Lyckade konstruktioner är långtifrån alltid välplanerade. Landshövdingehusen i Göteborg är ett exempel på en bra konstruktion som kom till på ett ganska lustigt sätt. Det geniala med alltsammans var att man faktiskt insåg hur bra det råkade bli och att man under ganska lång tid byggde vidare på en lyckad grundprincip.

Under min studietid i Göteborg flyttade jag ganska många gånger. Flera av lägenheterna var av typen ”landshövdingehus” och jag har alltid fascinerats av hur trivsamma och bra de var och är. Därför frågar jag mig ofta varför man slutade att bygga på det här sättet. Jag har inte hittat något vettigt svar.

Tre våningar och lågpris
Landshövdingehus är en typ av trevånings flerbostadshus, med en våning i sten och två våningar i trä. Det hela var ett sätt att komma runt brandsäkerhetsreglerna som förbjöd träbyggnader högre än två våningar. Namnet kommer från den dåvarande landshövdingen i Göteborg Albert Ehrensvärd d ä, som i slutet av 1800-talet sanktionerade de första ritningarna.

Det handlade alltså om att bygga billigt och ändå få in tillräckligt många lägenheter på en given tomtarea. Att bygga i trä är mycket billigare än att bygga i sten, speciellt i en stad som Göteborg, där allt vilar på instabil blålera. Tre våningar ger bra byggekonomi och en konstruktion med smala huskroppar runt en innergård gör det lätt att planera effektiva lägenheter med ett minimum av outnyttjat utrymme. Alla lägenheter kunde få fönster både in mot gården och mot utsidan. Tre våningar gör också att behovet av hissar faller bort, något som varit en fördel vid senare renoveringar.

Landshövdingehusen är alltså ofta lågprishus som byggdes i stora antal. Mycket blev standardiserat och fabriker tog fram färdiga byggelement som ytterligare sänkte priset. De smala huskropparna innebar billiga och effektiva takkonstruktioner, oftast täckta med tegel. Dagens arkitekter skulle förmodligen fnysa om ”barackbyggen”.

Trivsamt
Men byggsättet var inte bara billigt. Det ledde också till moderna och förvånansvärt trivsamma lägenheter, plus förutsättningar för en vettig granngemenskap. Ett fåtal lägenheter per trappuppgång och lagom många lägenheter runt den inbyggda gården gör det möjligt att hålla samman på ett vettigt sätt. Cyklar och barnvagnar kan parkeras på den inbyggda gården och det är lätt att hålla uppsikt över barnen från fönstren mot innergården. Och att innergården är inbyggd på alla sidor innebär också ett stopp mot västkustens fuktkalla höstvindar (och vintervindar och vårvindar).

I områden som Majorna och Sanna, där landshövdingehusen dominerar, byggdes förstås också större lekplatser och skolor för att stötta de boende. Det fanns och finns en smart koppling mellan lägenhet, svale (uppgångens våningsplan), innergård och stadsdel. Något som märks tydligt än idag.

Ganska tätt
Att bygga så lågt som tre våningar kan verka lyxigt i stadsmiljö, men i verkligheten vinner man inte särskilt mycket på att låta husen dra iväg uppåt. Hissar och utrymningsvägar kräver mycket utrymme och stora huskroppar innebär alltid stora ytor som inte kan säljas eller hyras ut. Husen måste ligga ganska långt ifrån varandra för att undvika ständig skugga och eventuella innergårdar måste vara stora för att få en gnutta sol vid andra tider än midsommar.

Om målet är att få plats med så många människor som möjligt på en så liten area som möjligt bör man bygga hus med fem eller sex våningar. Högre hus än så motverkar, enligt en ganska ofta använd undersökning, sitt syfte. Att bygga bara tre våningar skulle enligt samma undersökning ge ca 30 procent lägre befolkningstäthet än maximum. Kurvan åt andra hållet visar en trettioprocentig nedgång vid ungefär 18 våningar och en femtioprocentig nedgång vid 24 våningar.

