Koldioxidutsläppen ökade förra året med två procent. Det har satt fart på miljödebatten igen och nu är det tydligen dags att ta fram tagelskjortan på allvar.

Men hela ökningen kom faktiskt från Kina (3,5 procent upp) och Xi Jinping, miljörörelsens nye favorit, har återigen visat att det finns en skillnad mellan vad en diktator säger och vad han gör.

Det riktigt jobbiga är att mycket av ökningen förmodligen beror på den ökade produktionen av batterier till elbilar och den ökade produktionen av solpaneler. Bra för Kina, men inte nödvändigtvis bra för miljön och klimatet.

Lita inte på diktatorer
Vi kan nog räkna med att Kinas ledare i första, andra och tredje hand tänker på vad som är bra för Kinas industri. De vackra orden om globalt ansvar för klimatet är just nu något som passar Kinas exportindustri som hand i handske, samtidigt som de inte kostar något.

För så är det ju märkligt nog. Vi har faktiskt inte ställt några krav på utsläppsminskningar från Kina, utan bara svalt de vackra orden. En del miljödebattörer hävdar till och med på fullt allvar att Kinas politiska modell är bättre än vår när det gäller att lösa miljöproblemen. Jisses!

Kapitalism
När Deng Xiaoping i början av åttiotalet lyckades bryta loss den kinesiska ekonomin från den förslavande planekonomin börjades marschen tillbaka för Kina. En närmast ”råkapitalistisk” marknadsekonomi kombinerades med kommunistisk diktatur och avsaknad av övergripande lagar/rättigheter.

Xi Jinping bygger vidare på Dengs arv, även om han verkar snegla lite extra på Mao Zedongs upphöjda ställning. För omvärlden är det inte nödvändigtvis några goda nyheter. Xi Jinping är bra på att vinka och se fryntlig ut, men det var Mao och Stalin också.

Solpaneler och elbilar
Kinesisk industri är utan tvekan bra på att producera i volym. Hela landets ekonomiska uppgång baseras på volymproduktion och storskalig export på världsmarknaden. Inget märkligt med det.

Idag är Kina dominerande på en rad områden och på väg att bli dominerande på många nya. Den internationella miljörörelsens stora fokus på solpaneler, vindkraftverk och elbilar har, inte oväntat, lett till stora kinesiska satsningar på solpaneler, vindkraftverk och elbilar. Kina är tveklös ledare på solpaneler och mycket pekar på att landet kommer att vara helt dominerande på litiumjonbatterier och klart störst på elbilar och vindkraftverk.

Massor av kol
Det tråkiga ur miljösynvinkel är att nästan hela den här produktionen görs med el producerad i kolkraftverk. 2016 producerades 65 procent av Kinas elektricitet i kolkraftverk, medan 20 procent producerades med vattenkraft. Sol och vind stod för fem procent.

Från ”grönt” håll brukar man framhålla att Kina 2016 installerade mer ny kapacitet för sol/vind (52 GW) än för kol (48 GW), men som vanligt är de siffrorna missledande. Kolkraftverk ger nästan hundraprocentigt utnyttjande, medan solel brukar hamna på ca 10 procent och vind ca 20 procent av installerad kapacitet. Kinas nyinstallerade 34 GW solenergi ger på sin höjd el motsvarande 4 GW kolkraft.

I verkligheten ökar alltså Kinas beroende av kolkraft, snarare än minskar. Större delen av vattenkraften är redan utbyggd och det vi möjligen kan hoppas på är en ökad användning av naturgas. Bara tre procent av elproduktionen kommer idag från naturgas. Det finns också en stor potential i kärnkraften, som idag bara står för fyra procent av produktionen.

Men kärnkraftverk tar tid att bygga och behovet av energi ökar snabbt. Vi kan nog räkna med att kolkraftens andel snarare ökar än minskar den närmaste tioårsperioden. Det är inte vad som sägs i Xi Jinpings vackra miljötal, men vi borde vid det här laget ha lärt oss att göra skillnad på vackra ord och verklighet.

Batterier med kol
Med de här förutsättningarna får vi nog räkna med att solpaneler och litiumbatterier kommer att fortsätta att tillverkas med kolkraft i många år. Det innebär att solpaneler tar några år innan de börjar ”gå med vinst” och att stora elbilar i många fall kommer att skrotas innan de ”kommit över tröskeln”. För mindre elbilar kan någon form av vinst komma efter ett antal år.

