Internet förändrar landsbygden
Media, ekonomer och politiker talar om landsbygden och de äldre som de stora förlorarna i den pågående digitala revolutionen. Men, fan tro’t. Trots allt är det ju landsbygden som får de allra största fördelarna av snabba kommunikationer. För att inte tala om nästa generation pensionärer.
Häromdagen kom beskedet. Det blir utbyggd fiber också till den del av Tjörn där jag är född och där jag allt oftare bor. Det innebär förhoppningsvis att jag snart har full bandbredd på alla våra tre ställen och att jag kan arbeta lika bra (eller dåligt) från Stockholm, Blekinge eller Tjörn. Ganska fantastiskt.
Skräpytor
Men min glädje rimmar dåligt med ekonomiprofessor Kjell A. Nordströms framtidsvy om den framtida landsbygden där man hittar ”tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det satte nyligen fart på debatten om landsbygden kontra storstaden. Nordströms ”skräpytor” och Hillary Clintons ”deplorables” är beskrivningar som bygger på tanken att allt gott händer i de dynamiska storstäderna, medan landsbygden är en kulturell, ekonomisk och mänsklig tragedi.
Det hela kan tas ett steg längre. Också i storstäderna och deras närhet finns det bromsklossar i form av pensionärer som ”tjuvhåller på” bostäder som de riktiga, dynamiska, unga storstadsborna behöver. Ingen vågar riktigt lansera förslaget om att återinföra fastighets- och förmögenhetsskatten, men det finns gott om funderingar. Det gäller bara att drömma upp en historia som inte handlar om att driva äldre från gård och grund, utan om att hjälpa de stackarna till en bättre sista tid. Men gärna en ganska kort sista tid.
Äldre kan teknik
Problemet med de här verklighetsbeskrivningarna är att de stämmer väldigt dåligt med verkligheten. Man får ibland en känsla av att media och politiker hämtar sin verklighet från följetonger i gamla utdöda veckotidningar. Det finns ofta en unken doft av femtiotal i tankarna.
Det kanske allra pinsammaste är beskrivningen av de äldre. Det påminner mig om ett samtal med en god vän för några år sedan. Han skrämdes av tanken på att någon gång i framtiden tvingas att ligga på ett ålderdomshem och lyssna på dragspelsmusik.
Han insåg förstås snabbt vilken tankevurpa han gjort. Om dagens åldringar lyssnar på dragspel (och det gör knappast ens de längre) kommer vi att lyssna på Frank Zappa och Fläskkvartetten. Varje generation lyssnar helt enkelt på sin egen musik.
Samma sak gäller tekniktröskeln. Många (men långt ifrån alla) av dagens åldringar har problem med datorer, Internet och smarta telefoner. De kommer från en generation där sådant inte fanns.
Men för fyrtiotalisterna och femtiotalisterna är modern teknik en självklarhet. Det var ju faktiskt de som uppfann alltsammans. Dagens program och appar är en barnlek i jämförelse med åttiotalets textbaserade program. Jag minns med en rysning de presentationer med cirkeldiagram och annan grafik som jag producerade på min dåvarande arbetsgivares första laserskrivare. Grafikprogram var inte att tänka på, så jag skrev ”helt enkelt” skrivarkod (föregångare till postscript) i en vanlig texteditor. Det fungerar för övrigt i dag också, men är tack och lov inte nödvändigt.
Landsbygden har Internet
Mediebilden av landsbygden verkar vara lika skev. Visst kan det finnas problem med glesbygden i Norrland, men i debatten dras hela landsbygden över en kam. Det är som om världen slutar när man passerat Södertälje eller Mölndal.
Men landsbygden består inte bara av självförsörjande bönder med häst och vagn. Faktum är att bara en ytterst liten minoritet av landsbygdsborna alls har något med lantbruket att göra.
I stället befolkas landsbygden av arbetare och tjänstemän som arbetar lokalt eller pendlar till närmaste tätort. Allt oftare görs en del av arbetet hemifrån och en del centralt på arbetsplatsen, på precis samma sätt som i storstaden.
För det är ju inte bara storstaden som har tillgång till snabb kommunikation. Idag är standardhastigheten över fiber ungefär 100 Mbit/s och det gäller både på landsbygden och i staden. I praktiken innebär det att man lika gärna kan sitta i en stuga i Värmland som på ett lokalkontor i Stockholm.
Nytt och fantastiskt
Det här kan låta som gammal skåpmat, men så är det inte alls. Det har pratats länge om fiber och snabba kommunikationer, men i verkligheten har inte bitarna fallit på plats på allvar förrän nu. I en del fall tar det till och med ytterligare ett eller ett par år.