Att det faktiskt är så här har visats många gånger. En stad som Barcelona, dominerad av sjuvåningshus, är till exempel tätare befolkad än Hong Kong. De befolkningstätaste områdena i Paris är inte de med högst hus, utan de med sex till åtta våningar.

Vi har plats
I ett land som Sverige känns det lite fånigt att försöka nå maximal befolkningstäthet i något område utanför Stockholms absoluta centrum. Att ”tappa” trettio procent och på kuppen få ett trevligare boende framstår som ett bra alternativ. Om det dessutom är billigare att bygga på det här sättet blir många av de planerade höghusen ganska svåra att förstå.

Här handlar det nog oftare om en vilja från lokalpolitiker och arkitekter att sätta sig och sitt område ”på kartan”. Ingen blir känd för att vidareutveckla en väl fungerande bebyggelse. Nya visioner är i de här sammanhangen betydligt mera intressanta än erfarenhet och bevisad funktion.

Det här såg vi inte minst under sextiotalets miljonprogram. Höga gråa betonghus med stora, öppna och blåsiga gårdar byggdes i förortsområden där det fanns massor av utrymme. Alla erfarenheter från första halvan av nittonhundratalet förkastades och ersattes av storslagna (och misslyckade) visioner. Det blev inte ens billigare.

Idag verkar arkitekterna ha mindre storslagna visioner, men nya områden projekteras i stället på ett sätt som gör dem fruktansvärt dyra. Helst skall det också finnas några riktigt höga hus, som monument över skaparen.

Tänk om någon i stället vågade backa tillbaka och utgå från de välfungerande landshövdingehusen. Ett sådan projekt ger nog inte några arkitektoniska utmärkelser, men hyresgästerna skulle säkert trivas alldeles utmärkt. De låga byggkostnaderna fick väl bli ett extra plus i kanten.

Elektronik bygger vidare
Hittills har jag inte skrivit ett ord om elektronik, men det finns som vanligt intressanta jämförelser att göra.
Framför allt handlar det om finessen i att bygga vidare på sådant som faktiskt fungerar. Inom elektronikindustrin finns alltid massor av fantastiska visioner, men de kommer aldrig fram förrän de blir ekonomiskt lönsamma. Det spelar ingen roll att man kan bygga en elegant processor i galliumarsenid om man kan göra den mycket billigare i CMOS.

Samma sak gäller telefoner, datorer och datorplattor. Alla bitar måste finnas på plats innan en ny teknik blir framgångsrik på allvar. När en ny teknik väl har etablerats handlar det framför allt om att förfina och förbättra, inte om att kasta åt sidan och skapa nytt från grunden. Och det gäller att göra allt i rätt tid.

Därför är det lite lustigt att se kritiken mot Apples nya datorplattor med större display. Företaget kritiseras för att inte vara tillräckligt nytänkande, utan bara köra på i invanda spår.

Men det resonemanget håller inte riktigt. En iPAD med stor bildskärm är intressant idag, men hade varit hopplös för ett par år sedan. Enda problemet är möjligen att alla de kinesiska tillverkarna av Android-plattor kommer att hänga på, men det problemet hade varit ännu mycket större om Apple väntat med sin lansering. Marknaden är helt enkelt mogen för en stor datorplatta.

Av någon anledning verkar däremot marknaden för flerfamiljshus och kontor kunna bortse från kundernas behov. Den arkitekt som utgår från beprövad teknik beskylls för att göra pastischer, något som anses otroligt fult. Till och med så självklara detaljer som tillräcklig taklutning, tillräckligt takutskjut och vettiga fasadmaterial offras i jakten på en ”personlig stil”. Inom elektronikmarknaden skulle något sådant snabbt leda till misslyckande och konkurs.

Filed under: Göte Fagerfjäll