I mitten av 1800-talet föreslog riksdagsledamoten Henrik Bernhard Palmaer att en platta med devisen ”Här fattas visa beslut” skulle fästas på riksdagshuset. Samma platta skulle idag kunna pryda platsen på huvudkontoret till Vattenfall. Eller varför inte hos HiFi-företaget som tillverkade en tonarm med öppna kvicksilverbad.

Också på Palmaers tid fanns det gott om människor som inte förstod sig på ironi. De tyckte att devisen lät bra och missade det infama dubbla budskapet. Fast som sinnebild för den naiva suboptimeringen eller den tanklösa felsatsningen (mot bättre vetande) är faktiskt devisen alldeles utmärkt.

Vattenfall
Att använda statliga Vattenfall som exempel är kanske lite som att ”skjuta fisk i en spann” (som man brukar säga i USA). Nuonaffären var pinsam så det räckte och beslutet att köpa upp brunkolsföretag i Tyskland var minst lika svår att förstå redan när det gjordes.

Det stora problemet var väl att Vattenfall, precis som dåtidens miljöpolitiker, var specialister på extrapolering. De förväntade sig att energipriserna skulle fortsätta brant uppåt, trots att politikerna samtidigt subventionerade, energibesparing (bättre isolering) och vindkraft.

Redan vid den här tiden stod det dessutom klart att världens utvinnbara reserver av naturgas och olja var betydligt större än vad experterna trott ett par årtionden tidigare (frackning). En storsatsning på kol (speciellt brunkol) innebar visserligen att man fick tillgång till många hundra års energireserver, men ekonomin i projektet verkade väldigt skakig redan när satsningen gjordes. För att inte tala om alla andra argument.

Idag verkar Vattenfall (eller åtminstone deras vd) mest intresserade av satsningar på vindkraft och solenergi. Det låter som en framtidssatsning i Nuonklass och lär nog kunna äta upp de vinster som trots allt genereras av kärnverksamheten i Sverige.

Höghjulingen
Men visst kan det vara svårt att driva företag eller utveckla idéer i tider av snabb förändring. Jag skrev för en vecka sedan om cykelns betydelse för samhället och snuddade då vid höghjulingens uppgång och fall. Det är faktiskt ett bra exempel på optimering intill slutet.

För höghjulingen är på många sätt en briljant konstruktion. Ett extremt stort drivhjul innebär att man inte behöver någon utväxling mellan pedaler och drivhjul, så pedalerna kan monteras direkt på hjulet. Enkelt och elegant.

Det stora hjulet innebär också att cykeln blir bekväm på dåliga vägar och att rullmotståndet blir lägre, speciellt på dåliga vägar (jämför med de jättelika hjulen på hästdragna droskor). Tekniken med ekrar och fälg gör att vikten ökar obetydligt när hjulet blir större, så det är inget konstruktionsproblem att tillverka lätta höghjulingar. På 1870-talet tillverkades faktiskt en extrem racerhöghjuling som bara vägde 5 kg.

På många sätt var alltså höghjulingen optimal. Den var lätt, bekväm och snabb. Men tyvärr var den också ordentligt farlig att använda. I stadstrafik var den närmast hopplös och på landsväg riskerade varje incident att bli en farlig olycka. Så när ”the safety bike” uppfanns tog det inte lång tid innan den tog över höghjulingens position och väldigt mycket mer. Höghjulingen blev aldrig var mans egendom, men det blev säkerhetscykeln, eller standarcykeln som den ofta kallas i Sverige (lite lurigt, eftersom engelskans ”the ordinary” syftar på höghjulingen).

De som vägrade se ”the big picture” fortsatte att tala om höghjulingens fördelar, men det hjälpte förstås inte. Problemet var inte att höghjulingen var suboptimerad. Men höghjulingen som princip var underlägsen den vanliga cykeln.

HiFi med hälsorisk
Ett ännu värre exempel på felaktig optimering ägde jag faktiskt själv för ganska många år sedan. På sjuttiotalet var ju HiFi-nörderiet extremt utbrett och inga offer var för stora för att nå marginellt bättre ljudkvalitet. Energislukande klass A-rörförstärkare var ”egentligen” det enda acceptabla och storleken på högtalarna fick lov att närma sig storleken på rummet.

Men värst av allt var nog ändå den engelska tonarm jag köpte av en kompis. Konstruktören av tonarmen hade (i och för sig korrekt) dragit slutsatsen att enkelhet är en dygd och försökt att skapa en lätt och optimerad konstruktion med minimal friktion.

Uppenbarligen drog han (för det var säkert en han) slutsatsen att ledningarna från pickupen till skivspelaren var huvudproblemet och tyvärr satsade han på ett revolutionerande, men missriktat, Alexanderhugg.

Han tog helt enkelt bort ledningarna från tonarmen och ersatte dem med elektroder som gick ner i fyra separata (och öppna) kvicksilverbad. Eftersom tonarmen använde ett enkelt nålspetslager var det bara att lyfta hela armen (inklusive pickup) och lägga den åt sidan vid transport. En plastburk med kvicksilver och en pipett för att hälla i och ur kvicksilvret följde med på köpet.

Redan på sjuttiotalet fanns väl egentligen tillräckligt mycket information om riskerna med kvicksilver. Åtminstone borde tillverkaren ha insett att man ersatte ett ganska litet problem med ett onödigt stort. Och för att göra saken ännu värre – det bildades efter en tid ett tunt lager oxid på elektroderna (orsakade brum och ljudbortfall), som då måste rengöras.

Med ytterligare optimering skulle man kanske ha kunnat lösa oxideringsproblemet, men knappast hälsoproblemet. Förmodligen finns det fortfarande en och annan som hävdar att kvicksilverbad var rätt väg att gå, men i den verkliga verkligheten var det här ett dödsdömt sidospår, som så många andra.

Politiker skapar risker
Finns det några slutsatser att dra från de här exemplen? Ja naturligtvis. Både höghjulingen och tonarmen med kvicksilverbad försvann för att marknaden valde en bättre lösning från en konkurrent som ”fick till det”. Det här ser vi hela tiden, inte minst inom elektronik- och telekomområdet (och inte minst i Norden).

Problemet riskerar att bli betydligt större när politiker eller statliga företag är inblandade. Då gäller det att de styrande har råkat hitta den korrekta lösningen, eftersom marknadsmekanismerna till stor del är satta ur spel och ”företagets” kassa är alldeles för stor (våra skattepengar).

Tyvärr finns det inte mycket som pekar på att politiker och ledare för statliga företag har ensamrätt på att vara supersmarta och alltid ha rätt. Det räcker att lyssna på t ex energiminister Ibrahim Baylan, som inte ens verkar förstå skillnaden mellan energi och effekt (viktigt om man skall styra ett lands energiförsörjning).

I och för sig skall vi kanske vara glada över att politiker och företagsledare inte måste vara smartare än gemene man. Det är en viktig del av demokratin att också medelmåttor skall kunna styra. Men då gäller det också att begränsa risken för totala feloptimeringar intill katastrofens brant. De marknadsekonomiska grundprinciperna, med begränsad kassa, konkurrens och risk för konkurs bör finnas med också i offentlig verksamhet.

Så är det inte alltid idag.

Filed under: Göte Fagerfjäll