Jag har läst på lite om försiktighetsprincipen och inser vilken tur jag haft i hela mitt liv. Eftersom jag nästan alltid haft katt har jag varit skyddad mot återuppväckta mumier.

Sannolikheten för att stöta på en sådan är kanske inte så stor, men försiktighetsprincipen innebär att jag inte kan bortse från risken. Kanske alla borde ha statlig katt – helst vit.

Rädda mumier
Härom veckan såg jag återigen äventyrsfilmen Mumien på TV. Inte den gamla stumfilmen från 1911, utan den mycket underhållande äventyrsfilmen från 1999.

En av mina favoritscener visar hur den återuppväckta och ondskefulla mumien av översteprästen Imhotep just är på väg att döda huvudpersonerna, men skräms av en vit katt – nästan identisk med min egen katt. Tydligen är katter (och kanske speciellt vita katter) det enda som den här typen av monster är verkligt rädda för.

Jag har som sagt haft katt i nästan hela mitt liv. Större delen av tiden har det varit en vit katt, så skyddet mot mumier bör ha varit utmärkt. Empiriskt kan jag också verifiera att jag aldrig ens har sett en uppväckt mumie, än mindre haft problem med någon sådan.

Kan jag då dra slutsatsen att det är mina katter som har räddat mig från mumierna? Nej, naturligtvis inte. Men jag kan heller inte bevisa med hundraprocentig säkerhet att det inte har varit så. Sådana bevis är ju omöjliga.

Försiktighetsprincip
Och vad har då det här med något att göra?

Inom en mängd områden, inte minst miljöområdet, har den så kallade försiktighetsprincipen fått en allt starkare ställning. Det innebär i princip att något betraktas som farligt tills dess att det bevisas vara ofarligt. Om vi tittar på FNs klimatrapporter ser vi också att en mycket starkare variant av försiktighetsprincipen har smugit sig in på senare år. Man kan utan större problem tolka det som att varje invändning måste motbevisas fullt ut, något som förstås är omöjligt.

Problemet med en hårdragen försiktighetsprincip är att den kan användas för allt. Det går alltid att komma med en invändning, även om den är bisarr. Och det går som sagt aldrig att fullt ut motbevisa ens bisarra invändningar.

Tre meter
För en tid sedan raljerade jag om en artikel där ”en forskare” hävdat att havsnivån i Göteborg skulle stiga med tre meter fram till år 2100 (Rötmånadshistorier, 25 augusti 2017). Härom dagen hade SVT ett lite mera moderat inslag, där en talesman från SMHI nöjde sig med en meters höjning.

Och det är klart – hur skall man kunna motbevisa något sådant? I princip kan ju havet stiga med upp till 66 m om bara all is smälter överallt. Mer än så – tja det är svårare att hävda, men inte helt omöjligt (gudomligt ingripande?).

Problemet med de snabbt ökande havsnivåerna är att verkligheten inte vill hänga med modellerna. Tanken var ju att havet skulle börja stiga dramatiskt redan för 25 år sedan och ha nått katastrofala nivåer redan idag. I verkligheten stiger havet, men inte snabbare än det gjort de senaste hundra åren. Det handlar om ca 1,6 mm per år eller lite mer än hälften av landhöjningen i Göteborg. Det blir en dryg decimeters sänkning av den upplevda havsnivån i Göteborg fram till år 2100 om utvecklingen fortsätter på samma sätt.

Många av de rapporter jag läst (och det är faktiskt ganska många) hävdar att det här är den klart mest sannolika utvecklingen. Isen som täcker Antarktis och Grönland påverkas inte mycket av ett eventuellt varmare klimat och isen runt Nordpolen påverkar inte havsytan eftersom den flyter på havet. Så i Sverige får vi nog räkna med att havet ser ut att sjunka undan också i fortsättningen.

Jag hittade förresten en artikel i Newsweek där en forskare (eller vad han nu var) förklarade de uteblivna höjningarna med att havet blivit så tungt att botten sjunkit. Inte så långt från vit katt och mumier.

