Tänk om vi stoppat utvecklingen 1975

Det har blivit en väldig fart på kärnkraftsdiskussionerna. Därför kanske det kan vara intressant med en liten (eller ganska stor) betraktelse ur ett elektronikperspektiv. Tänk om vi stannat halvledarutvecklingen i mitten av sjuttiotalet, på samma sätt som vi gjorde med kärnkraftsutvecklingen. Då hade världen sett väldigt annorlunda ut.

Vettig jämförelse
Det här är faktiskt ingen helt korkad jämförelse. Vi talar om två utvecklingsspår som gick i stort sett parallellt och hade ungefär samma potential. Men medan elektroniken fick fortsätta att utvecklas blev det tvärnit för kärnkraftstekniken. Eller vi kanske skall säga att det blev ett uppehåll på drygt fyrtio år.

Miniräknare och stora datorer
Både kärnkraften och halvledartekniken utvecklades snabbt efter andra världskriget och fram till mitten av sjuttiotalet. Steget från elektronrör till transistorer och integrerade kretsar innebar att det till exempel blev möjligt att bygga moderna (nåja) datorer och elektroniska kalkylator. Det innebar en revolution.

Kärnkraften utvecklades också snabbt. De tidiga konstruktionerna gav plats för säkra och relativt lättbyggda kok- eller tryckvattenreaktorer. I Sverige togs den första stora och moderna reaktorn (Oskarshamn 1) i drift 1972 och de följande 13 åren startades ytterligare 12 reaktorer. Rekordåret var 1975, då tre reaktorer sattes i drift.

Alla de här reaktorerna var sjuttiotalskonstruktioner, precis som de tidiga elektroniska kalkylatorerna eller de tidiga stordatorerna. De var fantastiskt mycket bättre än motsvarande fossilbaserade eller vindbaserade alternativ, på samma sätt som miniräknarna var fantastiskt mycket bättre än mekaniska räkneapparater, räknesnurror eller räknestickor.

Min första räknare
Vid den här tiden studerade jag på universitetet i Göteborg och de allra första elektroniska kalkylatorerna var förstås ouppnåeliga lyxprylar. Men någon gång 1975 lanserade Sperry Remington en jämförelsevis billig miniräknare (knappt 400 kronor) och eftersom jag då läste statistik tog jag ett djupt tag i plånboken och investerade i min första miniräknare.

Det var fantastiskt. I stället för att sitta i en bullrig laborationssal med stora mekaniska räknemonster kunde jag sitta hemma med min räknare på bordet och Frank Zappa i bakgrunden. Räknaren hade visserligen bara sex siffror i displayen, men det gick att få ut först heltalen (sex siffror) och sedan decimalerna (sex siffror). Potenserna fick man själv hålla ordning på.

Jämfört med dagens kalkylatorer och datorer var naturligtvis min gamla räknare helt hopplös, men den var fantastisk i jämförelse med penna och papper, mekaniska räknare och räknestickor.

Stopp för utvecklingen
Olyckan 1979 vid Three Mile Island (TMI) i Harrisburg satte fart på kärnkraftsmotståndet på allvar. Redan tidigare hade det funnits motståndare, men Harrisburg blev katalysatorn.

Kärnkraften var en perfekt måltavla för olika aktivistgrupper och den vänstervåg som vuxit sedan sextiotalet kunde dra full nytta av olyckan. Visserligen lede inte TMI-olyckan till några döda eller skadade, men PR-effekten var enorm.

Överallt i västvärlden ledde det här till att politiker blev tveksamma till en fortsatt utbyggnad. Trots allt fanns det ju bra och billiga alternativ i form av kolkraftverk. En mängd planerade kärnkraftverk skrinlades och ersattes med kolkraftverk. Ingen protesterade ju mot kolkraftverk.

I Sverige har vi ingen egen kol. Ändå var det nära att kärnkraften fick sin dödsdom vid omröstningen 1980. Linje två vann, vilket innebar att påbörjade projekt fick slutföras. Men forskning och utveckling stoppades några år senare i den famösa ”tankeförbudslagen”. I övriga västländer fortsatte visserligen forskningen, men utbyggnadstakten minskade till nästan inget. Återigen – man kunde ju alltid bygga kolkraftverk i stället.

Generation fyra
För kärnkraften innebar det här att nästa stora steg sköts upp på obestämd tid. Frankrike utvecklade och prototypierade visserligen olika typer av snabba reaktorer, men den internationella marknaden hade redan svängt till kol.

Det tråkiga var förstås att alla inblandade var helt på det klara med att steget från sjuttiotalsreaktorer till moderna reaktorer av generation fyra innebar gigantiska fördelar. Verkningsgraden kunde ökas med upp till en faktor hundra och mängden avfall minskar lika mycket. Det lilla avfall som blir kvar klingar dessutom ut på bara några hundra år.

För att göra det hela riktigt intressant kan till och med det gamla avfallet från tidigare reaktorer fungera som bränsle i de nya reaktorerna. Generation fyra innebar alltså en möjlig ”slutlig lösning” på avfallsfrågan.

