Tänk bara – så mycket prat och så många domedagspredikningar och så visar det sig att problemet är löst. Alla som tittade på SVTs dokumentär ”Fossilbranschens sista strid” i förrgår måste ha känt en sten falla från bröstet. Alla tekniska problem med solenergi och vindenergi är lösta och tekniken är redan så billig att det inte behövs några subventioner. Omställningen går av sig själv och det betyder rimligen att allt tal om Parisavtal och liknande redan är överspelat.

En vacker saga
Det var väl här någonstans som programmet tog i lite väl mycket. Vetenskapsjournalisten Jens Ergon hade bestämt sig för att driva sin tes fullt ut och det hela gick nog lite för långt till och med för de allra mest troende.

Programmet blev i alla fall ett strålande bevis på hur effektivt TV-mediet är för att driva en åsikt. För ett par månader sedan skrev jag en krönika om hur en spännande berättelse vinklar en historia dit producenten önskar (Katastrofer ger bra berättelser) och i SVT-dokumentären ville man verkligen gå ”hela vägen”. Tittare som inte är alltför insatta i problemet blev nog övertygande, trots de ganska uppenbara överdrifterna.

Missförstå mig nu inte. Det hade verkligen varit fantastiskt om utvecklingen hade varit så väl utstakad som Jens Ergon presenterade den, men som vanligt handlade det om att presentera positiva detaljer och extrapolera dem till en alltför fantastisk helhet. Om man sedan presenterar installerad effekt så att det ser ut som tillgänglig effekt och viftar bort lagringsproblemet som något som lätt kan lösas – då hamnar man lätt väldigt långt från verkligheten.

Alltid detta Tyskland
Som vanligt är det lättast att utgå från Tyskland när man vill titta på verkligheten. I TV-programmet togs dessutom Tyskland upp som ett föredöme och det land som visar vägen mot sol och vind.
Och visst låter det ganska imponerande att kunna producera ca 20 procent av landets elektricitet med vind- och solenergi. Det har krävt gigantiska direkta subventioner och stora investeringar för att få elnätet att klara svängningarna, men tekniskt sett är det i alla fall intressant.

För att kunna producera så här mycket el med naturgas (det enklaste alternativet) skulle man tvingas att släppa ut ett halvt ton koldioxid per invånare och år. Det är fem procent av landets utsläpp. Även om man någon gång i framtiden klarar att producera 40 procent av landets el med sol och vind är vinsten ändå bara ett ton koldioxid per invånare och år, alltså tio procent jämfört med dagens totala utsläpp. Plötsligt verkar jättesatsningen inte lika lönsam.

Liten andel el
Och här har vi det stora problemet. Sol och vind kan ersätta en del av elproduktionen, men elproduktionens andel av den totalt producerade energin är ganska liten i de flesta länder.
Traditionellt produceras visserligen elen i smutsiga och ganska ineffektiva kolkraftverk, men det är ganska lätt att skifta över till moderna och effektiva gaskraftverk drivna av naturgas. Det minskar i ett slag utsläppen till en tredjedel och elproduktionens andel av koldioxidutsläppen blir så liten som den skall vara. Moderna gaskraftverk ger ungefär tre gånger så mycket energi per kilo koldioxid som dagens kolkraftverk.

Om vi alltså ersätter Tysklands kolkraftverk med effektiva gaskraftverk hamnar utsläppen från elproduktionen på 1,5 ton per invånare och år. De totala utsläppen skulle minska från 9,9 ton till 7,5 ton per invånare och år och elproduktionen skulle stå för rimliga 20 procent av de totala utsläppen.

Om vi går till Danmark, det land som idag har störst andel vindkraft, så blir siffrorna ganska likartade. Idag produceras nästan hälften av landets elektricitet med vindkraft (buffrad av svensk vattenkraft), medan resten produceras med kolkraft (en fjärdedel) och naturgas/biobränslen. Att byta både kolkraft och vindkraft mot naturgas skulle ge ungefär samma totala utsläpp från elproduktionen som idag (strax över 1,5 ton koldioxid per invånare), alltså ca 25 procent av landets koldioxidutsläpp. Genom att behålla vindkraften, men byta ut kolkraften mot naturgas kan man förmodligen komma ner i ca 0,5 ton koldioxid per invånare och år, eller drygt 10 procent av utsläppen.

Gör inte så stor skillnad
Så här ser det ut i de flesta av världens industriländer. Elanvändningen är ganska låg, för det mesta hälften eller en tredjedel av den svenska (per invånare och år). Sjuttio- och åttiotalets svenska storsatsning på el har få motsvarigheter i resten av världen.

Så det är å ena sidan korrekt att säga att vind- och solenergi ökar. Under tioårsperioden från 2005 till 2015 ökade förnybar energi med mer än 400 procent.

Å andra sidan stod vind- och solenergi 2015 globalt sett bara för ca 2 procent av den totala energianvändningen (2,8 procent för förnybart). Att förnybar energi står för hela 70 procent av nyinvesteringarna i elproduktion betyder bara att väldigt mycket pengar går till något som ger ganska litet utbyte.

Kol minskar i USA
Är vi då på väg mot fossilbranschens sista strid? Nej, det lär nog dröja innan fossiljättarna dör. USA har visserligen minskat kolanvändningen och oljeanvändningen kraftigt den senaste tioårsperioden, men hela den minskningen kompenseras av ökad naturgasanvändning och en viss minskning av energiförbrukningen. Då är ändå energianvändningen per invånare nästan fyra gånger större än världsgenomsnittet.