Men försiktighetsprincipen gör att myndigheterna på Västkusten ritar om sina kartor inför framtiden.

Apor och människor
När jag ändå är inne på försiktighet måste jag förstå ta upp den senaste tidens debatt om dieselavgaser, apor och människor.
Det blev ju ett himla liv när media kom underfund med att tyska bilindustrin låg bakom medicinska tester där apor och människor fått andas in giftiga dieselavgaser.

Som vanligt visade sig de flesta fakta vara felaktiga, men till slut kom det fram att EUGT (European Research Group on Environment and Health in the Transport Sector) hade gjorts ett aptest med dieselavgaser och ett helt annat test med människor och varierande halter av kväveoxid (det kan ha varit både kväveoxid och kvävedioxid, men de flesta källor anger att det bara rör sig om kväveoxid). Bägge testerna hade tydligen genomgått etisk prövning.

Svenska Dagbladets Jonas Fröberg gick som vanligt ut hårt. Han påpekar att kväveoxid är en giftgas som orsakar 75 000 för tidiga dödsfall inom EU och att testen på människor därför är fruktansvärd.

Så det kanske är bäst att titta lite på fakta.

Kväveoxid till barn
Fast det är inte så lätt att hitta rätt bland fakta heller. Om vi börjar med kväveoxid (NO), så anger Wikipedia att det är en gas som är giftig i koncentrationer över 30 ppm. Lustigt nog används kväveoxid också som läkemedel mot andningssvikt. För spädbarn rekommenderas en koncentration mellan 10 och 20 ppm i inandningsluften och till vuxna rekommenderas upp till 40 ppm.

Kväveoxid får de sammandragna blodkärlen i lungorna att slappna av så att blodflödet från hjärtat till lungorna ökar. Den farmaceutiska utvecklingen av det här började på 1980-talet och ledde till ett Nobelpris i fysiologi och medicin 1998. Det medicinska namnet på läkemedlet (gasen) är INOmax.

Inom hälsokostindustrin blir också kväveoxid allt populärare, men då oftast i bunden form. Ämnet sägs ha massor av positiva effekter och det finns en hel del preparat baserade på kväveoxid. Ett bra alternativ är att äta rödbetor.

Kväveoxid har ytterligare en intressant effekt, nämligen att bryta ner ozon (O3). Marknära ozon är en ganska obehaglig gas, som bland annat irriterar luftvägarna. Den bildas bland annat när luftföroreningar reagerar med solens UV-ljus. Ozon reagerar med kväveoxid till syre och kvävedioxid. Bilarnas utsläpp av kväveoxid gör att det normalt sett finns klart mer ozon på landsbygden än i stadsmiljö.

Hur pass giftig är då kväveoxiden? Tja, den är förmodligen ganska ofarlig i ordinära koncentrationer. Det finns gott om rapporter på världshälsoorganisationens (WHOs) hemsida, men det är väldigt svårt att hitta några entydiga resultat. WHO nöjer sig med att säga att kväveoxid i större koncentrationer kan ge besvär för astmatiker.

Av en dieselbils utsläpp av kväveoxider är huvuddelen (70 – 75 procent) kväveoxid. Resten är kvävedioxid, som är klart obehagligare både vad gäller lukt, färg och giftighet. Större koncentrationer av kvävedioxid anses ha negativa effekter för andningen, även om många rapporter har en ovana att bunta ihop kvävedioxid och partiklar.

Inte så märkligt
I media har den tyska testen av kväveoxid på människor framställts som om testpersonerna utsatts för dödligt gift. Så var det alltså inte. Jag vet inte ens om testpersonerna utsattes för högre doser än den som används vid behandling av lungsvikt. Ingen verkar ha varit intresserad av att kontrollera heller.

När det gäller aporna får man väl anta att mängden dieselavgaser hölls under gränsen för koldioxidförgiftning. Ingen blir glad av döda apor.