Ytterligare en intressant aspekt är att den minskade bränsleåtgången i generation fyra gör kärnkraften fullständigt hållbar. Även om all energiproduktion i världen görs med kärnkraft av den här typen räcker det tillgängliga bränslet längre än jordens förväntade livslängd.

Men som sagt – miljörörelsen hatade kärnkraft och politikerna såg mindre politiska risker i att satsa på kol. Och energiföretagen – tja med kol och gas tjänade de pengar både på att sälja el och att sälja bränsle.

Tänk om vi förbjudit halvledare?
Vänsterledaren Jonas Sjöstedt brukar raljera om kassettband och faxar när han talar om den gammalmodiga kärnkraftstekniken. På sätt och vis har han rätt. Så låt oss skissa på en situation där utvecklingen av halvledare råkat ut för samma tvärstopp i utvecklingen som kärnkraften.

Förutsättningen är alltså att aktivister i mitten av sjuttiotalet inser att halvledartekniken är ond och att MSI/LSI är djävulens påfund.

I likhet med Sveriges linje 2 får de miniräknare och datorer som redan byggts lov att finnas kvar en tid och de komponenter som redan producerats kan användas. Men vi kan glömma planer på nya halvledarfabriker, samtidigt som forskningen inom halvledarteknik stryps. Statliga pengar från försvaret minskar från en flod till en liten smal bäck.

På det här sättet fortsätter de befintliga halvledardatorerna och kalkylatorerna att finnas och underhållas. Idag, 45 år senare, håller duktiga servicetekniker fortfarande liv i gamla konstruktioner och den slutliga nedläggningen har skjutits fram tio år i taget. Min gamla kalkylator kan i det här tankeexperimentet säljas för dyra pengar.

Mekaniken förbättras
I det här tankeexperimentet är tillverkarna av mekaniska räknare och tillverkare av rörbaserad elektronik de stora vinnarna. Också där finns en utvecklingspotential och moderna mekaniska räknare är säkert betydligt bättre än sjuttiotalets Facit-maskiner.

Vi kan också hitta gott om framgångssagor i media om hur mycket billigare och bättre de mekaniska apparaterna blivit. På samma sätt hittar vi professorer och hållbarhetsexperter som kan berätta om mekanikens fördelar framför halvledartekniken. Ge oss bara några årtionden till så kan nog mekaniken bli nästan lika bra som sjuttiotalets elektronik. Åtminstone ibland.

Det hela påminner ganska mycket om dagens vindkraftverk som är bättre och effektivare än sjuttiotalets vindkraftverk. De är visserligen långt ifrån sjuttiotalets kärnkraftsreaktorer, men vänta bara..

Fantastisk utveckling
Idag skrattar vi gott åt min gamla kalkylator. Den och sjuttiotalsdatorerna, med sina hålkort och skrivarterminaler, är ungefär lika moderna som T-fordar, höghjulingar och gamla lådkameror.

Vi ser det som en självklarhet att moderna datorer, telefoner och kalkylatorer är löjligt kraftfulla och kostar en struntsumma (relativt sett). 45 års utveckling har gett oss mikroprocessorer som är 1000 gånger snabbare och minnen som är en miljon gånger större. Ingen skulle idag drömma om att tillverka en mekanisk kalkylator annat än som en ”kul pryl”.

Generation fyra som standard
På samma sätt borde rimligen kärnkraftstekniken ha fortsatt att utvecklas efter sjuttiotalet. Behovet av energi är lika stort som behovet av datakraft och steget från generation två till generation fyra är tekniskt sett mycket enklare än steget från sjuttiotalselektronik till dagens elektronik.

Om vi fått se en fortsatt kärnkraftsutbyggnad i full skala hade med all sannolikhet moderna reaktorer av generation fyra passerat prototypstadiet och kommit i volymproduktion långt före år 2000. Att tillverka en reaktor av generation fyra är ungefär lika omfattande och komplicerat som att tillverka ett stort passagerarplan så priset per reaktor borde rimligen hamna på samma nivå. Alltså uppåt fyra miljarder kronor i dagens penningvärde (plus ungefär lika mycket i kringkostnader), ungefär som världens största och mest komplicerade passagerarflygplan, Airbus A380.

En normalstor reaktor (ca 1 GW) kan producera drygt 8 miljarder kWh per år (8 TWh). Med ett pris på åtta miljarder kronor, installerat och klart, talar vi om en tioöring per kWh med en avskrivningstid på tio år. Ingen dålig kalkyl.

Den som tycker att det här låter alldeles för billigt kan ta en titt på en modern dator. För 4 000 kronor plus moms får man en liten komplett stationär dator (8 Gbyte RAM/256 Gbyte SSD) eller en motsvarande bärbar dator. I ”kärnkraftspengar” – alltså utan teknikutveckling, skulle man utan vidare fått betala en halv miljon för en dator med en tusendel i beräkningsprestanda och en miljondel i minnesutrymme.