Stora utsläpp omedelbart
Vad händer då om vi försöker lösa klimatproblemet med hjälp av en massiv satsning på solceller och elbilar? Utslaget på tio eller tjugo år blir det kanske inte alltför katastrofalt, men på kort sikt kan miljöeffekterna bli riktigt jobbiga.

Antag till exempel att alla skulle gå över till elbilar nästa år. Det skulle innebära att koldioxid motsvarande fem års normal bilkörning skulle släppas ut under ett enda år vid produktionen av batterierna. Det är väl gissningsvis det som händer i Kina just nu, om än i mycket mindre skala.

De flesta klimatforskare håller nog med om att jättelika koldioxidutsläpp på kort sikt är en väldigt dålig idé, även om de möjligen leder till något mindre utsläpp någon gång i framtiden. Innan vi sätter igång med det här experimentet kan det nog vara läge för lite seriös forskning. Vi vill ju inte att Rockström skall få sin ”tipping point” redan nu.

Renare luft
Att Kina ökar sina koldioxidutsläpp lär också ha andra och inte lika uppenbara orsaker. I Kinas storstäder är luften fruktansvärt smutsig och det brukar skyllas på biltrafiken.

I själva verket är nog industriprocesser, uppvärmning och matlagning större skurkar. Det här demonstrerades i London långt innan det fanns bilar. Att elda i spisen med kol ger magnifika mängder sot, svaveldioxid och andra obehagliga föroreningar.

Den enda fördelen är faktiskt att det är hyfsat effektivt termiskt sett. Verkningsgraden i att elda kol i en kolpanna eller kolspis är klart högre än att ta omvägen via kolkraftverk, ledningsnät och elspis.

Därför kommer de nationella koldioxidutsläppen att öka när Kina elektrifierar sina städer på allvar och tvingar invånarna att köpa elspisar och elektriska element. Luften blir ändå mycket renare eftersom kolkraftverken ligger långt från storstäderna. Dessutom minskar filter och reningsanläggningar många av de andra utsläppen.

Satsningen på elbilar gör kanske också någon nytta, men ärligt talat handlar den nog mer om att få igång en elbilsindustri för exportändamål. Moderna bilar släpper inte ut särskilt mycket föroreningar.

Det här märkte jag förresten häromdagen när jag körde genom Stockholm för att komma till Kistamässan. I den ganska låga och trånga Klaratunneln var det stopp och vi blev sittande en stund.

Plötsligt kändes en tydlig röklukt. Det var en bilist ett antal bilar längre fram som hade vevat ner fönstret och tänt en cigarett. Bilarnas avgaser märktes inte, men en enda cigarett slog igenom direkt.

Samma sak märks i villaområden när någon tänder en braskamin. Lukten känns på långt håll.

De som var med på sextio- och sjuttiotalet minns kanske hur det var då. Ingen skulle på den tiden ha märkt lukten av en cigarett i Klaratunneln och ingen skulle ha märkt lukten av en enda braskamin i bostadsområdet. Det luktade helt enkelt förfärligt överallt.

Tro inte på vackra ord
Och vart vill jag då komma med det här? Tja, som vanligt handlar det om att tänka själv, räkna själv och inte tro på vackra ord. Den miljörörelse som ser Kina och Tyskland som ljusets riddarvakter har stora problem.

Kina är idag det land som släpper ut i särklass mest koldioxid, faktiskt dubbelt så mycket som USA. De vackra orden till trots kan vi nog räkna med att utsläppen kommer att fortsätta att öka. För Xi Jinping är det exportindustrin som gäller.

Tyskland vill nog väl och ingen har som Angela Merkel gjort allt det som miljörörelsen önskat. Kostnaden för energiewende är redan astronomisk, samtidigt som de positiva resultaten saknas helt. Med Tyskland som det goda exemplet bevisar miljörörelsen att deras väg mot minskade utsläpp är helt felaktig.

Däremot ser vi bra effekter av förbättrade industriprocesser, effektivare motorer, bättre isolering, bättre värmepumpar och allt det där som marknadsekonomin och elektronikindustrin är så bra på att fixa. Sådana åtgärder brukar inte få lika många stora ord.

Men de fungerar.

Filed under: Göte Fagerfjäll