Men att ha tillgång till obegränsad bandbredd förändrar otroligt mycket. Det är fantastiskt att kunna koppla upp sig mot arbetsplatsen och ha samma tillgång till det lokala nätverket som om man satt några meter från servern. Vi börjar till och med se ett och annat användbart program för videokonferens, även om det på den fronten fortfarande finns mycket att göra.
Världen är inte bara Stockholm
Ett lustigt feltänk i debatten om storstad och landsbyggd är att allt som startas i storstaden måste utföras i storstaden. Alla talar om globala företag och kommunikation med hela världen, men på något underligt sätt glömmer man bort den svenska landsbygden. Man tycks tro att det är svårare att kommunicera med Vilshult i Blekinge och Södra Bäck på Tjörn än med New Delhi och Peking.
I verkligheten är det förstås ”skitenkelt” att ha medarbetare utspridda i Sverige och det är lika lätt att anlita små företag var som helst i landet. Man kanske bara får tillfälle att dricka en latte eller dela en vegetarisk lunch någon eller ett par gånger i veckan, men ärligt talat – hur mycket latte orkar man egentligen dricka. Och man kan tröttna på grönsaker också.
Storstaden är motor
Det fascinerande med många av dagens mediala dystopier är alltså att man bortser från modern kommunikation. Bilen och Internet finns inte med i beräkningen, utan allt handlar om att ha promenadavstånd till arbetsplatsen. Men så fungerar ju inte ens storstaden.
Idag innebär trafikinfarkter och långa pendlingsresor att allt fler storstadsbor arbetar en del av tiden hemifrån. Det fungerar bra eftersom de flesta idag har fiber till hemmet.
Allt fler tröttnar också på vansinniga huspriser och flyttar längre bort från innerstaden. Men en stockholmare som bor tio mil från Stockholm ser sig fortfarande som stockholmare.
Och kanske är det landsbygdens framtid. Stockholmare, Göteborgare och Malmöiter flyttar allt längre från storstaden, men betraktar sig fortfarande som stadsbor, trots att pendlingsavståndet är femton mil eller mer.
På det sättet kan storstaden fortsätta att fungera som motor för nya företag och centrum för den ”finare” kulturen. Bara man slipper att bo mitt i eländet.
Sedan finns förstås alltid risken att de utflyttade stadsborna startar små lokala företag. Billiga lokaler och närhet till naturen har sina fördelar. Men man kan ju alltid ha en adress kvar i storstaden ”för säkerhets skull”.
Glöm inte industrin
Jag tvivlar med andra ord på att ”den nya ekonomin” i verkligheten blir riktigt så storstadscentrerad som många ekonomiprofessorer tycks tro (jag har hört fler säga ungefär samma sak som Kjell A. Nordström). De nya företagen startar nog i storstaden men medarbetarna drar sig utåt när familjen växer.
Men vi skall heller inte glömma den svenska industrin. Reinfeldts tal om Sverige som postindustriellt samhälle ligger också det väldigt långt från verkligheten. Sverige är nedlusat med framgångsrika industrier och effektiva underleverantörer. Det är något att vara rädd om och något att vidareutveckla. Lokal produktion är inte intressant bara för tomater (och Trump).
Äldre kan
Och vad finns det till slut för koppling mellan landsbygden och framtidens pensionärer? Jo, i inget av fallen handlar det om beklagansvärda skräpytor eller knäppgökar. Med en ganska liten förändring av utgångspunkten ser vi snarare en intressantare livsmiljö och massor av kunniga yrkesmän och -kvinnor.
Alla pensionärer kommer definitivt inte att flytta ut från storstaden, men det skulle förvåna mig om inte utflyttningen till landsbygden ökar. Alla kan ju inte flytta till Portugal, speciellt inte när skattefördelarna försvinner (och det kommer de nog att göra). Och hur kul är det att spela golf egentligen?
Morgondagens äldre är på många sätt den svåraste faktorn i framtidsprognoserna. De är väldigt många, ovanligt friska och tillgången till Internet ger möjligheter som aldrig har funnits tidigare.
Det är lätt att betrakta sådant som open source och öppna patent som nyheter, men rötterna går tillbaka till sextio- och sjuttiotalet och den tidens flummiga ungdomskultur. Den gruppen är nästa pensionärsgeneration och ingen vet riktigt vad de tar sig till när det plötsligt finns gott om fritid.
Det enda som är alldeles säkert är att Internet finns där mitt i alltsammans.
Filed under: Göte Fagerfjäll
Snälla Göte
Du ska hålla dig till sådant du begriper. Koldioxid, landsbygdsproblematiken och kanske lite om elektronik.
Angående hur kul det är att spela golf för en pensionär, tror jag inte du förstår över huvud taget så jag tycker att bör avhålla dig från det ämnet.