Om vi antar att koldioxidhalten i rummet hölls på maximal U-båtsnivå, ca 8 000 ppm, borde det innebära en halt av kväveoxider (NO + NO2) mellan 8 och 150 ppm. En dieselmotor avger ju ca 3 000 g koldioxid och 2 till 20 g kväveoxider per kg bränsle och då är det lätt att räkna ut förhållandet mellan koldioxid och kväveoxider. I verkligheten låg förmodligen koldioxidhalten (och halten av kväveoxider) klart lägre än så. Normal koldioxidhalt i uteluften är ca 400 ppm.

Så de stackars aporna mådde nog ganska hyfsat både under och efter försöket. Att skapa farliga nivåer av kväveoxider i ett rum med hjälp av en dieselmotor är ganska dödfött. Långt innan dess har man somnat in av koldioxiden.

Det är förresten inte lätt att skada apstackarna med partikelutsläpp från dieselavgaser heller. Ett kilo bränsle ger upphov till ungefär 0,1 g partiklar. Ett värmeljus avger nog mer partiklar.

Rimligt försiktig
Nu skall man förstås vara rimligt försiktig och det finns ingen anledning att släppa ut onödiga mängder kväveoxider.

Men visst tycker jag lite synd om Volkswagen, som är ”bäst i klassen” när det gäller utsläpp av kväveoxider och ändå hela tiden framställs som miljöskurk. En modern bil med Volkswagens vanliga tvålitersdiesel (med SCR-katalysator) är ju faktiskt något av det mest miljövänliga som går att hitta på marknaden. En effektiv dieselmotor ger lägsta möjliga koldioxidutsläpp och SCR-katalysatorn gör att utsläppen av kväveoxider är minimala (ca 2 g per kg bränsle). Partiklar och kolväte har varit borta i många år.

Konstigt nog har kampanjen mot dieselmotorn aldrig varit starkare än nu, när VW visat att problemet är löst (om det nu var ett problem). Den utvidgade försiktighetsprincipen verkar innebära att man för säkerhets skull nog ändå måste förbjuda dieselmotorn.

Vatten är bra
Till slut – det var väl en jäkla tur att vi fick ordentligt med regn i norra delarna av Sverige. Jag kastade nyss ett öga på Kontrollrummet (Svenska Kraftnät) och jag vågar knappt ens tänka på vad som skulle hända om vi fick för oss att lägga ner kärnkraften och dessutom råkade ut för ett torrår.

Idag och igår låg förbrukningen runt 25 GW under dagtid och det innebär att Sverige behöver all el som landet kan producera. Den kärnkraft som finns kvar går naturligtvis för fullt och ger en stabil bas på ca 8,7 GW (ca 35 procent). Vattenmagasinen är välfyllda och vattenkraften står för drygt halva elproduktionen. Värmekraftverken eldar sopor för brinnande livet och klarar mellan 7 och 8 procent av elproduktionen. Vindkraften har de senaste två dagarna pendlat mellan två och fyra procent.

När det är kallt är vi alltså totalt beroende av kärnkraft och vattenkraft. Vid köldperioder brukar vinden vara svag, så det hjälper inte att bygga fler vindkraftverk. Solpanelerna skall vi bara inte tala om.

Märkligt nog lyser försiktighetsprincipen helt med sin frånvaro när vi talar om elproduktion och elkonsumtion (utom när det gäller kärnkraftens risker). Det går att lansera de mest blåögda förslag på hur framtidens elförsörjning skall kunna hanteras. Att så lättvindigt riskera nerstängda elnät är allt annat än försiktigt.

Köp en katt
Försiktighetsprincipen har sina fördelar, men den kan lätt missbrukas. Om man kräver maximal försiktighet av sådant som man ogillar går det att stoppa allt, också sådant som är bra.

Därför tänker jag inte kräva att alla i Sverige skaffar katt för att minska risken för mumier. Däremot kan det vara bra att skaffa katt för att minska risken för stress. Det finns ju inget så avkopplande som en sovande (och värmande) katt på magen när man ligger och läser en bok.

Då blir skyddet mot mumier bara en extra bonus.

 

Filed under: Göte Fagerfjäll