Nej, motsatsen till kommunism är inte fascism och motsatsen till extrem religiositet är inte extrem ateism. Kanske det är dags att slå ett slag för det lite mera ljumma och mjäkiga begreppet lagom, som så ofta är bäst.

På sjuttiotalet skrattade vi unga ofta åt de äldre som pratade om att fascism, nazism och kommunism var samma andas barn. Vi, som trodde oss veta så mycket, insåg ju att sådana tankar bara var dumheter.

Men efter många år och många historieböcker inser jag att de där gamlingarna faktiskt hade rätt. Likheterna mellan Josef Stalin, Benito Mussolini och Adolf Hitler var mycket större än skillnaderna. Och de olika ländernas ungdomsorganisationer var i stort sett kopior av varandra. Extremismen var det som förenade och organisationerna blev snabbt allt mer extrema. Resultatet blev en katastrof.

Lite av samma utveckling såg vi på sjuttiotalet. Den vänsterrörelse som fick grepp om ungdomen radikaliserades snabbt och splittrades i allt mera extrema fraktioner. Som tur var falnade glöden innan katastrofen blev ett faktum och gruppen kring Andreas Baader och Ulrike Meinhof kom att bli ett undantag. Tack och lov för det.

Släcka eld med bensin
I Sverige finns en gammal tradition av att komma överens på en rimlig – lagom – nivå. Men det finns också en ganska utbredd uppfattning om att det här på något sätt är dåligt. Aktivism ses ofta som något i sig bra, även om man inte håller med om vad som faktiskt sägs.

I media märks det här till exempel när högerextrema organisationer ”gör sig breda”. Då plockas resterna av de revolutionära vänstergrupperna fram och presenteras som naturliga motståndare. Ungefär lika effektivt som att släcka eld med bensin.

Över huvud taget får extrema grupper en omotiverat stor plats i media- och kulturdebatt. Delvis beror det väl på att de extrema grupperna är bra på enkla ”oneliners”, men tyvärr också på att aktivism sedan länge har kommit att bli en viktig anställningsväg in i mediavärlden, kulturvärlden och den politiska världen. Något som gett upphov till en del märkliga åsiktskorridorer.

Symbolfrågor
Ett av många problem med den här utvecklingen är att en hel del frågor förvandlas till symbolfrågor, som inte får ifrågasättas. Symbolfrågorna definierar i sin tur åsiktskorridorerna och det är märkligt att se hur ändrade förutsättningar då och då flyttar en åsiktskorridor till en annan position. Däremot blir korridoren sällan bredare.

Symbolfrågor och åsiktskorridorer är inte särskilt märkliga så länge de hålls inom politiska grupper eller aktivistgrupper av olika slag. Det skulle ju till exempel vara märkligt om en anti-kärnkraftsgrupp plötsligt började argumentera för kärnkraft eller om en muslimsk grupp började argumentera för kristendom. Men egendomligt nog har många av de här företeelserna spridit sig till den vanliga samhällsdebatten. I stället för diskussioner som går ut på att hitta ”lagomlösningar” blir det stenhård symbolpolitik och inga lösningar alls. Ganska egendomligt.

Brunkol och rysk gas
I våras skrev jag en hel del om Vattenfalls brunkolsaffärer. Här har Tysklands beslut om nedläggning av kärnkraften gett upphov till en verkligt märklig debatt, där miljörörelsen hamnat i en väldigt konstig sits. Majoriteten av miljörörelsen har ju valt att utnämna Vattenfall till skurk för att slippa kritisera den i praktiken miljöskadliga, men i teorin miljövänliga tyska energipolitiken.

Sommarens riksdagsbeslut om Vattenfalls brunkolsverksamhet blev också mycket riktigt det sämsta tänkbara för miljön, Vattenfall och för Sverige. Brunkolsbrytningen och brunkolseldningen fortsätter i minst samma takt som tidigare, men med nya (och sämre) ägare. Vattenfall (svenska skattebetalare) tvingas att betala stora pengar för att bli av med verksamheten och framstår dessutom som miljöförstörare. De enda som slipper undan ansvar är faktiskt tyska staten.

Miljörörelsen har i det här fallet agerat på ett totalt oansvarigt sätt. Alla som gjort sig besväret att titta på fakta inser ju att tyska staten och tyska miljörörelsen är ansvariga för brunkolsproblemet. Efter beslutet om nedläggning av kärnkraften fanns det inga som helst möjligheter att minska brunkolseldningen. Den massiva utbyggnaden av vindkraft och solenergi räcker inte ens för att ersätta kärnkraften, trots att kärnkraften aldrig varit en särskilt stor del av den tyska energimixen.

Som det ser ut idag är egentligen Tysklands största hopp att Rysslands Putin och Turkiets Erdogan återigen blir bästa vänner. Då kan en ny gasledning över Turkiet leverera tillräckligt mycket naturgas till Tyskland för att ersätta en del av brunkolen och minska koldioxidutsläppen. Att ersätta fossil energi med fossil energi låter kanske inte så kul, men naturgas ger trots allt mindre än halva koldioxidutsläppen per kWh jämfört med brunkol. Och miljörörelsen kanske håller tyst den här gången också, så länge de gigantiska subventionerna till vind- och solenergi fortsätter.

Det viktigaste först
För miljörörelsen har symbolfrågorna länge varit viktigare än verkligheten. Vi översköljs av information om lyckade vindenergiprojekt och nya solenergiprojekt, trots att vind och sol bara står för futtiga 0,6 procent av energiproduktionen i världen.

Förhoppningen är att den siffran med fortsatta gigantiska subventioner skall kunna öka till två procent om ett antal år, men nyttan i förhållande till kostnaden är ändå pinsamt dålig. Då har aktivismen mot kärnkraften haft betydligt större effekt, med ganska ordentligt ökade koldioxidutsläpp.

Tänk om bara en bråkdel av de pengar som satsas på symbolfrågor skulle satsas på att ersätta kolkraft med kärnkraft och på att ersätta handelsflottans usla svavelhaltiga bunkerolja med vettig dieselolja. Kombinera det med katalysatorer på containerfartygen och både svavelutsläpp och kväveoxidutsläpp skulle minska dramatiskt.

Lagom
Kanske det äntligen är dags att på allvar propagera för rimlighet och lagompolitik. Att värdera insatser i stället för att bara kasta pengar på symboler. Och att äntligen inse att undergångsagitation för det mesta motverkar sitt syfte. Dramatiska svängningar mellan totalt motsatta uppfattningar kanske ger intressanta debattprogram, men resultatet blir sällan något att skryta med.

Lite mera mjäkighet och lagompolitik skulle förresten inte skada inom religionen heller.

Filed under: Göte Fagerfjäll