Radio och TV har drabbats av klimatångest igen. Nästan allt handlar om klimatförändringar och skräckscenarier. Men den som ville se något riktigt skrämmande fick sitt lystmäte i söndagskvällens dokumentär om Xi Jinping. Där kan vi verkligen tala om skräckscenarier. Och för elektronikindustrin är hotet extra allvarligt.

Den som missade dokumentärfilmen ”Världen enligt Xi” har all anledning att gå in på SVTplay och lägga 49 minuter av sin tid (klicka här). Den franska filmen är riktigt obehaglig.

För här ser vi hur en stat växer fram som nästan får Orwells 1984 att framstå som en idyll. På bara några få år har Xi Jinping lyckats ta över makten och starta marschen mot sitt mål. Kinas skall bli den dominerande stormakten på alla fronter och demokrati har ingen som helst plats i den världsbilden.

Klimat och frihandel
Men det här kan väl inte vara sant? Media har ju framställt Xi Jinping som frihetens, frihandelns och klimatets förkämpe nummer ett. På Davos-mötet 2017 framstod han som den store statsmannen och världens hopp mot Donald Trump. Xi Jinpings fryntliga leende har gått hem överallt och fått både ekonomer och klimataktivister att tala om fördelen med ”pausad demokrati”.

Men vackra ord är billiga och den verkliga verkligheten är sällan likadan som ”hittepåverkligheten”. Xi Jinping talar gärna om frihandel, men då handlar det alltid om Kinas frihet. Han talar gärna om fred också, så länge det är på Kinas villkor. Och klimathotet är utmärkt, så länge det innebär en stor och subventionerad marknad för kinesiska solceller och en bilmarknad som reglerar sig till att bli beroende av framtida kinesiska elbilar.

Obehagligt
Den franska dokumentärfilmen är bra, men egentligen borde inget som sägs i den vara en nyhet för någon. Vi har ju sett hur tumskruvarna vridits åt de senaste åren och vi har sett hur Mao Zedungs politiska värld kommit tillbaka ur gömmorna. Xi Jinping har till och med lyckats ge ”sitt tänkande” samma status som Mao Zedongs tänkande en gång hade för kineser och svenska intellektuella.

Det obehagliga är att alltsammans fungerar. Mao Zedong var ju tack och lov en ekonomisk idiot, men Xi Jinping försöker kombinera Maos politiska idéer med Deng Xiaopings mycket framgångsrika ekonomiska politik. Resultatet är både effektivt och utomordentligt obehagligt.

Krigsmakt
Mycket går att uppnå med ekonomiska medel. Kina har de senaste åren köpt upp massor av företag i väst, inte minst i Sverige. Det är en mycket medveten och framgångsrik strategi. Ganska okända kinesiska företagsledare får jättelika lån av de statskontrollerade bankerna för att genomföra affärer som passar in i planeringen.

Men allt går inte att köpa, vilket har lett till en kraftig upprustning av krigsmakten. Målet är att ha världens starkaste krigsmakt. Inte så underligt med tanke på att ”politisk makt växer ur en gevärspipa” (Mao Zedung).

Kinas första stora militärbas utomlands (Djibouti) blev något av en överraskning för omvärlden. Ockupationen och militariseringen av öar i Sydkinesiska havet var också svår att acceptera. Idag kontrollerar Kina stora områden som ”egentligen” tillhör andra länder. Allt går ett steg i taget.

Taiwan är en nyckel
Den stora knäckfrågan blir förmodligen Taiwan. Xi Jinping tvekar inte ett ögonblick när det gäller Taiwans status. Taiwan är en integrerad del av Kina.

I ett svagt ögonblick gick också Taiwan med på något som kan tolkas som ett accepterande av att Taiwan blir en del av Kina. Så inom ett par år får vi nog räkna med att Taiwan glider in under kinesisk överhöghet, med eller utan militära demonstrationer. Då kommer den första stora maktkampen mellan Kina och USA.