Storsatsningarna på förnybart innebär i USA att ungefär tre procent av energin klassas som förnybar (hälften av det från vindkraft). Enbart naturgasen är en faktor tio större än allt förnybart.
Miljöföregångaren Tyskland utmärker sig med att inte minska sin kolanvändning alls. Den har legat i stort sett jämnt från 2005 till 2015 (och därefter), medan oljeanvändningen har minskat knappt tio procent. Koldioxidutsläppen ligger på en hög och jämn nivå, betydligt högre än Europasnittet och mer än dubbelt mot Sverige. Landet har ungefär dubbel så stor energianvändning per invånare som världsgenomsnittet och hela 12 procent av energin klassas som förnybar.

Kina är idag världens största kolanvändare totalt sett. Också räknat per invånare ligger man klart före både USA och Tyskland. Den totala energianvändningen är däremot betydligt lägre än för USA och Tyskland, bara ca 15 procent över världsgenomsnittet. Bara två procent av energin klassas som förnybar.

Totalt i världen har de senaste tio åren (2005 till 2015) kolanvändningen ökat med 22 procent, naturgasen med 24 procent och oljan med 10 procent. Den totala energiförbrukningen har ökat med 20 procent.

Sverige är bäst förstås
Sverige ligger förstås bäst till. Så brukar det ju vara i den här typen av undersökningar. Detta trots att vi har nästan tre gånger så hög energiförbrukning som världsgenomsnittet (2,8x), alltså mycket mer än Tyskland och nästan i klass med USA.

Men trots vår stålindustri använder vi bara en tredjedel så mycket kol per invånare och år som världsgenomsnittet och bara drygt hälften av naturgasen. De stora energikällorna är i stället vattenkraften (31 procent) och kärnkraften (24 procent). Också förnybart ligger högt (12 procent), men vindkraftsutbyggnaden har kompenserats med en minskning av kärnkraften och ger alltså inga utsläppsminskningar.

Den enda fossilkälla där Sverige ligger på eller över genomsnittet är olja. Där ligger Sverige på ungefär samma nivå som Tyskland, räknat per invånare och år. Men totalt sett hamnar ändå Sverige i absoluta botten när det gäller utsläpp av koldioxid och förresten det mesta annat också.

Mer solceller
Vad skulle då en ordentlig ökning av sol- och vindenergi innebära för koldioxidutsläppen? Inte särskilt mycket faktiskt.

I Sverige handlar allt om kärnkraften och inget om koldioxid. Industrin och samhället är redan elektrifierat mer än i några andra länder, så det finns ingen marginal att öka elproduktionen. Ökad användning av solceller och vindkraft måste kompenseras med minskad kärnkraft och utbyggda elnät.

En del av överproduktionen kan möjligen användas för att ladda elbilar. Det gör elbilarna lite intressantare, även om de fortfarande inte leder till minskade globala koldioxidutsläpp.
Också Tyskland ägnar sig åt nollsummespelet att byta kärnkraft mot sol och vind. När det är klart om tio år eller så är tanken att utsläppen skall börja minska. Problemet är bara att Tyskland har en så liten elanvändning jämfört med den totala energianvändningen. Det blir stora ord och liten effekt.

Kina har en fantastisk potential att bygga förnybar energi eftersom så lite finns i verkligheten. Vi kommer säkert att få se många stora anläggningar och kanske flera procent av den totala energiproduktionen från sol och vind. Det är viktigt för Kina, eftersom landet är största exportör av solpaneler. Kina satsar också stort på kärnkraft och kan i framtiden bli stor exportör också där.

Problemet är förstås att landet har en alldeles ovanligt usel energimix sett till koldioxidutsläppen. Trots att energiförbrukningen per invånare ligger bara 15 procent över världsgenomsnittet har Kina koldioxidutsläpp som är 53 procent högre än världsgenomsnittet. Några procent solel kommer inte att ändra på den saken.

Dyrt och långsamt
Ett av huvudargumenten för sol- och vindkraft brukar vara att en så stor del av energiinvesteringarna går dit. Tyvärr är det ett argument som haltar betänkligt. Om sjuttio procent av investeringarna ger ett så dåligt utbyte är det ett tecken på att något är fel.

Det kanske är dags för världens politiker att fundera på vad som egentligen händer. Om målet hade varit att snabbt minska koldioxidutsläppen skulle en snabb utfasning av kolkraften och en storsatsning på naturgas ha gett oerhört mycket större effekt.

På längre sikt kanske ny batteriteknik kan göra sol- och vindenergi användbar i större skala, men det är också fullt möjligt att andra tekniker utvecklas snabbare. En teknik som kan producera energi när den behövs har en mycket stor fördel i jämförelse med den intermittenta produktionen från solceller och vindkraftverk. Därmed inte sagt att det är något grundläggande fel på solceller och vindkraftverk. Men att låsa fast sig vid sol och vind bara för att det låter bra – det låter inte bra.

Jag är inte lika trosviss som Jens Ergon när det gäller sol och vind, men jag är helt övertygad om att det går att lösa världens miljöproblem. Och det måste väl ändå vara det viktigaste.

Filed under: Göte Fagerfjäll