I Sverige har kärnkraften de senaste 25 åren lett till minskade koldioxidutsläpp med ca 100 ton per person. Det motsvarar 120 års bilkörning eller nästan 25 års totala utsläpp med dagens nivå. Vindkraften i Sverige har under samma tid inte åstadkommit någon minskning över huvud taget.

De senaste månaderna har vi sett glädjeyttringar från många av de politiker och debattörer som definierar sig som miljövänner. Kärnkraften har lönsamhetsproblem och flera av de äldre reaktorerna planeras att läggas ner av ekonomiska skäl (även om Fortums inhopp kanske ändrar den saken).
Därför kan det kanske vara intressant att titta på lite faktiska siffror som visar vilken miljöpåverkan kärnkraften faktiskt haft i Sverige.

Vattenkraften stötte på patrull
Vid andra världskrigets slut hade Sverige en total elproduktion på mindre än 10 TWh och det var inte svårt att förstå att landet behövde en snabb elproduktionsökning. Den närmaste tjugoårsperioden satsade politiker och näringsliv därför på en kraftig utbyggnad av vattenkraften. En hel del var redan planerat och påbörjat före kriget.

1965 kunde vattenkraftverken producera ca 50 TWh, men det var också uppenbart att man stod vid vägs ände. Ingreppen i naturen blev för stora och protesterna för kraftfulla.

Striden om Vindelälven 1962 markerade i praktiken slutet på den storskaliga vattenkraftutbyggnaden. Därefter handlade det bara om effektivisering. Sedan början av åttiotalet har vattenkraften stått för ca 60 TWh årligen.

På den här tiden var det knappast någon som talade om koldioxidutsläpp. Den tidiga miljörörelsen var i första hand (och med all rätt) orolig för miljöförstöring i form av förgiftade sjöar och utsläpp av sot, bekämpningsmedel och industrigifter. Naturskyddsföreningen, som startade 1909, drev frågor om naturskydd och hotade arter. Och så var man förstås motståndare till vattenkraftutbyggnaden.

Kärnkraften elektrifierade allt
Den massiva elektrifieringen av Sverige kom i stället med kärnkraften. Från början av sjuttiotalet och fram till mitten av åttiotalet byggdes en rad stora kärnkraftverk, med en total produktion större än hela vattenkraftutbyggnaden. Redan i mitten av åttiotalet hade Sverige en total elproduktion på ca 150 TWh, alltså lika mycket som idag. Kärnkraftverken byggdes hyggligt nära de stora städerna (Stockholm, Göteborg och Malmö) för att hålla ledningsnätet rimligt.

Med så mycket tillgänglig elenergi blev det på allvar möjligt att ta steget från fossilbränsle till elkraft, både inom industrin och i resten av samhället. Industriprocesser elektrifierades och villabebyggelsen gick från oljeeldning till eluppvärmning. En stabil och inte alltför dyr elförsörjning gjorde det möjligt för alla att lita på elenergin och framför allt på de långsiktiga elpriserna.

Minskande koldioxidutsläpp
Utbyggnaden av vattenkraft och kärnkraft gjordes redan från början för att minska beroendet av fossila bränslen. Men det berodde knappast på miljöhänsyn, utan i första hand för att göra Sverige mindre beroende av importerad energi. Sverige har ju inga egna olje- eller kolfyndigheter.

Så vi får väl klassa det som rena turen att vi samtidigt gjorde miljön en tjänst genom minskande koldioxidutsläpp. Och det handlar sannerligen inte om några små mängder. Låt oss göra en snabb kalkyl över hur stora besparingar det egentligen handlar om.

25 år
Om vi jämför Sverige med andra liknande industriländer ser vi en hel del likheter fram till slutet av sjuttiotalet. Efterkrigstiden var en tid av snabb industriell utveckling och mellan 1960 och 1970 ökar Sveriges koldioxidutsläpp kraftigt, från 6,6 ton per person och år till 11,5 ton per person och år.
På det här sättet kom Sverige till och med ikapp industrinationen (och kolproducenten) Storbritannien. De hade redan 1960 utsläpp på 11 ton per person och år ökade bara till 11,7 ton år 1970. Vid det här laget är Sverige stort både som industrination och utsläppsnation.
USA stod direkt efter kriget för 60 procent av världens industriproduktion och det avspeglas i utsläppssiffrorna, som redan 1945 var nästan 16 ton per person. Utsläppen låg sedan tämligen stabilt fram till sextiotalet, men ökar därefter för att nå 21 ton per person och år 1970. Danmark går från 6,5 till 12,6 ton mellan 1960 och 1970.

