Det är inte ofta jag blir riktigt förvånad över något jag läser i en dagstidning. Men i söndags läste jag Jenny Stiernstedts senaste alster i Svenska Dagbladet och den enda rimliga kommentaren jag kan hitta är den göteborska – ”e du go eller?” (ungefär – är du inte riktigt klok).

Rubriken på artikeln är ”Forskare: Demokratin måste pausas för att lösa klimatkrisen”. Ett antal klimatexperter lyfter fram Kina som förebild och anser att demokratin inte längre klarar av att lösa problemen. Vi behöver en ”klimatdiktatur”. ”Den minst dåliga lösningen vore att kalla det planekonomi”, säger Jørgen Randers, klimatforskare vid Handelshögskolan i Oslo.

Man kunde rimligen vänta sig att Jenny Stiernstedt skulle avfärda de här idéerna och polemisera mot galenskaperna, men så icke. Artikelförfattaren ger mest intryck av att hålla med.

Konspiration
De här idéerna har i och för sig luftats tidigare, men då brukar det vara värsta sortens klimatskeptiker som varnar för att FN och delar av miljörörelsen har som agenda att driva världen mot en klimatdiktatur. Man tar fram ett tal från 2014 av Christiana Figueres, FNs ”klimatchef”, där hon till synes går till angrepp mot demokratin och förespråkar ett FN-lett auktoritärt styre.

Sånt här brukar klassas som konspirationsteorier och jag blir minst sagt förvånad när de lanseras från ”andra sidan”. Att på fullt allvar gå ut och propagera för diktatur, vad än målet är – det är ju bisarrt. I artikeln kan man dessutom få uppfattningen att Anders Wijkman, miljöaktivist och tidigare KD-politiker, håller med om behovet av minskad demokrati.

Allra mest märkligt är kanske att varken Sveriges Radio eller SVT ansåg artikeln värd att ta upp i något nyhetsprogram.

Galna forskare
Tja, det positiva med det hela är väl att gemene man får ett bevis för att forskare kan vara hur ovettiga som helst utanför sina egna specialområde. I media brukar ju annars ”forskare säger” användas som ett bevis för att något är korrekt, vare sig det gäller forskarens område eller något annat.

Det behövs inte mycket historiestudier för att visa att detta är allt annat än sant. Trettio- och fyrtiotalets forskare hade ofta inga som helst problem med att kombinera forskning med en nazistisk eller fascistisk samhällsuppfattning. Bland sjuttio- och åttiotalets forskare fanns en ganska stor andel med kommunistiska idéer som idag skulle klassas som minst sagt aparta. Utbildning är absolut ingen garanti för varken allmänbildning eller allmänt vett.

Kina är förebilden
Kinas ledare Xi Jinping verkar vara den stora förebilden för de som längtar efter klimatdiktatur. Det hela påminner på ett väldigt obehagligt sätt om svenska vänsterns förkärlek för Mao Zedong på sjuttiotalet. Också den gången var många villiga att kasta ut demokratin för att nå ”det högre goda”.

Mao, precis som Xi Jinping idag, slapp begränsningarna i att ha demokrati, lagar eller mänskliga rättigheter som hinder för vad han ville genomföra. ”Det stora språnget” och kulturrevolutionen var Maos två verkligt stora projekt. Bägge applåderades frenetiskt av den svenska vänstern och bägge ledde till miljontals döda och ekonomisk katastrof i Kina.

Att dissa demokratin
De som hävdar att demokratin måste stå tillbaka för miljöns ”stora goda” är på intet sätt först med att ”dissa” demokratin. Vad som hände fram till slutet av andra världskriget känner väl alla till, men också därefter har vi sett en mängd angrepp på demokratin som princip.

Under sjuttiotalets Sverige hade vi till exempel debatten om ”ekonomisk demokrati” som av många ansågs lika viktig som vanlig demokrati. Problemet med ekonomisk demokrati är att begreppet inte har någon reell betydelse. Därför blev effekten att inte heller vanlig demokrati ansågs vara viktig.

Så här resonerade faktiskt en hyfsat stor del av svenska sjuttiotalsvänstern och förhoppningsvis blossar kinderna röda av skam när de som var med tänker tillbaka på vad de sade den gången.

Det finns alltid folk som är villiga att offra demokratin för kommunismen, kristendomen, islam, asatron, nazismen, fascismen, miljön, eller vad det nu vara månde. De är inte alltid onda människor, men det är svårt att förstå hur någon kan propagera för något som så uppenbart är ett brant sluttande plan ner mot katastrofen. Ofta handlar det väl helt enkelt om historielöshet och naivism.

Demokrati har ett värde
Idag är det inte särskilt många makthavare som öppet motarbetar demokrati och förordar diktatur. Kinas Xi Jinping är faktiskt en av de få som på allvar går ut i korståg mot demokratin som princip.

Det här borde få folk i västvärlden att stanna upp och fundera, men märkligt nog ser många Xi Jinping som ”the good guy”. Tanken är väl att han visserligen har samlat all makt i sin egen hand, men att allt är bra så länge han verkar göra rätt saker. Demokrati kanske inte är så viktigt ändå.

Men återigen, det räcker att plocka upp vilken historiebok som helst för att inse att resonemanget är galet. Demokratin har ett gigantiskt egenvärde och diktaturen är alltid värd förakt. Kombinationen av diktatur, och avsaknad av lagar och mänskliga rättigheter är ännu värre. Ett land som styrs av dekret går inte att lita på. Man kan möjligen göra affärer med det, men med stor försiktighet.

