Arbetslös och glad

Ekonomi verkar vara ett okänt område för många. Inte minst gäller det utsugningen av fattiga länder, där den självklara lösningen brukar vara att sluta köpa billiga produkter tillverkade i fattiga länder. Den ganska egendomliga tanken verkar vara att arbetarna blir lyckligare och rikare om de blir arbetslösa.

Senast ut med de här funderingarna var märkligt nog en forskare vid Swerea IVF. I sin doktorsavhandling tittar Sandra Ros på textiliers klimatpåverkan, vilket naturligtvis är viktigt. Men i måndagens DN säger hon också: ”Vi köper mer kläder än vi behöver. Vi borde tänka på att när det är billigt är det någon annan som har betalat priset. Det är någon som faktiskt har suttit vid en symaskin och sytt varenda söm för hand”.

Arbetslöshet är inte bra
Den här typen av uttalande hör man förvånansvärt ofta, men det gör inte saken bättre. Vem som helst borde ju inse att arbetaren vid symaskinen inte blir ett dugg tacksam om han/hon blir av med arbetet. Den som inte arbetar får ingen lön och har inte råd att köpa mat till familjen. Ingen blir lycklig av att bli arbetslös. Bara fattig.

Vi har sett en lång rad länder i Asien gå från extrem fattigdom till relativ rikedom på grund av textilindustrin. En gigantisk infrastruktur har vuxit upp runt textilindustrin, på samma sätt som hos oss en gång i tiden. Hela den utvecklingen baseras på att den rika delen av världen köper mer kläder än de behöver.

En intressant sidoeffekt av massproduktionen är också att kläderna blivit så billiga att också fattiga människor har råd att köpa dem. Det kanske känns tråkigt för turister i ”exotiska” områden, men för de fattiga är det ett fantastiskt framsteg.

Jämför med elektronik
För oss som arbetat med elektronik de senaste årtiondena är det här självklarheter. Vi har sett hur massproduktion och vidareutveckling har lyft ett antal fattiga länder till vår nivå. Länder som Taiwan och Sydkorea har gått hela vägen från botten till toppen på förbluffande kort tid. Och var vore Kina utan elektronikutvecklingen.

Det är också intressant att se den makalösa utvecklingen inom energiförbrukning och råvaruutnyttjande. En ordinär miljöpartist skulle på sextio- eller sjuttiotalet utan vidare dra slutsatsen att elektronikindustrin är ond och att det enda vettiga är att sluta köpa elektronikprylar. Och det hade inte varit ett dugg svårt att ”bevisa” varför den slutsatsen är korrekt. Lite enkel extrapolering skulle sluta i vanvettig energiförbrukning och katastrofalt resursslöseri.

Alla områden kanske inte kan produktutvecklas lika fantastiskt som elektronik, men det går alltid att göra mycket mer än man kan tro. Allt handlar om att kunna tillverka saker så billigt att tillräckligt många har råd att köpa.

Bomull utan koldioxidutsläpp
I DN-artikeln vänder man sig först och främst mot bomullsproduktionen och bomullens förädlingskedjor fram till västvärldens affärer. För att tillverka en t-tröja räknar man fram en vattenförbrukning på 1 500 l, en kemikalieförbrukning på 1 kg och utsläpp av 4-10 kg växthusgaser.

Vi kanske ändå skall börja med de utsläpp som kan kopplas till odling av bomull och produktion av bomullsgarn. Mycket av debatten handlar ju om återvinning av kläder till fibrer som i sin tur kan användas till nya kläder.

Enligt en ganska ofta citerad studie från Stockholm Environment Institute (Ecological Footprint and Water Analysis of Cotton, Hemp and Polyester från 2005) ”kostar” det mellan 2,5 och 5 kg koldioxid att producera ett ton bomullstråd. Då ingår alla steg från odling till spunnen tråd.

Det här verkar löjligt lite (en faktor tusen fel) och sannolikt har författarna haft problem med matematiken. Tyvärr har de också roat sig med att använda kommatecken på lite omotiverade sätt så att man kan tolka energiåtgången som 15 000 MJ per ton eller 15 MJ per ton. Johan Rockström, som var chef för institutet vid tillfället, borde definitivt ha ägnat mer tid åt att kontrollera data.

Men om vi antar att de högre energisiffrorna är korrekta går det åt 4 kWh per kg bomull (15 MJ). Då hamnar vi åtminstone på en rimlig nivå och troligen i överkant (om jag känner Rockström rätt). Det skulle i så fall innebära att energiförbrukningen för att ta fram bomullstråd är ungefär lika stor som den energi som kan utvinnas vid förbränning. Energibudgeten går med andra ord ungefär jämnt ut.

Återvinning blir tveksamt
Det innebär i sin tur att återvinning av returfibrer måste klassas som ganska tveksamt. Resultatet blir trots allt bara undermålig bomullstråd med korta fibrer. Bättre då att återvinna energin eller ta omvägen via bilisolering eller lumppapper.