1980 bröts trenden
Elektriciteten från vattenkraften räckte som tidigare nämnts inte för att ställa om hela Sverige till elkraft. Den behövdes för att driva den snabbt ökande industriproduktionen. Under perioden fram till 1979 ser därför utsläppskurvorna för Sverige och Storbritannien ganska likartade ut. Länder utan varken kärnkraft eller vattenkraft, som Danmark, ligger något ton högre.

1979 hade kärnkraftverken fått igång produktionen på allvar och Sverige kunde ”bränna av” 100 TWh elenergi. Samtidigt slog en lågkonjunktur till. Utsläppen minskade i industriländerna, men ”återhämtade” sig efter ett par år.

Också i Sverige minskade utsläppen från och med 1979. Minskningen berodde både på lågkonjunkturen och elektrifieringen. Men sedan bröt Sverige trenden och fortsatte på en låg utsläppsnivå. Sverige skiljde sig i och med det från övriga industriländer. Från och med 1980 hade landet koldioxidutsläpp per capita mellan 30 och 60 procent under jämförbara industriländer.

1985 var kärnkraften fullt utbyggd (med världens största elproduktion från kärnkraft per invånare) och tillsammans med vattenkraften låg produktionen på dagens nivå av ca 150 TWh.

Hela perioden från 1980 fram tills idag har alltså Sverige haft mellan 30 och 60 procent lägre utsläpp per person än jämförbara länder. Eller vi kanske snarare skall säga att utsläppen genomgående varit mellan tre och fyra ton lägre per person och år än vad de ”borde ha varit”. Multiplicera det med 25 år och vi hamnar på ett ”underskott” mellan 75 och 100 ton.

Sedan kan vi förstås jämföra med ett land som USA, med en stor energikrävande industri och stora fyndigheter av kol och olja. Då skulle skillnaden bli 300 ton per person under en 25-årsperiod. Men Sverige har aldrig varit i närheten av USA-nivåerna, så det är kanske inte riktigt rättvist.

Det industriland som har störst likheter med Sverige vad gäller utsläpp är förresten Frankrike. Också där handlade det om en massiv satsning på kärnkraft och resultatet blev utsläppssiffror som är nästan i klass med de svenska.

Nya industriländer
Sverige lyckades efter 1980 kombinera utbyggnad av industrin med sjunkande koldioxidutsläpp. Huvudorsaken var väl helt enkelt att vi inte hade några egna fossila bränslen, så vi kanske inte skall slå oss alltför mycket på bröstet.

”Nackdelen” med att ha egna fyndigheter av kol och olja syns tydligt i länder som Kina, Tyskland och USA. Det är lätt att tala om miljöarbete, men ack så svårt att bortse från arbetstillfällen och låga kolpriser. Kina låg 1970 under 1 ton koldioxid per person och år, men mellan 2000 och 2013 ökade utsläppen per person från 2,7 till 7,2 ton. Utsläppsnivån ökar fortfarande och de senaste löftena innebär bara att den årliga ökningen skall ha upphört år 2030. Då beräknas Kina ha utsläpp på strax över 10 ton koldioxid per person och år (långt mer än dubbelt mot dagens svenska utsläpp).

Indien ligger betydligt lägre (1,6 ton per person år 2010), men vill inte sätta några egna utsläppsmål. Låga kolpriser gör att elproduktion med kolkraftverk är det billigaste sättet att elektrifiera landet.

Det gamla industrilandet USA har nästan lyckats få ner sina utsläpp till sextiotalsnivåer, men fortfarande handlar det om ca 17 ton per person och år (fyra gånger så mycket som Sverige). De senaste storstilade löftena innebär att utsläppen 2030 skall ner till drygt 15 ton per person.

