Midsommarveckan var händelserik, med Brexit, en kvaddad motorvägsbro och mycket mer. Innan jag och nyhetsbrevet går på semester tänkte jag kommentera de senaste händelserna och dessutom kasta in lite mer kärnbränsle i koldioxiddebatten.

Katastrof – eller?
På midsommarafton var jag inbjuden till en presskonferens i London (som inte handlade om Brexit), men jag tackade nej. Idag ångrar jag nästan att jag inte åkte.

För vem kunde väl ha trott att de flesta väljarna faktiskt skulle vilja lämna EU. Eller rättare sagt – att en majoritet av de som röstade skulle välja att lämna EU. Alla förståsigpåare och bedömare hade fel. Att på plats få höra de mest yrvakna kommentarerna hade nog varit värt ett missat midsommarfirande.
Den senaste veckan har det förstås vimlat av kommentarer och de flesta sträcker sig från elände till katastrof. Man kan tro att Storbritannien är på väg att lämna Jorden.

Och visst blir konsekvenserna stora, för Storbritannien, för EU och för Sverige. Storbritannien har varit medlem i EG/EU sedan 1973, alltså i 43 år, och att bryta upp efter så lång tid är sannerligen inte enkelt. Integrationen går djupt in i alla institutioner och företag och att ersätta sådant som hittills skötts centralt av EU kommer att bli jobbigt.

För Sveriges del handlar det förstås om en viktig samarbetspartner och en motvikt mot den överstatlighet och låsning utåt som en del av medlemsländerna verkar vara så förtjusta i. Sverige har visserligen ”bara” varit medlem i 21 år, men det blir inte lättare av att förlora Storbritannien som bundsförvant.

Allt det här har ni förstås läst er till leda om, så jag skall inte grotta ner mig längre. Men för den som vill läsa något aningen mindre alarmistiskt kan jag rekommendera Stefan Fölsters inlägg i gårdagens upplaga av Svenska Dagbladet. Där pekar han på problemen, men uppmärksammar också att ett land som Schweiz klarar sig alldeles utmärkt utan att vara med i EU. Om Storbritannien kan gå i samma riktning kan man till och med tänka sig en del fördelar. Eller som Stefan Fölster säger: ”Mörkare scenarier infrias främst om Stefan Löfvén och andra europiska ledare sneglar mer mot Frankrike än mot Schweiz som förebilder för EUs ekonomiska politik”.

Inte bara Europa
För världen är ju trots allt inte bara Europa. Att EU gör det lättare att handla inom Europa är alldeles förträffligt, men alltför många EU-politiker vill samtidigt ha spärrar mot resten av världen. Den gamla merkantilismen, där man gärna exporterar men ogärna importerar, sitter djupt hos somliga.

Så ett Storbritannien som slipper EUs begränsningar vad gäller frihandel utanför EU kan kanske klara sig riktigt hyfsat. Det gamla samväldet, med länder som Indien, Kanada och Australien, finns i mångt och mycket fortfarande på plats. Och Hong Kong är fortfarande en viktig inkörsport till Kina.

Vi får väl se.

En kvaddad bro
Att fungerande kommunikationsvägar är viktiga märker vi extra mycket i Stockholm just nu. En lastbilschaufför med otur (och kanske en del annat innanför västen) lyckades kvadda halva motorvägsbron i Södertälje. Det har lett till total katastrof för trafiken från Stockholm och söderut.

Olyckan visar hur fruktansvärt känslig en underdimensionerad trafikapparat kan vara. I praktiken finns ingen fungerande backuplösning och alla transporter mot Göteborg, Malmö eller Jönköping (eller Södertälje) tvingas att köa i timmar för att komma ur staden. Förhoppningsvis kan någon lära sig något av det här.

För min egen del tänkte jag försöka hitta en lucka i trafikflödet någon gång de närmaste dagarna och fly Stockholm. Om jag inte tänkt helt fel borde köerna ha lugnat ner sig framåt tvåtiden på natten och inte sätta igång på allvar förrän framåt halvfemtiden. Så om jag kommer iväg före fyra på morgonen bör det inte vara alltför illa (hoppas jag).

Algerna ger syre
Tanken är att få lite semester och att få tillfälle att paddla och segla på västkusten. Det har varit för lite av den varan de senaste åren. Förhoppningsvis skall det bli lite paddling i Blekinge skärgård också.
Alla vi som paddlar och seglar brukar svära över algblomningen som gör havet till en grön soppa, men det kanske är dumt. Jag såg i ett vetenskapsprogram för en tid sedan att man till en del har omvärderat trädens betydelse för syreproduktionen (och koldioxidupptaget). Världens verkligt stora syreproducent är världshavens blommande alger och inte kontinenternas djungler.

Det här illustrerades med oerhört imponerande bilder från rymden, där man kunde se flödet av syre från algområdena. Och det är klart – 70 procent av jordens yta består av vatten, så algerna har gott om utrymme att testa hur fotosyntesen fungerar.