Volymprodukter
Naturligtvis är jag inte alldeles rättvis i min jämförelse mellan elektronik och kärnkraft. Elektronikindustrin har alltid haft fördelen att vända sig direkt till konsumenter och företag, medan kärnkraftsindustrin tvingats gå via tröga och lättskrämda politiker. Dessutom har elektronikindustrin fullt ut kunnat dra nytta av skalfördelar, medan kärnkraftsindustrin aldrig riktigt hann komma ur prototypfasen.

Därför använder jag flygindustrin som jämförelse vid prototyp- och produktionsstegen, trots att kärnkraften som sagt har en ofantligt mycket större förbättringspotential än flyget. Ett modernt stort flygplan är trots allt inte så ruskigt mycket bättre än en jumbojet (Boeing 747) från tidigt sjuttiotal (första flygning 1969). Det handlar mest om effektivare motorer och kanske halverad energiförbrukning. Modern kärnkraft är en faktor hundra effektivare än sjuttiotalsversionen.

El som i Sverige
Låt oss i alla fall sluta med några enkla kalkyler där vi utgår från utvecklingen i Sverige. Det är också en bra jämförelse, eftersom Sverige är det land som kommit längst inom elektrifiering. Väldigt mycket av industrin och nästan allt i hushållen är elektrifierat sedan många år.

Sverige har en total årlig elproduktion på 159 TWh och en förbrukning på ca 141 TWh 2018 (14 MWh per invånare). På den nivån har vi legat sedan åttiotalet.

De flesta andra industriländer har inte elektrifierat varken industri eller hushåll på samma sätt som Sverige. De ligger fortfarande mellan en fjärdedel och hälften av den svenska elförbrukningen (per invånare). Ändå brukar målet sägas vara att byta kol och olja mot el. Men det är oerhört långt mellan vad som sägs och vad som görs.

Gigantiska utsläpp
Om vi skall producera 14 MWh per invånare med kolkraft släpper vi ut ungefär 13 ton koldioxid. Det är mer än de totala utsläppen per invånare för något industriland i Europa. Om vi räknar med dagens världsgenomsnitt på 500 g koldioxid per kWh (genomsnitt av kolkraft, vindkraft, vattenkraft och kärnkraft) hamnar vi på 7 ton per invånare, vilket ungefär motsvarar totalutsläppen för de flesta länderna i Europa. Med genomsnittlig europanivå (400 g/kWh) hamnar vi fortfarande på 5,2 ton per invånare. Då utgår vi ändå från att vi har lika stor andel kärnkraft och vind- och solkraft som idag.

Det är lätt att inse att det här inte fungerar. Med dagens normala sätt att producera elektricitet är det meningslöst att elektrifiera på det sätt som vi gjort i Sverige. Att värma hus eller industriprocesser direkt med kol eller olja är betydligt effektivare än att använda el från dagens kraftverk. Även om vi skulle göra en gigantisk satsning på sol och vind (mycket större än i Tyskland) är det fortfarande bättre att elda fossilbränslen för uppvärmning.

Nollutsläpp
Men med kärnkraft blir situationen helt annorlunda. Vi hamnar väldigt nära noll gram koldioxid per kWh, faktiskt lika nära som med vattenkraft och betydligt närmare än med vindkraft. Då förändras kalkylen dramatiskt och vi förstår hur Sverige har kunnat nå sina rekordlåga utsläpp.

Faktum är att normalsvensken får anstränga sig en hel del för att hitta ett sätt att släppa ut fossilbaserad koldioxid. All el är i princip koldioxidfri och det innebär att varken apparater, värmen till huset eller varmvattnet medför några koldioxidutsläpp. Det är inte förrän svensken sätter sig i bilen som det blir några utsläpp och inte ens då blir det mycket att tala om. Det handlar idag om mindre än ett ton koldioxid per svensk – en siffra som dessutom snabbt är på väg neråt mot ett halvt ton i takt med att gamla bensinslukande bilar byts mot moderna dieselbilar.

Totalt har vi i Sverige utsläpp på ca 4,2 ton per person. Drygt hälften av det kommer från industrin, så normalsvensken ligger väl runt 2 ton koldioxid. Ärligt talat inte mycket att tjafsa om.

Jätteskillnad för industriländer
Men så här ser det alltså inte ut i resten av världen. Låt oss därför göra tankeexperimentet att låta övriga världen göra samma resa som Sverige. Vi ersätter befintlig elproduktion med kärnkraft och tillför dessutom fossilfri el upp till svensk nivå. Ersättningen av elproduktionen är värd 400 till 700 g koldioxid per kWh i de flesta länder, beroende på hur stor andel som är kolkraft. Extratillförseln, för att ersätta kol och olja i uppvärmning och industriprocesser, kan uppskattas vara ”värd” 300 g koldioxid per kWh. 1 l olja ger ju 10 kWh termisk energi och 3 kg koldioxid. Vi kan börja med Tyskland.