Problemet är förstås att Taiwan har kommit att bli så otroligt viktigt för hela västvärlden. En löjligt stor del av de mest avancerade elektronikkomponenterna tillverkas av TSMC och UMC. TSMC är nästan alltid förstaval för företag som vill producera avancerade CMOS-komponenter. Dessutom finns en rad viktiga dator-, telefon- och kortbyggare på Taiwan. Tanken på ett Taiwan totalt under Kinas kontroll får säkert många USA-politiker att sova illa om nätterna.

Ångest?
För egen del tycker jag nog att utvecklingen i Kina är en betydligt bättre grund för ångest än klimatförändringarna. Inte för att jag är särskilt lagd åt varken den ena eller andra typen av ångest, men Xi Jinpings uttalanden och planer är verkligt obehagliga.

Kombinera Maos diktatur och politiska förtryck, Deng Xiaopings ekonomiska politik och den moderna AI-teknikens perfekta övervakning på individnivå. Det kan mycket väl vara precis den ”secret sauce” som på allvar kan ta upp kampen med den demokrati som vi vant oss vid.

Och om ni tycker att jag har tjatat om det här många gånger tidigare – tja det är kanske värt lite tjat.

Klimatångest
Däremot har jag svårt att bli lika rädd för klimatförändringarna. Trots alla stora ord och högljudda varningar är ju utvecklingen ganska blygsam. Havsnivån stiger i ungefär samma takt som den gjort de senaste 150 åren och temperaturerna vill heller inte riktigt vara med i cirkusen.

Jag satt en bra stund i helgen och tittade på temperaturkurvor från journalistnätverket EDJnet. Efter jättemissen med Kiruna och en rad andra städer har man reviderat kurvorna till något som förmodligen följer verkligheten bättre.

Mindre uppvärmning i norr
Det intressanta är att temperaturkurvorna nu stämmer så dåligt med klimatmodellerna. Tanken är ju att uppvärmningen skall vara minst närmast ekvatorn, för att sedan växa ju närmare polerna man kommer. Detta var också orsaken till att de ursprungliga och grovt felaktiga kurvorna fick ett sådant genomslag.

Men nu blir allt tvärtom. Längst norrut är uppvärmningen liten, medan den största uppvärmningen finns mycket längre söderut.

Den genomgående trenden är att vi ser en ganska lång varm period i början av nittonhundratalet, följd av en ganska lång kall period från femtio- till slutet av åttiotalet. Därefter kommer en varm period med förvånansvärt jämn temperatur från slutet av nittiotalet fram tills idag.

Om vi jämför den varma perioden från 1910-talet fram till 1940-talet med dagens värmeperiod ser vi att det är varmare idag, men inte särskilt mycket. I norra Sverige handlar det om klart mindre än en halv grads skillnad. Längre söderut, i t ex Stockholm och Göteborg, har skillnaden växt till ca 0,7 grader och i Köpenhamn är det en hel grad. I Granada är vi uppe i 1,5 grader.

Skillnader finns förstås. I södra Grekland ser vi nästan ingen skillnad alls, medan Thessaloniki visar 0,8 graders skillnad. Men genomgående har städer i södra Europa klart större temperaturskillnader än städer högt uppe i Norden.

Mätfel?
Det är förstås fullt möjligt att klimatmodellerna har fel och att temperaturerna inte alls ökar mer ju längre norrut man kommer. Men det skulle i så fall vara närmast ett dråpslag mot hela modelleringen.

Man kan också tänka sig att mätningarna längre söderut genomgående har större problem med uppvärmning på grund av ökad folkmängd, ökad bebyggelse runt mätstationerna och alla de där andra parametrarna som man brukar försöka kompensera för. Det skulle i så fall tyda på att uppvärmningen är överskattad i södra Europa. Tja, inte så kul det heller om målet är att skrämmas.

Xi är värre
Ännu så länge drar jag nog slutsatsen att uppvärmningen är klart lägre än vad Rockström hävdar. Kanske någon kan visa mätserier som både är sannolika och skrämmande, men hittills har det mest varit antingen eller.

Då är trenden för Kina och Xi Jinping betydligt mera skrämmande. Kanske det är dags att skifta fokus en aning.

Filed under: Göte Fagerfjäll