Det finns en haka – det går inte att överleva på landet varken som pensionär eller annat om det inte finns matbutiker eller motsvarande tjänster – för att visionen om att skräpytor ska befolkas av pensionärer så krävs det att dessa också driver butiker och all annan nödvändig service – alla unga lever ju eller vill leva i stan…
Lars Johan: Du kommenterar inget om krönikans kärnfråga, utan hänger upp dig på golf.
Men att tycka att golf är tråkigt, det får man tydligen inte längre i det här jävla landet!
Förlåt så mycket Lars Johan.
Det var inte meningen att racka ner på golfen. Faktum är att jag själv är mycket förtjust i golf. Jag tycker speciellt om banan med väderkvarnen.
Eller har jag missat något?
/göte
Hej Fredrik
Det där med brist på matbutiker och motsvarande tjänster är väl mest ett problem om man saknar bil.För det mesta handlar det trots allt bara om en eller två mil till närmste matbutik och fem eller sex mil till det fullsorterade köpcentret.
Med en allt större andel Internethandel minskar också skillnaden mellan stad och landsbygd. Idag fungerar det bra för stora prylar, som körs till dörren också på landet. Förhoppningsvis skall vi väl någon gång få tillbaka en posthantering värd namnet också.
Och visst vill de unga bo i staden. Inget ont i det – tvärtom. Studentlägenheter under universitetstiden är ett utmärkt sätt att starta vuxenlivet och att bo och arbeta några år i storstaden skadar inte alls. Men för familjer, barn och äldre – betydligt mera tveksamt..
Därför blir jag lite trött när man försöker bygga barrikader mellan stad och landsbygd.
/göte
Hej Göte,
du brukar ju alltid bygga ditt resonemang på fakta. Denna gång känner jag inte igen mig riktigt. Sanningen är väl att jobbet, precisi som du säger, kan skötas var som helst ifrån men det verkar vara fritiden, närhet till kultur och service som får folk att söka sig till städerna. Inflyttningen till städer i hela världen är väldigt stor och jag tror att jag läst att nu bor mer än hälften av all världens invånare i städer, men reserverar mig för faktafel. Enligt FN’s befolknings rapport bodde i alla fall 2015 85.8% av alla i Sverige I städer (hur man nu definierar det) . Vad jag också hört från mäklare (då vi också söker oss mot centrum) är att den gamla modellen att flytta ut till förorten i Stockholm när man får barn inte är lika giltig längre utan man är gärna kvar i stan med barn vilket ju ökar bostadsbristen ytterligare. Bruka själv tycka att den här utvecklingen är rätt motsägelsefull..
Det finns 3 starka skäl till varför jag inte spelar golf :
1) Det är alldeles för lite motion per tidsenhet .
2) Det kostar alldeles för mycket pengar .
3) Det tar alldeles för lång tid .
Hej Leif
FNs befolkningsrapport och mycket annan officiell statistik klassar ett område som landsbygd när det bor mindre än 200 personer per kvadratkilometer. Då bor mycket riktigt bara 15 procent av Sveriges befolkning på landsbygden. Så har det varit sedan 1970-talet.
Men om vi i stället tittar på landsbygdskommuner, som Jordbruksverket gör i sin statistik, blir andelen helt annorlunda. Då bor hela 34 procent av Sveriges befolkning på landsbygden.
Om vi dessutom tittar på storstadsområden i förhållande till resten av landet blir andel lantisar ännu högre. Storstockholm, Storgöteborg och Stormalmö hade 2016 knappt 4 miljoner invånare. Då ingår ändå landsbygdskommuner som Tjörn i Storgöteborg, Nykvarn och Norrtälje i Storstockholm och Kävlinge i Stormalmö. 60 procent av Sveriges befolkning bor utanför de tre vidsträckta storstadsområdena.
Och det där med att familjer stannar kvar i innerstaden är mera en mediesanning än en statistisk sanning. Statistiken visar fortfarande mycket tydligt hur barn bor i villa, medan ungdomar mellan 18 och 30 år bor i lägenhet och sedan flyttar till villa. I gruppen mellan 30 och 70 år bor 60 procent av befolkningen i villa. I sjuttioårsåldern ökar återigen lägenhetsboendet.
Det ökade trycket på innerstadens lägenheter är inte så märkligt. Det finns helt enkelt inte så många och ganska små skillnader ger stor effekt.
Om vi tittar på befolkningsstatistiken i Stockholms kommun över tiden ser vi en stadig ökning från ca 300 000 invånare 1900 till drygt 800 000 invånare 1960. Därefter sjönk befolkningen ner till knappt 650 000 år 1980, för att sedan stiga igen. Men inte förrän framåt 2010 var antalet invånare tillbaka på nivån från 1960. En prognos från Stockholms stads utrednings- och statistikkontor räknar med ca 950 000 invånare år 2019.