Tyskland blir lika bra som Sverige
Tyskland har mindre än halva elförbrukningen per invånare jämfört med Sverige. Det handlar om 6,4 MWh per invånare och ca 0,5 ton koldioxid per kWh. Vi kan alltså omedelbart spara in ca 3,2 ton per invånare. De övriga 7,6 MWh som vi tillför blir ”bara” värda ca 2,4 ton koldioxid per invånare. Vi sparar 5,6 ton och hamnar på 4,3 ton per invånare. Plötsligt är ”värstingen” Tyskland fullt i klass med Sverige.

Frankrike producerar redan sina 6,5 MWh per invånare med kärnkraft. Där blir det ingen skillnad. Med 7,5 MWh ytterligare skulle landet komma ner i 3,3 ton, vilket är nästan ett ton under svensk nivå.

Storbritannien ligger på låga 4,6 MWh per invånare och en energimix med en hel del naturgas och kärnkraft. Besparingen blir uppåt 4 ton koldioxid per invånare och landet skulle med det här sättet att räkna kunna hamna neråt 2 ton per invånare. Också Danmark skulle kunna komma en bra bit under de svenska nivåerna. Inte så märkligt med tanke på hur industrin ser ut.

I Polen produceras nästan all el med kolkraft. Trots låga 3,6 MWh per invånare är utsläppen stora, uppskattningsvis 2,5 ton per invånare. Med ytterligare 10 MWh koldioxidfri el minskar utsläppen ytterligare 3 ton per invånare och landet landar en bra bit under de svenska nivåerna.

USA ligger högt både vad gäller elförbrukning per invånare och koldioxidutsläpp per invånare. 20 procent av elproduktionen görs med kärnkraft och 7 procent med vindkraft, men kolen dominerar. Att producera all el med kärnkraft skulle i ett slag minska koldioxidutsläppen med ca 6 ton per invånare och landet skulle komma ner i dagens tyska nivåer. Inte imponerande, men väldigt mycket bättre än idag. Med en ännu större mängd kärnkraftsel skulle USA kunna komma ner i svenska nivåer.

Länder som Sydkorea och Japan skulle med den ”svenska modellen” halvera sina koldioxidutsläpp och komma ner till nivåer strax över (Sydkorea) eller strax under (Japan) de svenska. Kina skulle hamna en bra bit under de svenska nivåerna.

För att få det här att fungera krävs förstås en utbyggnad av elnäten och en omställning av energianvändningen på samma sätt som i Sverige. Men den möjliga vinsten är ganska otrolig. Västvärlden kan minska sina koldioxidutsläpp till långt under halva dagens nivå. Övriga världen kan bygga upp industri och en modern livsstil och ändå ligga på minimala utsläpp.

Massor av reaktorer
Det är alltså ingen tvekan om att en massiv övergång till modern kärnkraft både skulle göra en enorm skillnad för världens koldioxidutsläpp och för världens invånare. Men det är klart – vi talar om många reaktorer.

I Europa (740 miljoner invånare) skulle vi behöva ca 10 000 TWh fossilfri el för att ge alla invånare lika mycket el som normalsvensken. Det motsvarar ca 1000 reaktorer.
I Nordamerika och Kanada behövs ytterligare kanske 700 stycken och i Asien uppskattningsvis 7 000 stycken.

Nu är det förstås ”vackert nog” att bara ersätta dagens fossilbaserade elproduktion. Alla behöver inte vara lika duktiga som Sverige, även om det skulle vara otroligt bra för både miljön och världens invånare. Världens totala elproduktion ligger på ca 25 000 TWh och det räcker med 3 000 reaktorer för att göra den verkligt stora skillnaden. Det skulle i ett slag minska världens koldioxidutsläpp med ca 33 procent. Samtidigt kunde vi byta ut alla gamla reaktorer och vindkraftverk.

Massproduktion
3 000 reaktorer låter mycket, men siffrorna är inte så skräckinjagande som de verkar vid första åsynen. Tvärtom innebär det stora antalet att det finns rimliga skalfördelar. Kärnkraften skulle äntligen komma ur prototypstadiet och in i volymproduktion. Med kvantiteter på den här nivån är det till och med möjligt att ha flera konkurrerande tillverkare.

En bra jämförelse är flyget. De senaste åren har produktionen av stora passagerarplan koncentrerats till ett litet fåtal tillverkare. Airbus och Boeing producerar i princip alla riktigt stora plan, även om kinesiska Comac och ryska UAC gör sitt bästa för att komma i kapp. Det behövs serier på flera hundra plan och helst ännu mer för att ge tillräckliga skalfördelar.

Ta till exempel jätteplanet Airbus A380. Utvecklingskostnaden hamnade någonstans runt 200 miljarder kronor och det skulle egentligen ha behövts en längre produktionsserie än de 226 plan som verkar bli facit (Boeings jumbojet tillverkades i 1 500 exemplar). Men trots allt talar vi om ”bara” en knapp miljard per plan i utvecklingskostnad. Listpriset för en A380 ligger på ca 4 miljarder kronor.

