I förra veckan gick äntligen debatten om Sveriges avskaffade beredskap igång på allvar. Svenska politiker står slokörade och tittar på när Finland öppnar sina välfyllda förråd. Men våra politiker lyckades åtminstone lagom till pandemin genomföra en skatt på plastpåsar – något som idag framstår som alldeles extra korkat.

Plast är bra
För det som var ”politisk sanning” för bara ett par månader sedan är idag allt annat än sant. Det är inte längre lika attraktivt att köpa bröd, grönsaker, frukt och allt annat på det ”ekologiska och hållbara” sättet genom att plocka ner oförpackade varor i medhavda påsar. Plastförpackade varor innebär mindre smittorisk, något som egentligen alltid varit sant.

Så här i påsktid är det lätt att se det här i lösgodisdiskarna. Intresset är mycket mindre än vanligt. Färdigförpackat godis har blivit norm. Samma sak gäller också i bröddisken. Butiksbakat bröd för självplock är inte längre samma storsäljare.

Över huvud taget har nog väldigt många skiftat åsikt om plast. De flesta visste väl redan tidigare att plast är ett ganska energisnålt förpackningsmaterial (betydligt snålare än papper). Men vi har ändå intalats att plastpåsar hamnar i havet och förstör livet på Jorden. Något som definitivt inte är sant i ett land som Sverige, där bara den plast som skickas till återvinning (i Asien) riskerar att hamna i haven. Övrig plast blir till fjärrvärme i våra effektiva och extremt välrenade förbränningsanläggningar.

Där hamnar förresten också den använda skyddsutrustningen mot coronavirus. Ett betydligt bättre alternativ än att tvingas återanvända engångsmaterial och utsätta sjukvårdspersonal för onödiga risker.

Pinsam krishantering
Svenska politiker har lagt massor av tid på icke-frågor som skatt på plastpåsar och symbolåtgärder som är tänkta att rädda klimatet (men inte har någon positiv inverkan). Tyvärr har man inte visat samma intresse för krishantering och beredskapshantering (eller försvaret, polisen, skolan och sjukvården för den delen).

Den katastrofala demonteringen av totalförsvaret på nittiotalet har jag tagit upp många gånger förr. Den senaste veckan har dessutom frågan blivit ett stort debattämne i TV, radio och tidningar. Det var på tiden.

Ingen har väl vid det här laget missat att vi i Sverige på nittiotalet lade ner både värnpliktsförsvaret och i stort sett allt som hade med krisberedskap att göra. Plötsligt kunde vi inte längre hantera stora bränder, pandemier eller situationer med embargo eller stängda gränser. Krislagren med sjukvårdsmaterial och annat såldes ut eller destruerades. Nästan alla fältsjukhus (utom två) skänktes bort eller förstördes. Bergrummen med dieselbränsle tömdes och såldes ut. Vi gick på några få år från att vara ett av världens mest krisberedda länder till att total sakna all form av krisberedskap.

Utredning på utredning
Det här är inget nytt och det har funnits gott om förslag om hur någon form av krisberedskap skulle kunna återskapas. I åtminstone 15 år har våra politiker mumlat om att situationen är ”oacceptabel” och att något måste göras.

Tyvärr har medicinen hela tiden varit nya utredningar och omorganisationer inom de myndigheter som borde ha hand om beredskapen. När det gäller skydd mot pandemier låg det medicinska ansvaret hos Statens Bakteriologiska Laboratorium, som 1993 blev Smittskyddsinstitutet. 2014 slogs Smittskyddsinstitutet och Statens folkhälsoinstitut samman till Folkhälsomyndigheten i någon märklig tanke om att ett mera generellt och obestämt uppdrag skulle vara bra för verksamheten.

På samma sätt omvandlades Överstyrelsen för civil beredskap till Krisberedskapsmyndigheten, KBM. 2008 slogs KBM, Statens räddningsverk och Styrelsen för psykologiskt försvar ihop till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, en organisation som bland mycket annat satsat 21 miljoner kronor på genusteoretiska studier. Återigen verkar tanken vara att ett mera generellt och ”fluffigt” uppdrag borde vara bra för att lösa specifika uppgifter. Verkligheten ser väldigt annorlunda ut.

Medan de olika myndigheterna var upptagna med interna omorganisationer skickades alla ”skarpa” förslag om beredskap till den politiska utredningskvarnen. Det var förmodligen billigare än att faktiskt göra något.

Brist på allt
Så när coronapandemin drog igång var Sverige lika oförberett som vid skogsbränderna 2018. Det fanns inga reservlager och inga färdiga planer (Finlands pandemiplan uppgraderas kontinuerligt – den senaste är från 2014). Allt måste göras ”ad hoc” och sådant tar tid.

Det innebar att vi inte ens klarade av att beställa nödvändig utrustning när den faktiskt fanns tillgänglig. När våra politiker äntligen fick ”tummen ur” hade redan USA dammsugit marknaden.

I Sverige tvingades i stället experterna förklara för allmänheten varför skyddsutrustningen ”inte var nödvändig” och varför massiva tester ”knappast gjorde någon nytta”. Det hela har varit ytterst pinsamt. Senast igår förklarade Anders Tegnell att de tester (godkända i USA) som införskaffats vid sidan av myndigheterna och prövats på ett par privata vårdhem riskerar att göra mer skada än nytta. Jag tvivlar på att han trodde på det själv.