I dagens svenska media framställs nästan alltid Xi Jinping och Kina som pålitligare och rimligare än Donald Trump och USA. Det är verkligen något att tänka på.

Diktatur är inte bättre
Men låt oss gå tillbaka till Jenny Stiernstedts grundtanke, nämligen den att demokratin är ett hot mot miljön. Tanken är att demokratin inte klarar att genomföra de nödvändiga åtgärder som världen behöver.

Men inte ens detta är sant. Återigen visar historien att demokratier klarar sig bättre än diktaturer. Det hjälpte inte att Hitler kunde bygga motorvägar och att Stalin fick fart på krigsindustrin. Det ”sket sig” ändå.

Och tanken på att planekonomin skulle vara bättre ur miljösynpunkt. Det räcker att titta på resultaten från Östeuropa och Sovjetunionen (och Kina). Det fanns gott om stora och vackra ord, men i verkligheten har vi väl aldrig sett ett sådant miljösvineri. Demokrati, lag och marknadsekonomi vinner varje gång.

Stora ord
Om vi tittar på verkligheten bakom alla stora ord är det lätt att bli en aning fundersam. Trots allt är ju tre av miljörörelsens heligaste kor solenergi, vindkraft och elbilar. Det viktigaste i den tänkta miljödiktaturen måste rimligen vara en mycket större satsning på de här tre områdena.

Men Tysklands gigantiska satsning på sol och vind har inte lett till några minskade utsläpp. Sedan energiewende startade 2010 har landet inte haft några minskningar över huvud taget. Länder som Storbritannien och Sverige har samtidigt minskat utsläppen med mer än 20 procent. Det märkliga är att energiewende framstår som ett misslyckade även om man tar hänsyn till de nedlagda kärnkraftverken och kompenserar alltsammans med kolkraft.

Kinas tal om sol och vind förbleknar totalt i jämförelse med landets kolkraft. Men ledningens satsning på elbilar måste väl ändå vara bra för miljön?

Tyvärr får man inte ens ha kvar den glädjen. Kina har inga som helst planer på att köpa batterier från Sverige och de inhemskt tillverkade batterierna produceras till nästan 100 procent med kolkraft. Någon gång i en fjärran framtid kanske de stora orden kan resultera i verkliga minskningar. Men framför allt handlar det om industripolitik. Kina vill sälja litiumbatterier och solceller – ingen är väl förvånad över det. Minskade utsläpp är väl OK om det bara är lönsamt. Vackra ord om miljön är bra för exporten.

En tänkt miljödiktatur skulle nog bli obehaglig, dyr och allmänt katastrofal, men mindre koldioxid? Möjligen för att vi alla skulle bli väldigt mycket fattigare.

Lite siffror
Till slut några siffror för att peka på möjligheter och dumheter.

Kinas utsläpp av koldioxid ligger nu nästan dubbelt så högt som Sveriges, mätt per invånare (7,5 ton jämfört med 4,3 ton). Det är fortfarande bättre än Tysklands (9,9 ton) och klart under USA (17 ton).

Men om vi vill jämföra industriländer är det kanske bättre att använda ett annat mått, nämligen utsläpp i förhållande till BNP (i dollar). De visar också en del av de förbättringsmöjligheter som finns.

Kina har de senaste åren ökat sin produktion och sin BNP på ett imponerande sätt. Utsläppen av koldioxid har inte ökat i riktigt samma grad, så landet har faktiskt gått från 0,9 kg per dollar år 2000 till 0,6 kilo per dollar år 2015. Siffrorna för 2016 är kanske ännu något lite bättre.

Tyskland har sedan år 2000 legat stadigt på 0,3 kg koldioxid per dollar. Också Japan ligger på samma nivå, medan USA hamnar på 0,4 kg. 0,4 kg per dollar är också genomsnittet för världens länder.

Storbritannien låg år 2000 på 0,3 kg per dollar, men är sedan 2010 nere på 0,2 kg per dollar. Där ligger också länder som Frankrike, Norge och Danmark.

Sverige är som vanligt ”bäst i klassen” med 0,1 kg per dollar. Enda land som når samma nivå är Schweiz.

För att Kina skall klassas som en verklig föregångare bör man rimligen komma ner i Sveriges utsläppsnivåer i förhållande till BNP. Det skulle innebära en minskning med en faktor sex. För att hamna i europeisk ”god normalnivå” behöver man minska med en faktor tre.

Och för att Tyskland skall kunna klassas som verklig föregångare bör man minska sina utsläpp med en faktor tre, medan det räcker med en trettioprocentig minskning för att komma ner i europeisk god normalnivå.

Att idag klassa Kina och Tyskland som föregångare – det är närmast löjligt.

Kärnkraft och effektivitet
Vattenkraften gjorde att Sverige kunde inleda elektrifieringen, men det var kärnkraften som gjorde det möjligt att använda elektricitet till nästan allt. Därifrån var steget inte så långt till en fortsatt effektivisering. ”Allt går ju med elektricitet”, sjöng Tage Danielsson och när man väl har elektrifierat är steget inte långt till att effektivisera.

Alla siffror pekar på att Sverige borde stå som modell för ett framtida klimatsmart samhälle. Det borde i så fall innebära en bredare internationell satsning på kärnkraft (helst gen 4), stabil elförsörjning med billig el och stabila elnät. Därifrån är det lätt att effektivisera.

Jag gissar att en miljödiktatur skulle satsa gigantiska pengar på en instabil elförsörjning med dyr el och svajiga elnät. För att inte tala om alla andra dyra symbolåtgärder som man brukar tala om. Men det hjälper inte att springa fort om man springer åt fel håll.

Leve demokratin!

Filed under: Göte Fagerfjäll