Att sälja el
Många länder har politiska blockeringar när det gäller kärnkraft. Då är det förmodligen lättare att sälja el via HVDC-ledningar. Antag alltså att vi i Sverige bestämde oss för att utnyttja våra fördelar och dra igång utveckling och produktion av generation fyra-reaktorer.

En del skulle hävda att sådant måste ske via EU-samarbete, men det tar alldeles för lång tid. Forskningssamarbeten av det slaget (t ex ASTRID) är i första hand till för att öka medlemsländernas kompetens. Inget ont i det i och för sig.

Däremot finns det flera utmärkta 4G-projekt (bland annat i Sverige och Danmark) som redan borde varit i prototypstadiet, men som inte hittar pengar och forskningsresurser för att komma framåt. I Sverige har vi redan visat att steget från idé till färdig lösning kan vara mycket kort.

Med en nationell satsning kan vi göra om sjuttiotalets framgångar, men den här gången behöver vi inte slå stopp efter bara ett tiotal reaktorer. Den europeiska elmarknaden är mycket större än så och en lyckad svensk exportmarknad skulle förmodligen behöva ett hundratal reaktorer. Det är tillräckligt för att få igång en ordentlig serieproduktion med låga styckepriser.

Frågan är bara om vi har politiker som vågar göra något ”på riktigt”.

23 Responses to “Tänk om vi stoppat utvecklingen 1975”

  1. *applåder*
    Vilken fantastisk sammanställning. Och, jo, visst är det väl märkligt hur fanatiker kan skrika både:
    -> NEJ TILL CO2
    -> NEJ TILL KÄRNKRAFT

    Det blir ju som att gå på toaletten och hålla emot…

  2. Gillar verkligen jämförelsen!
    Hade kärnkraften utvecklats bara en tiondel så mycket som elektroniken så hade vi varken haft problem med energiförsörjningen eller CO2 vid det här laget.

    Samt att vi hade kunnat minska ner avfallet från de gamla generatorerna.

    Men solkraft är bra, frys varje natt och svettas varje dag

  3. Är inte problemet att man bara räknar reaktorer?
    Skulle det inte bli enklare och billigare (massproduktion) med 10 mindre reaktorer och högre automatisering än en gigantisk, allt vid samma uttagen eleffekt? Sårbarheten med en stor kräver ju mera redundans på andra ställen i elsystemet. Med flera mindre så kan effekten varieras lättare och eventuella störningar tar bara bort kraft i steg om 10% inte i steg om 100%. Sedan så borde kylvattnet användas för uppvärmning vintertid.

    En annan sak som jag har funderat på. Skulle inte smål
    skalig syntesbränsletillverkning kunna bli lönsam om den integreras i värmesystemen? Då blir ju förlusteffekterna värme i villor mm.

  4. Bra där Göte, keep up the good work!

    Hyr in Marcus Oscarsson att presentera detta i TV på bästa sändningstid lika intensivt och välartikulerat som i sina politiska analyser…

  5. Lysande som vanligt Göte! Men tyvärr så når du en för liten skara. Du borde ge dig in i debatten på riktigt. Nu är det bara stackars förvirrade Greta som får utrymme i media.

  6. Tack för en bra argumentation kring kärnkraftens fördelar och möjligheter. Inte bara koldioxidutsläppen skulle reduceras kraftigt utan även partikelutsläpp, kväveföreningar, försurande ämnen etc. Jag ser möjligheten att återanvända högaktivt avfall som en av de stora möjligheterna med Gen 4. Det högaktiva avfallet har varit miljörörelsens största rädsla tillsammans med olycksrisken. Samtidigt dör tiotusentals årligen i förtid pga luftföroreningar orsakade av förbränning av kol och olja i Europa. Dags att agera, skärpning politiker!

  7. Göte, du sliter och gnor med dina långa inlägg.

    Vore det inte enklare (och kanske effektivare) om du helt enkelt tog på dig en toppluva och satte dig utanför riksdagshuset med en skylt som säger ”BINGOSTREJKAR FÖR MILJÖN”?

    Då får du kanske till och med träffa påven!
    😉 Anders

  8. En toppluva kan jag nog leta fram, men hur jag än försöker blir det inga flätor. Så det blir ingen bingostrejk för min del.

    Ett annat problem är att aktivister aldrig propagerar för något som gör livet lättare att leva. Det handlar nästan alltid om att vi skall lida för att nå fram till målet (som gärna får innehålla en hel del lidande det också).

    Genvägar som kärnkraft är satans bländverk. Den smala och steniga vägen skall leda till en karg, hård och rättvis verklighet (åtminstone för de andra).

    Jag håller inte med.

    /göte

  9. Vi nordeuropéer brukar ju skylla på Luther. Men om jag förstått rätt har modern historieforskning visat att Luther egentligen var en rätt trevlig person som alls inte hade något emot att vara glad.