Sedan kan man alltid fråga sig hur pass bra klimatmodellerna är på att hantera alger. I de senaste IPCC-modellerna har man ju till och med lyckats att avskaffa ”lilla istiden” på 1300-talet och 1600-talet. Alla teorier om att en klimatförändring förstärkte digerdöden på 1300-talet är nu förbjudna. Karl X lyckades aldrig marschera på isen över Stora Bält 1658 och Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän tillhör fortfarande Danmark.

Samlad koldioxid
För den som råkar ha lite tid över under sommaren och dessutom gillar klimatfrågor kan jag förresten rekommendera globalcarbonatlas.org (http://globalcarbonatlas.org). Projektet har satsat massor av energi och tid på att skapa en hemsida där man grafiskt kan följa koldioxidutsläppen från olika länder från 1960 och framåt. Massor av valmöjligheter och framför allt oerhörda mängder data.

En av de stora fördelarna med globalcarbonatlas.org är att siffrorna för de olika länderna är beräknade på ett likartat sätt. De blir alltså inbördes jämförbara, även om t ex Sveriges utsläppssiffror (4,6 ton per person för 2014) är lite högre än vad som presenteras på en del andra ställen (4,2).
Det viktiga är i alla fall att se trender och historisk utveckling och det är lätt att dra slutsatser som inte stämmer helt överens med de vanliga.

Sverige lyckas dubbelt
Sveriges utsläppssiffror är extremt bra från 1980 och framåt. Efter en topp 1970 på 12 ton koldioxid per invånare lyckades vi med hjälp av vattenkraft och utbyggd kärnkraft gå över från fossila bränslen till el.

Mellan 1979 och 1984 ökade kärnkraftverkens elproduktion från 20 till 50 TWh och utsläppen av koldioxid minskade från 10 till 6,9 ton per invånare. Därefter har utsläppen sakta minskat ner till dagens nivå på drygt 4 ton per person och år (4,6 ton 2014 enligt globalcarbonatlas.org).

Den snabba minskningen från slutet av sjutiotalet fram till mitten av åttiotalet berodde på kärnkraften och övergången från fossila bränslen till el. Den långsammare minskningen efter det beror rimligen på energieffektivisering och fortsatt övergång från fossila bränslen till el. Däremot har det inte ett skvatt att göra med vindkraft eller solenergi. Från åttiotalet är elproduktionen i Sverige i praktiken fossilfri och att ersätta fossilfri el med fossilfri el ger självklart inga minskningar.

Ett ton från vindkraften?
Om vi jämför koldioxidutsläppen 1990 med utsläppen 2014 borde vi i alla jämförbara industriländer se en minskning som är betydligt större än den i Sverige. I Sverige har ju som sagt inte den massiva vindkraftsutbyggnaden gett några utsläppsminskningar, medan vi kan förvänta oss det i länder där vindkraften direkt ersätter fossil energi.

Och mycket riktigt – länder som USA, Tyskland Danmark och Storbritannien har en större minskning av utsläppen än Sverige räknat i ton per invånare. Närmare bestämt ett ton mer per person och år. Om vi flyttar fram jämförelsen från år 2000 till 2014 ser vi att Danmark, USA och Storbritannien har minskat ytterligare lite snabbare än Sverige, med 2,6 ton (USA) till 1,4 ton (Storbritannien). Tyskland har däremot haft en sämre utveckling än Sverige sedan år 2000.

Av det här siffertugget skulle vi kunna dra slutsatsen att vindkraftsutbyggnaden lett till en utsläppsminskning på ungefär ett ton per person och år i de länder som satsat hårdast. Det är kanske inte riktigt sant, eftersom en övergång från kol till naturgas svarar för hela minskningen i USA och ganska mycket av minskningen i Storbritannien och Danmark. Men ett ton är i alla fall inte försumbart, även om den svenska minskningen med 5,3 ton från 1970 till 1990 ligger i en helt annan klass.

Kärnkraft gör skillnad
Om vi lyfter blicken och tittar på de totala siffrorna blir det väldigt uppenbart vad som gör skillnad. De två kärnkraftsnationerna Sverige och Frankrike har extremt låga utsläpp (4,6 respektive 5,2 ton per person och år), trots en stor och energiintensiv industri. Övriga industriländer släpper ut från 6,7 (Storbritannien) till 17 (USA) ton koldioxid per person och år. Kina har ”lyckats” att gå från 2,1 ton per person och år 1990 till dagens 7,1 ton.

Tyskland ligger kvar på strax under 10 ton per person och år, trots gigantiska satsningar på vindkraft och solenergi. Orsaken är förstås det olyckliga beslutet att lägga ner kärnkraften. Fram till 2022 skall alla kärnkraftverk vara nedlagda och det innebär i praktiken att alla satsningar på vind och sol går åt till att ersätta kärnkraften.

Tja, så här kan man hålla på att spekulera. Men det är en himmelsvid skillnad mellan att spekulera baserat på ”hittepåsiffror” och att spekulera baserat på objektiva data. Websidor som globalcarbonatlas.org och Svenska Kraftnäts Kontrollrummet gör det lättare att dra slutsatser och att förstå sammanhang. Det finns naturligtvis många, många fler, men de här två ger en bra start.
Men när vädret är bra är det bättre att vara ute i det verkliga klimatet.
Ha en härlig sommar!

Filed under: Göte Fagerfjäll