Jättebesparing
Man kan utan större problem hävda att Sverige med hjälp av kärnkraften har kunnat minska koldioxidutsläppen med 75 till 100 ton per person. Det motsvarar till exempel 125 000 mil med personbil per svensk med en modern bil (120 g/km, 1,5 person per bil). Med tanke på att vi i genomsnitt åker lite över 1000 mil per person och år skulle det betyda drygt 120 års bilåkande.

Med ett annat sätt att räkna skulle man kunna säga att Sverige ”relativt sett” har nollutsläpp de närmaste 20 till 25 åren. Så lång tid tar det för oss att släppa ut 75 till 100 ton koldioxid per person med dagens utsläppsnivåer.

Vind och sol
Om vi i stället tittar på utsläppsminskningarna från vind- och solkraft så blir siffrorna betydligt dystrare. Sedan 1985 har vi i Sverige kunnat producera 150 TWh elenergi utan koldioxidutsläpp med hjälp av i första hand vattenkraft och kärnkraft. Mer än så gör vi inte av med och de senaste årens tillskott från vind- och solkraft har i princip mötts med minskad produktion från vattenkraft eller kärnkraft. Och att ersätta fossilfri energi med fossilfri energi minskar tyvärr inte utsläppen.

Utsläppsminskningen blir därför i stort sett noll. De 9,8 TWh som producerades i Sverige med vindkraft förra året gav inga direkta miljöfördelar i form av minskade utsläpp. Och ärligt talat tycker jag inte att snurrorna är särskilt vackra heller.

Riktigt så här illa ser det inte ut i andra länder. I till exempel Danmark och Tyskland kan tillskottet av vindkraft räknas hem som minskade utsläpp. Åtminstone så länge inte höjda elpriser leder till en övergång till uppvärmning med fossila bränslen (se Tyska villaägare är inte dumma).

Men inte ens en massiv vindkraftutbyggnad slår igenom särskilt starkt på utsläppsnivåerna i länder som Danmark och Tyskland. Problemet är att elenergin står för en så relativt liten del av den totala energiförbrukningen. 2011 använde genomsnittssvensken 15 MWh per år, medan genomsnittsdansken nöjde sig med 6,2 MWh. Även om man i Danmark lyckas ersätta hälften av elproduktionen (vilket knappast är tekniskt möjligt) med vindkraft handlar det ändå bara om 3 MWh per person och år. Jämfört med ett bra olje- eller gaseldat kraftverk sparar det ungefär ett ton koldioxid. Att spara 100 ton koldioxid på det här sättet tar 100 år.

Kärnkraftskramare
Därför känns det lite märkligt att kärnkraften varken klassas som förnybar eller miljövänlig. I ett inslag om Indien härom dagen tog man inte ens upp kärnkraften som alternativ till den snabbt ökande kolkraften.

I stället talas det mest om hur olönsam kärnkraften är. Och det är klart – med spotpriser på 9 öre per kWh och straffbeskattning för kärnkraft är det inte lätt att tjäna pengar. Och visst är det dyrt att bygga nya kraftverk, åtminstone så länge de skall byggas med samma relativt ineffektiva teknik som för femtio år sedan. Att bara plocka ut någon procent av energin ur bränslet och sedan gräva ner resten som farligt avfall är inte nödvändigtvis det bästa alternativet.

Men så ser det ut i alla diskussioner. Det är som om alla nya datorer skulle byggas med sextiotalsteknik. Vågar vi verkligen gå från elektronrör till transistorer?

Den långa perioden med ”tankeförbud” är i alla fall över och både högskolor (de som vågar) och kärnkraftsföretag visar gärna vad som kan åstadkommas i nästa reaktorgeneration. Om vi håller igång dagens kraftverk ett par årtionden till kan vi kanske hoppa över ”sjuttiotalsdatorn” också och gå direkt till fjärde generationens kärnkraftsreaktorer. De lovar att bli mer än hundra gånger effektivare och skall till och med kunna drivas med dagens kärnavfall. Lite som skillnaden mellan en sjuttiotalsdator och en modern smartphone. Eller skillnaden mellan stort rum fullt med gamla tvättmaskinstora hårddiskar (bortåt 10 000 stycken) jämfört med ett pyttelitet microSD-kort.

Det kanske kan vara värt att fundera på.

Filed under: Göte Fagerfjäll