    En annan sak. Jag läste ett miljöinlägg i DN och kom mig för att googla på författaren. Om jag förstått rätt även här så bor personen, 74 år gammal, med en jämnårig person i en 17 kvm stor lägenhet. Det är, måste man erkänna, anspråkslöst. Och säkert också resurssnålt.

    I inlägget hade författaren räknat ut att man genom att sänka hastigheten i bil från 90 till 70 km/h skulle kunna uppnå väsentliga klimatfördelar. Och tidsförlusten skulle bara bli 7 minuter på en 4 mil lång resa.

    Men då skulle väl tidsförlusten vid en 40 mil lång resa (t.ex. Stockholm – Göteborg) bli 70 minuter. Och väldigt många miljötänkare tycker att det skulle vara värt att betala väldigt mycket stora summor (upplånade) pengar för att kunna förkorta restiden med tåg med t.o.m. mindre än 70 minuter.

    Anders

  10. Hej.
    Bra jämförelse med flyget.
    En parallell du inte drog är flyg vs kärnkrafts olyckor. När ett flygplan störtar (737 Max8 senast) är det en tragedi men ingen ropar på att förbjuda flyget omgående. Var i ligger denna extrema aversion mot kärnkraft ?

    Vidare – om vi startat upp 10.000 kärnkraftverk generation 4, vad blir sannolikheten för ett haveri ? Och vilka blir konsekvenserna ?
    Konsekvenserna måste vara klart måttliga, för det kommer att hända om man har så många aggregat i drift i så många skiftande länder – tänk typ slarv, sabotage och terroristattacker…

  11. Hej Anders

    Självplågeri har säkert sin tjusning, men jag har aldrig känt mig dragen åt det hållet.

    Dessutom är det ju faktiskt så att våra motorvägar tillåter 110 km/h och här och där även 120 km/h. För min ”normalsträcka” på sådär 53 mil (Stockholm-Tjörn eller Stockholm-Blekinge) innebär en hastighetsreduktion till 70 km/h att restiden förlängs med nästan tre timmar. Det är faktiskt en jäkla skillnad. I praktiken blir dessutom skillnaden ännu större, eftersom man då behöver ett extra stopp och en lunch/middag.

    I så fall är det rimligare att hålla ner hastigheten på tåget, eftersom man kan vila/äta under resans gång. Om vi minskar hastigheten till 80 km/h går det dessutom att blanda godstrafik och persontrafik på ett mycket effektivare sätt och persontågen kan göras längre. Det ger en mycket högre bankapacitet, mindre rälsslitage och möjlighet att växla vagnar till olika slutdestinationer. Alltså ungefär som det var under järnvägens guldålder på trettiotalet. Nej nu var jag visst elak.

    /göte

  12. Hej Kalle

    I statistiken är det lätt att se hur säker kärnkraften är, men fortfarande är skräcken för den osynliga radioaktiva strålningen mycket större än skräcken för vanliga bil- och flygolyckor.

    Jag tuggade mig häromdagen igenom en forskningsrapport från en japansk forskare som tittat närmare på hur människor egentligen reagerar på joniserad strålning. Japan har ju ett fantastiskt faktaunderlag efter Hiroshima och Nagasaki, med långa och mycket noggranna studier.

    Återigen visade det sig att människokroppens reaktion på joniserad strålning är allt annat än linjär. Vi tål betydligt högre doser än man normalt sett anger och ännu märkligare – hälsoeffekterna är positiva upp till ganska höga nivåer. De som överlevde atombombsanfallet har i genomsnitt en längre livslängd än övriga befolkningen. Detta trots att man räknat bort effekter av bättre kontroller och sjukvård.

    Orsaken är tydligen att människan har utvecklats i en ganska radioaktiv miljö, där evolutionen har lett till ett mycket bra försvar. Skador repareras snabbt och effektivt.

    Om vi tvingas leva i en alltför strålningsfattig miljö aktiveras inte försvarsmekanismerna på samma sätt. Det hela skulle vara analogt med dagens allergiproblem, där vår miljö är alltför ren och vi därför inte aktiverar kroppens försvar mot allergener. Djurallergier var till exempel nästan okänt i det gamla (skitiga) bondesamhället.

    Med det sagt är det förstås ingen som vill se kärnkraftsolyckor. Alla moderna reaktorer byggs också för att vara passivt säkra. Men den totala skräcken för radioaktivitet ser ut att vara klart överdriven. De långtidseffekter som alla beräkningar utgår från verkar inte existera upp till en viss nivå.

    Den japanska rapporten känns i alla fall betryggande för mig som kommer från ”strålande” västkusten. Där närmar sig den naturliga bakgrundsstrålningen ibland Pripjat-nivåer (spökstaden utanför Tjernobyl). Men tydligen är det rena medicinen. De gamla hälsohemmens radiumvatten och radioaktiva bad kanske inte var så dumma ändå.

