I torsdags lovade jag komma tillbaka med en ordentlig genomgång av vad som hände på electronica. Det löftet tänker jag inte hålla. Men jag skall i alla fall berätta historien om den brinnande lampan och gnälla lite över valet av ”årets julklapp”. Handelns utredningsinstitut verkar tro att ett riktigt lågvattensmärke är bra för klimatet.

Virus är elaka
Men först lite undanflykter. Av de 80 000 (rekordmånga) som besökte årets electronica i München var tydligen åtminstone en smittad av någon form av elakt förkylningsvirus. Nu är det minst två.

Så det blev inte mycket skrivet i helgen. Inte överdrivet mycket i går heller förresten. Jag satsar på den lite modifierad devisen: ”skjut upp till morgondagen vad du inte orkar göra idag” i stället. Fast egentligen föredrar jag westernvarianten: ”skjut inte upp till morgondagen vad du kan skjuta ner idag”.

Den brinnande lampan
Jag lovade i alla fall att berätta historien om den brinnande lampan som utrymde hall C4. Ryktet om händelsen spreds över hela electronica och det blev en hel del lustiga missförstånd.

Jag råkade i alla fall vara i händelsernas centrum, närmare bestämt på övervåningen av Analog Devices stora tvåvåningsmonter. Mitt i en intervju började det lukta bränt på det där äckliga sättet som bara en elektronikbrand kan orsaka.

Nu handlade det tack och lov inte om brinnande selenlikriktare. Den som känt den lukten glömmer det inte. Men något var seriöst fel och det blev allt svårare att hålla diskussionen i gång. Detta speciellt sedan jag upptäckt att en spotlight bara några meter ifrån mig faktiskt stod i brand. Ännu så länge var det mest rök, men små lågor tittade också fram då och då.

Nåväl, det blev order om att utrymma övervåningen av montern och efter ytterligare någon minut kom beskedet att hela hallen skulle utrymmas. Jag passade förstås på att fotografera lampan innan jag gick ut.

Tja, tyskar tror inte på att göra något till hälften, så det blev full utryckning, med rökdykare, brandslangar och allt. Som tur är verkade man ha sansat sig i tid och inget blev förstört. Däremot var förstås ett par timmars utrymning på bästa besökstid ett ordentligt avbräck för utställarna.

Och vad berodde då det hela på – jo det var faktiskt ett tekniskt fabrikationsfel på spotlighten. Sånt händer.

Rum nio och tre fjärdedelar
För övrigt fungerade electronica alldeles utmärkt. Tysk noggrannhet är praktiskt om man vill få något så hejdlöst stort som electronica att löpa hyfsat friktionsfritt.

Men visst kan det kännas lite bra när någon detalj ”ballar ur” helt och hållet. Jag hade en sådan historia på tisdagsmorgonen när jag skulle hitta en lite udda presskonferens som jag bestämt mig för att gå på.

Från början var tanken att presskonferensen skulle hållas i närheten av pressrummet, men där berättade man att den flyttats till konferensdelen en bra bit därifrån. Så det var bara att leta.

I konferensdelen visste man att det hela skulle hållas i sal 4C och efter att två olika vakter pekat åt två olika håll hittade jag mycket riktigt hall 4A och 4B. Men någon 4c existerade inte.

Efter ytterligare lite egendomliga hänvisningar hamnade jag helt åt skogen och insåg att vakterna nog egentligen bara ville bli av med mig. De hade ingen aning och ville inte medge det. Vid det laget var jag på utsidan och kunde inte komma in igen eftersom datasystemet nu envisades med att jag redan var inne.

Nåväl, det går faktiskt att övertyga tyska vakter om att verkligheten är sannare än kartan, men lätt är det inte. Jag kom in igen och tog en kopp kaffe i stället för att leta presskonferens.

Förmodligen handlade det väl om något magiskt rum som bara existerar då och då. Något i stil med perrong nio och tre fjärdedelar i Harry Potter-böckerna. Eller vad vet jag.

Årets julklapp
Kanske att Handelns utredningsinstitut, eller HUI Research som det numera heter, har hittat till något magiskt litet rum med lite magiska substanser att dra i sig. Det lät i alla fall så när man offentliggjorde ”Årets Julklapp”.

Tanken är alltså att årets julklapp skall vara ett återvunnet plagg. Alltså inte ett plagg som köpts i någon andrahandsbutik, utan ett plagg som tillverkats av återvunnet material. Det handlar heller inte om fleece-tröjor som är gjorda av gamla PET-flaskor.

Detta låter ju klimatsmart, hållbart och alla de där andra orden, men framför allt är det alldeles ovanligt korkat. HUI Research har valt just den typ av vara som faktiskt bara har nackdelar och inga fördelar.

För tyvärr är grundproblemet med återvunna textilier att de blir dyra och dåliga, utan att egentligen göra något positivt för miljön. Det går utmärkt att tillverka vadd eller isolering av gamla tygfibrer, men nya kläder – glöm det.

Entropi
Det hela handlar om entropi och stegen mot ökad oordning. De flesta inser nog problemet i att återvinna en packe tidningar till ett furubord eller att återvinna glaskross till en kristallkrona. Eller varför man inte tillverkar böcker av återvunnet toalettpapper.

För textilier är problemet minst lika stort. Inte nog med att det finns massor av olika sorter av textilfibrer som är färgade i massor av olika färger. I processen för återvinning blir de dessutom mycket kortare och sämre.

Vi talar alltså om att använda dyra processer för att framställa usla produkter. Till exempel dyra skjortor av kortfibrig och usel bomull som blir oanvändbara efter första tvätten. Vi skall köpa skräp för att känna oss duktiga.

Tyvärr hjälper vi inte varken fattiga länder eller miljön med det här. Jag har skrivit om det här lite då och då, till exempel i ”Arbetslös och glad”.

Det kan verka gulligt att tillverka möbler av skräpvirke och kläder av usla återvunna material. Men det är bara dumt. Då är det betydligt bättre att köpa begagnade kvalitetsprylar. Eller varför inte industriellt producerade kvalitetsprylar.

Filed under: Göte Fagerfjäll