En hel del av den här statistiken hade jag med i en tidigare krönika (3 november förra året), och jag kanske borde ha plockat med den den här gången också.
Det där med fritid och kultur är förresten ganska intressant. På alla mina tre ”hemorter” finns det gott om fritidsaktiviteter för barn och vuxna på hyfsat nära håll. Plus förstås en hiskelig massa natur. Jag spelar inte golf, men både i Blekinge och på Tjörn har jag fina golfbanor på promenad- eller cykelavstånd.
Och på tal om mäklare – i ett av avsnitten av min favoritserie, The Simpsons, tar Marge jobb som fastighetsmäklare. Mäklarfirman har devisen ”rätt hus till rätt köpare”, men chefen är noga med att påpeka att ”rätt hus” är det hus man just vill sälja och ”rätt kund” är den kund som säljaren har framför sig.
/göte
Hej!
Det verkar vara skottpengar på pensionärer med lägenheter i större städer. Snart blir de väl tvångs-förflyttade. Varför skall pensionärerna, som har vigt sitt liv till att bygga Sverige, betraktas som paria i dagens bostadspolitiska samhällsdebatt?
Beträffande glesbygdens tillgänglighet till samhällsservice så begränsades den kapitalt genom ett idiotiskt politisk
beslut att alla bensinmackar måste ha möjligheten till att
tanka etanol.(Hur många kör på etanol i norra Sverige där
temperaturen vintertid kan gå ner till minus 40 och lite till).
De flesta bensinmackarna var även affär och post där
byborna träffades. Att tvinga en mackägare att skaffa en etanoltank var en kostnad på ca 300.000 kronor vilket ingen ville betala eftersom det inte fanns etanoldrivna bilar långt uppe i norr. Detta ledde till att många tankställen lade ner sin verksamhet vilket medförde att befolkningen fick lång väg till post och affär. I vissa fall uppåt tio mil enkel resa för att ex. vis posta ett paket. Här har rikspolitik verkligen satt käppar i hjulen för utvecklingen i gles-bygden. Vissa riksdagspolitiker begriper heller inte att den föreslagna skatten på avstånd slår mot både viktiga nationella näringar och mot företag i glesbygden.
Det är ju skillnad på glesbygd och landsbygd när det gäller avstånd till tätort och det går naturligtvis utmärkt att jobba internationellt på landsbygden. Själv har jag flyttat från Stockholms trängsel, och installerat mig i en villa på en mindre ort på landet, nära skogen och elljusspåret, ekorrarna, fåglarna, älgarna och räven. Härifrån handlar jag med Schweiz, Slovakien, USA, Finland, Norge och Estland. Förutsättningen är dock att det är någorlunda nära till ett postkontor och att datorn fungerar.
/Sixten
Hej Sixten
Ja, kravet på etanoltankning var helt klart ett politiskt stolpskott av mästarklass. Tyvärr är väl sammanslagningen av svenska och danska posten (Postnord) nästan lika klantig. För att inte tala om förslagen på avståndsbestraffning.
Men ”som tur är” finns det gott om politiska förslag som kommer att göra det svårt att bo i stan också. Så landsbygden kanske håller sig konkurrenskraftig ändå.
Man behöver ju inte vara perfekt för att vinna i en konkurrenssituation. Det räcker att vara bättre än den andra.
/göte
Telia öppenfiber och IP-only har en svart och dold agenda!
Inte nog med att det kostar 20-22 tkr att ansluta sig till ”fiber”, det fortsätter att kosta!
Jag valde Bahnhof som leverantör till min villa i GBG med 250Mbit ned och 100 upp, vilket kostar 349 kr/mån. Men om jag köpt detta via Telia Öppen fiber hade det kostat 499 kr/mån. Jag ringde Bahnhof och fick veta att de får betala Telia cirka 180kr/mån + moms om de levererar tjänsten via ”öppen fiber”, men eftersom jag valt att byta leverantör till Bahnhof så betalar Bahnhof en avsevärt lägre kostnad till Telia varje månad, därav det lägre priset.
Alltså tjänar Telia hela tiden på att de nu äger en infrastruktur till mitt hus som de kan hyra ut, på 10 år blir det 10 x 12 x 180kr + moms = 27 tkr förutsatt att priset inte går upp! (Det kommer det nog att göra)
På landet har IP-only samma upplägg. Installationen är bara början på en lång bra affär för IP-only, och de har till och med något högre prispåslag än Telia.
När jag läste det finstilta visade det sig att jag INTE ägde den av Telia levererade switchen, som kunde dela upp trafiken i fyra separata vlan, data,TV, Telefoni och extra (läs larm), denna ägdes av ”nätägaren” och det samma gällde fiber mellan avlämningspunkt och kopplingspunkt.
Vem får betala dessa prispåslag? Jo, vi som slutanvändare givetvis. Surt sa räven.