    /göte

  13. Det där med att bedöma risker är svårt. Vi kan utan att tveka möta 100 personer i 90 km/timma med en marginal på en meter, trots att de flesta skulle tveka om samma personer bad om att få låna 500 kronor.
    De två krascher med 737 MAX8 har dödat drygt 500 personer och normalt är det runt 750 personer som dör i flygrelaterade olyckor varje år. Detta gäller hela världen inklusive Afrika och Ryssland och detta skall jämföras med 250 personer som dör i trafiken i Sverige på ett år. Vi har med andra ord en 737 MAX8 katastrof i Sverige varje år utan att någon tycker att detta är speciellt besvärande.
    Det var svårt att hitta data om antal död på grund av kärnkraft. Den värsta verkar vara Kyshtym 1957 med 50 upp till 8000 döda, men detta gällde hantering av vapenplutonium. Tvåa kommer Chernobyl med 45 och sedan är det ca. 20 fall med 1 till 17 döda som total blir 120 som har dött under hantering av radioaktiva preparat.
    Då kvarstår att bedöma är antal människor som avlidit i förtid på grund av strålning från kärnkraften. Det rapporteras 14 miljoner fall av cancer i världen per år och ca 60% av dessa dör. Cirka 2 % av dessa är orsakade av joniserad strålning och då främst från radon, röntgen och medicinisk behandling. Antalet som får cancer från kärnkraft är så liten att den inte kan säkerställas förutom att man för vissa typer kan notera en förhöjning av vissa typer runt Chernobyl och Fukushima. Om det skulle röra sig om 0.1% av fallen så skulle det bli ca 8000 personer per år. Detta skall jämföras med de ca. 1 350 260 som varje år dör i trafiken. Med känd fakta så är det 100-falt större risker att åka bil jämfört med kärnkraft eller flygning ändå är folk mer rädda för kärnkraft och flygning.
    Om Sverige skulle lyckas med noll visionen i trafiken skulle antalet döda i trafiken minska från 1 350 260 till 1 350 000 vilket skulle motsvara en minskning på 0.02%.

  14. Det man kan konstatera är ju att människans logik vad det gäller risker är inte särskilt logisk.
    Vissa risker sväljer man utan problem, medan andra saker är man skitskraj för.

    Frågar en främling om hen kan låna 100:- och lämna tillbaka 200:- nästa vecka så säger de flesta att risken är för stor och går istället och köper en lott för pengarna…

    Det är farligt att flyga, så jag tar hellre bilen…

    Risken för att en damm för vattenkraften ska brista ligger väl i paritet med risken för en kärnkraftsolycka, vilket är folk mest rädd för?

    Klart man ska vara försiktig, men man behöver inte vara rädd. Då kan man se fakta lite klarare.
    Det skiter sig sa han som lös i vasken!

  15. Tack Göte och alla ni som kommenterar för mycket intressant läsning.

    Vad gäller att bränna gammalt bränsle så tror jag inte det är en så bra väg. Huvuddelen av gammalt bränsle är U238 som ska breedas till Plutonium och Plutonium fissioneras bara i snabba reaktorer där en betydligt större mängd bränsle krävs. Delningsämnena blir betydligt mer långlivade också när man börjar högre upp i tunga ämnen. Thorium är en bättre start. Finns en del av detta att kolla in i https://www.youtube.com/watch?v=xBmk7t5K35A efter ca 3 min.

    Samtidigt så är jag inte orolig för Plutonium strålningsmässigt, är väl mest alfastrålning och det räcker nästan med en presenning att stoppa den. (bara man inte äter det)

    Stefan S – bra liknelse

    Visst är det fantastiskt ja att strålning är nyttigt. Se tex effekterna av radon, sid 47 i http://www.timothymaloney.net/Unintended_Consequences_-_Lie_accelerated_Climate_Change_by_George_Erickson_files/UC%2011-18%20web%20version.pdf

    Försök att få gemene man att tro på det. Rädslan har suttit i länge och det började på 40-talet. Se https://www.youtube.com/watch?v=MCtVH4k6lNk

    Att många av våra politiker är felinformerade är väl ingen överraskning
    https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/RRKdJd/debattbrak-om-karnkraft–och-dinosaurier
    /H

  16. IQuilette publicerade den 24 maj 2019 en artikel med rubriken ”Why We Should Embrace Our Age of Nuclear” https://quillette.com/2019/05/24/why-we-should-embrace-our-nuclear-era/ – av Michael Shellenberger.

    I artikeln ges en intressant exposé av atomkraften från dess början till idag, hur åsikter har förändrats under de gångna årtiondena från ett kraftigt avståndstagande på grund av den första användningen för att besegra Japan till att kunna vara en ”oändlig” energikälla för framtiden.

    Det har funnits en stark rädsla för atomkrig mellan stormakterna under det kalla kriget som börjar glömmas bort av den uppväxande generationen och därmed också låsningen i motstånd mot nukleärkraft på grund av ”rädsla/ångest”, detta har börjat släppa och glömmas bort. Denna ”rädsla/ångest” har tagit fokus på klimatet som fått benämningen ”klimatångest”.