Att massiva tester av i första hand sjukvårdspersonal hade varit bra blev annars väldigt uppenbart för en dryg vecka sedan. Då visade det sig att en stor del av de boende på äldrevården smittats. Det förklarades först med ”elaka släktingar”, men ganska snabbt stod det klart att de primära smittkällorna var sjukvårdpersonal som bar smitta utan att visa symtom. Något som förresten av myndigheterna ansågs osannolikt eller omöjligt för bara ett par veckor sedan.

De äldre skulle skyddas
Så i dag har vi ett läge där många av de som verkligen skulle skyddas blivit smittade på grund av brist på tester. Personal på äldreboenden fungerar som smittkällor och samma sak gäller förmodligen personal i hemvården. Utan tester och fungerande rutiner är det omöjligt att veta vem som är smittspridare och vem som inte är det.

Ändå verkar hittills de få intensivvårdsplatser som existerar räcka till. Men när man tittar lite närmare på situationen och lyssnar lite noggrannare på de ansvarigas uttalanden blir orsaken mera klar. De som smittas på äldreboenden flyttas helt enkelt inte till intensivvården. Enkelt och resolut, men ganska obehagligt.

Borde kunnat fungera
Är då den svenska hanteringen av coronapandemin en katastrof? Nej inte nödvändigtvis. Eftersom covid-19 verkar vara såpass lindrig för yngre är det inte helt orimligt att leka ”vattenkoppsfest” med den gruppen för att snabbt nå någon form av immunitet. Det är naturligtvis riskabelt att göra ett sådant fullskaligt experiment men det skulle kunna fungera.

Naturligtvis måste man i det läget isolera de lite äldre, säg från 60 år och uppåt. Man skulle till exempel ha kunnat tänka sig krav på munskydd (som visat sig fungera förvånansvärt bra) om sådana fanns tillgängliga. Den här gruppen bör också undvika ”pesthärdar” som kollektivtrafik och andra situationer där man tvingas till närkontakt med okända.

I verkligheten ser det här ut att ha fungerat ganska hyfsat för många. Inte på grund av myndigheternas åtgärder, men för att så många i den här gruppen är friska och kan undvika kontakter med sjukvård och myndigheter. Många bor dessutom i villa och åker bil.

Däremot verkar det fungera betydligt sämre för de som politikerna brukar kalla ”de sköraste”. Äldre och multisjuka som är beroende av vård blir alltför ofta smittade av vårdpersonal (naturligtvis omedvetet). När de blivit smittade nekas de dessutom ofta intensivvård. På sitt sätt en rimlig bedömning i en bristsituation, men ändå ett svek.

Gör det viktigaste
Svensken i gemen ser alltså ut att ta ett ganska stort ansvar för situationen. Vi ser också massor av företag och privatpersoner som hjälper till.

Men pandemin har återigen visat att våra politiker inte klarar av att göra sitt jobb. Alltför länge har politiken koncentrerats på det som det som är mindre viktigt, medan de absolut grundläggande frågorna hanteras dåligt.

Kanske kan vi efter den senaste genomklappningen komma överens om att sådant som försvar, polis, krisberedskap och skola inte kan hanteras som lekstugor. En titt på Finland, som i mångt och mycket har kvar de gamla svenska modellerna, visar behovet av att ta ett steg tillbaka för att återfå åtminstone en del av vad som har förlorats.

Nationalstaten först
En del trodde nog att krisberedskap var något som skulle skötas överstatligt, av EU eller FN. Oj vad de bedrog sig.

För sällan har vi väl sett en så total genomklappning som EUs misslyckande att hantera coronapandemin. Och FN har knappast ens märkts.

I Sverige stoppade hela regeringen sina partimärken och EU-flaggor i byrålådan och plockade fram svenska flaggor. De finns sedan flera veckor på alla ministrars bröst. På alla presskonferenser ser vi en, två eller tre stora svenska flaggor i bakgrunden. Inte en EU-flagga finns i sikte.

Nationalismens återkomst är nu inget nytt. Den har varit på gång i minst tio år. Men coronapandemin förstärker utvecklingen på ett sätt som få nog hade kunnat tro. Det blir inte lätt för EU att ta tillbaka initiativet.

Snabbt att läsa tidningen
För egen del håller jag mig kvar på vår lilla gård i Blekinge. Det fungerar alldeles utmärkt. Jag har visserligen ingen papperstidning, men det går som tur är bra att läsa via Internet också. Så varje morgon läser jag Svenska Dagbladet och bläddrar igenom Göteborgsposten och Expressen. Ibland ögnar jag igenom Aftonbladet också.

Det här borde ta mycket tid, men sällan har det väl gått så snabbt att läsa tidningen. Så många artiklar och presskonferenser om covid-19 och så lite innehåll. Men här och där dyker det upp ett guldkorn.

För en gångs skull kan vi dessutom följa vårens ankomst ”på riktigt”. Det har hittills gått ganska sakta på grund av kylan, men de närmaste dagarna lär naturen explodera i vårprakt. Innan dess hoppas jag hinna fixa till ett par tusen kvadratmeter mark där de jävla vildsvinen lyckats böka upp det mesta (igen). Med lite tur hinner jag hägna in också. Helst skulle jag vilja ha högspänning och kulsprutetorn, men man kan inte få allt.

Filed under: Göte Fagerfjäll