örter är ofarliga.

Flytta växthus
Men visst är det kul att odla. Vi har just flyttat det gamla växthuset från sin undanskymda och skuggiga plats långt från huset till en betydligt mera framträdande plats några meter från huset. Min svärmor tyckte väl då för fyrtio år sedan att det var ”stor skam för folk” att visa upp sitt nyköpta växthus sådär skamlöst. Men vi har inga sådana problem.

Jag har också inventerat bestånden av äppelträd. Det finns uppåt trettio stycken utplacerade lite här och där. Det mesta är gammalt och ger dåligt med frukt, men lite beskärning och ympning skall nog göra susen.

Det finns alltså gott om plats och bra platser att odla både det ena och det andra. Problemet är bara att det finns en hel del skadedjur och då talar jag inte i första hand om mördarsniglar (som vi inte har) och kålfjärilar.

Nej, här är det snarare vildsvinen som gräver upp allt som planteras. Att odla potatis är till exempel ett dåligt skämt. Sedan har vi älgarna och rådjuren som tar hand om våra äpplen. Fast älgarna och rådjuren är åtminstone vackra och har funnits här i alla tider.

Filed under: Göte Fagerfjäll