Steget från bomullstråd till färdiga kläder kräver naturligtvis en hel del energi, men inte särskilt mycket i relation till alla arbetstillfällen som skapas. Det hela påminner ganska mycket om möbeltillverkning. Materialet tar en omväg via en förädlingskedja som gör många människor rikare. Därefter går det in i det naturliga kretsloppet igen.

Som det ser ut idag är det naturliga energiinnehållet i bomull ungefär lika stort som energiåtgången fram till färdig bomullstråd. Med en förbättrad produktionsprocess kan förmodligen gränsen för ”nollenergi” flyttas ganska långt fram i processen och kanske hela vägen till färdigt plagg. Under förädlingskedjan från bomullstillverkning till förbränning av uttjänta eller omoderna kläder har dessutom massor av människor tjänat sitt levebröd och länder gått från fattigdom till relativt välstånd. Ganska fantastiskt egentligen.

Vatten finns
Men det löser förstås inte problemet med vatten och kemikalier. ”Alla” vet ju att färskvatten som förbrukas aldrig återkommer.

Fast det var naturligtvis inte sant det heller. Globalt sett är ordet ”vattenförbrukning” meningslöst. Vatten har sitt kretslopp från saltvatten till regn och tillbaks ut i haven. Vattenbrist är lokala företeelser och beror bara på att man har större behov än vad som finns tillgängligt i det årliga kretsloppet.

För bomullsproduktionen handlar det alltså om att anpassa sig till tillgången. Det gör man redan idag genom att effektivisera produktionen eller använda gråvatten. Avsaltning är också ett alternativ, även om det kostar lite mer.

Det viktiga att komma ihåg är att vattenförbrukningen inte tas från någon global vattentunna som aldrig återfylls. Tvärtom handlar det om ett årligt kretslopp, där förbättringar slår igenom direkt och där gamla synder förlåts årsvis. Återigen ganska fantastiskt.

Minska kemikalieanvändningen
Så alltsammans ”kokar” egentligen ner till minskad kemikalieanvändning. Är det möjligt att minska mängden kemikalier i alla produktionssteg?
Och naturligtvis är det möjligt. När jag passerade Lindex häromdagen såg jag en skylt som berättade om företagets policy när det gäller kemikalier. Man köper helt enkelt inte in kläder som producerats på fel sätt.

Allt handlar egentligen om krav från oss i den rika delen av världen. Så länge vi både köper onödigt mycket kläder och ställer krav på minskad kemikalieanvändning kommer utvecklingen att fortsätta åt rätt håll. Då har producenterna både en piska och en morot att ta hänsyn till. Precis som vi har sett i elektronikindustrin de senaste femtio åren.

Bomull och trä
Hur skall man då göra om man vill vara klimatsmart?

Tja, det är alltid bra att titta på kretslopp. Att tillverka hus och möbler av trä är till exempel praktiskt, eftersom man då bara lägger in en förlängd förädlingskedja på vägen från träd till energiutvinning. Att köpa onödigt mycket trämöbler och sedan kasta dem är faktiskt helt oproblematiskt ur miljösynpunkt.

Samma sak gäller kläder. En vettig bomullsproduktion är inte konstigare än produktion av trä, även om det finns en del hinder att komma över. I bägge fallen handlar det om cellulosa som bildas i ett fantastiskt och oändligt kretslopp. Att elda kläder är inte konstigare än att elda ved och med en rimlig effektivisering blir det inte ens några nettoutsläpp av varken det ena eller det andra. Samma sak gäller andra naturliga fibrer, som lin, modal, rayon eller ull. De omvandlas utan problem i sina kretslopp och ställer inte till med problem.

Plast är värre
Då är det värre med plast och syntetkläder. Plastfibrer ställer till ett elände i haven och gamla fiskenät av nylon lever ”för evigt”.

Så varför inte tänka lite annorlunda i jakten på klimatsmarthet. Köp hur mycket möbler och kläder som helst, men undvik plastmaterial där det är möjligt. Läder, skinn, ull, bomull, lin, kork, trä – det finns hur mycket naturmaterial som helst och det är bara att elda upp dem till slut och börja från början.

Sedan behövs förstås spik, skruv, beslag och förstärkningar, men det är också oproblematiskt. Järn och aluminium går att smälta om nästan hur många gånger som helst och glas – tja det är ju faktiskt bara sand.

OK att konsumera
Med det här synsättet kan både utvecklingsländer och industriländer fortsätta att utvecklas. Förbättrade och effektivare produktionsprocesser kan kombineras med hantverk och småskalighet. Att konsumera behöver inte vara ett dugg fel.

Kanske det känns bra att drömma sig tillbaka till en värld med stampat jordgolv, en enda uppsättning kläder och gröt till varje mål. Men det är inte alls säkert att det skulle vara miljövänligare ens för oss själva. Och det skulle förmodligen innebära att de som är fattiga idag skulle tvingas att fortsätta med det.

För egen del nöjer jag mig med gröt till frukost.

Comments are closed.