    Det finns propåer om en ”Världsregering” för att lösa klimatfrågan, denna tanke fanns även hos Albert Einstein och Bertrand Russel och andra intellektuella för att förhindra användning och spridning av kärnvapen. Den första som förespråkade en ”Världsregering” var dock Imanuel Kant som enligt artikeln förde fram detta 1795.

    Ett citat ur texten: “As such, the decision by scientists to recognize nuclear as a revolutionary technology could help humankind to finally accept the technology along with its potential to lift all humans out of poverty, protect the natural environment, and end war as we know it.”

  17. En fråga i ämnet som behöver förtydligas för mig; Finska projektet Olkilouto 3 har dragits med enorma merkostnader och förseningar. Beror det på val av ny kärnkraftsteknik och isåfall varför?

  18. Hej Börje

    Olkilouto 3 är ett strålande exempel på skillnaden mellan prototyptillverkning och massproduktion. Det är alltid jobbigt att få igång produktionen av en ny pryl och om prototypen samtidigt är slutprodukten innebär varje nytt problem långa förseningar. Det hela påminner om den våldsamt försenade Flughafen Berlin Brandenburg Willy Brandt i Schönefeld.

    Samtidigt vet vi att industrialisering och massproduktion av allt från elektronik till rymdraketer är både möjligt och välkänt. Om man bara gör saker i rätt ordning blir allt både bra och billigt.

    /göte

  19. Tack Göte, det resonemanget är jag helt införstådd med (skalfördelar vid massproduktion brukar generellt fås vid 1000+ enheter. Känns tveksamt om man nånsin kommer få se ’massproduktion’ av kärnkraftverk 🙂

    Min fråga var mer specifik; vet du mer exakt vad som är de fördyrande och försenande problemen hos Olkolouto 3?

  20. Hej Börje

    1000+ tror jag inte att särskilt många vågar hoppas på, även om den typen av serier skulle driva ner produktionspriset drastiskt. Redan ett hundratal reaktorer skulle vara en gigantisk skillnad mot dagens ”prototypverksamhet”.

    Olkolouto 3 är den första kommersiella reaktorn av sitt slag från franska Areva. EPR-reaktorn är av typen Gen III+ och skulle om allt gått som man hoppats också ha blivit den första Gen III+-reaktorn i drift.

    Olkolouto 3 beställdes av Areva och Siemens och projektet startade 2005. Tanken var att ha reaktorn färdig 2010, men så vitt jag kan se gick det mesta snett från början både från finsk och tysk/fransk sida. Nya säkerhetskrav ställdes bland annat för att klara en massiv flygplanskrasch. Dessutom skadades bygget i en eldsvåda 2008. Reaktorn beräknades då komma igång 2012.

    2011 inträffade olyckan i Fukushima och det ställdes krav på tålighet mot extrema naturfenomen. Stresstest visade att det här redan var beaktat, men det hela tog tid. Samtidigt drog sig Siemens ur projektet (och andra kärnkraftsprojekt).

    Därefter tuffade allt på, med diverse förseningar. Areva fusionerades med elbolaget EDF och allt tog onödigt mycket tid. Senaste besked är att reaktorn skall ut på nätet under 2020, alltså tio år försenad.

    Systerprojektet Flamanville 3 i Frankrike gick inte särskilt bra det heller. Areva startade bygget 2007 och senaste besked är att också det skall komma igång 2020.

    Men EPR är faktiskt inte en total katastrof. En förbättrad reaktormodell började byggas i Kina (Taishan) 2009. Två reaktorer är beställda och den första (Taishan 1) började leverera el till nätet förra året. Taishan 2, som började byggas 2010, skall börja leverera el i år. Det är visserligen dubbelt så långa byggtider än de fyra år som utlovats, men fortfarande väldigt mycket bättre än för Olkolouto 3 och Flamanville 3. Priset lär också vara mycket lägre.

    Som sagt, prototyper kan vara jobbiga.

    /göte

  21. Hej Göte, när kommentarer inte publiceras, beror det möjligen på de länkningar som man (jag) gjort?

    Tyckte att det skulle vara intressant att visa sambandet mellan höga radonhalter och lågt antal lungcancerfall, så jag länkade en pdf i lördags.

    Hela kärnkraftsmotståndet bottnar väl i skräck för strålning, en till mycket stora delar överdriven rädsla.

  22. Hej Henrik

    När det är många länkar i ett inlägg kräver systemet att jag modererar. Jag missade det i helgen. Men nu ligger ditt inlägg på plats med alla intressanta länkar.

    /göte

  23. Tackar. För den som hoppas på Vattenfall så ser det dystert ut. Kol har de inget problem med men kärnkraft är en annan femma. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/vattenfall-beslutet-att-stanga-ringhals-1-och-2-ligger-fast
    Och Mp fortsätter i samma spår. https://www.di.se/debatt/karnkraften-ar-ett-villospar/
    Konstigt att klimatkrisen inte är så allvarlig så att man är beredd att hålla igång koldioxidfri produktion.

Leave a Reply