Nej, det skall inte handla om kärnkraftverk. I stället tänkte jag gratulera Lundaföretaget Epiluvac AB till sin senaste order på en reaktor för att tillverka halvledare i kiselkarbid. För att inte tala om Kistaföretaget Opalum, som har lyckats sälja in sin ljudteknik till världens tredje största tillverkare av smarta mobiltelefoner och Uppsalaföretaget Imint, som har sin teknik för skakningskompensation leveransklar.

Och visst är det väl intressant att två svenska företag har lyckats att muta in var sitt framtidsområde inom mobiltelefonmarknaden. I tisdagens nyhetsbrev skrev jag ju (återigen) en notis om Imint och deras mjukvara för skakningskompensation. Företagets analysmotor klarar hela sex graders rörelseanalys, detekterar rörelser i X-, Y-, och Z-led och rotationsrörelser kring alla axlar. Resultatet är betydligt bättre än vad som hittills har visats från någon annan tillverkare. En smartphone med Imints mjukvara kan därför ge förbluffande proffsiga videoresultat.

Opalums ljudteknik tar tag i en annan viktig del av den smarta telefonen. Alla vet ju att en liten och tunn smartphone inte rimligen kan ha en vettig ljudkvalitet. Men Opalum har lyckats att fixa till det här så att resultatet blir förvånansvärt hyggligt. Licensieringen till Xiaomi är en ordentlig fjäder i hatten för företaget.

Plattform för allt
”Alla” inser alltså rimligen att man inte kan ta bra bilder och filmer med en mobiltelefon och att man inte kan titta på kvalitetsbilder och kvalitetsfilmer med en mobiltelefon. Men det är ungefär som humlan, som inte kan flyga, men gör det ändå.

För volymerna inom smartphonebranschen och den stenhårda konkurrensen gör att tillverkarna anstränger sig till det yttersta för att göra det omöjliga möjligt. Konkurrensfördelen i att ha en bättre kamera, en bättre display och bättre ljud är fruktansvärt stor. Användarna har vid det här laget vant sig vid att använda sin smartphone till allt, trots att kvaliteten inte är perfekt. Nu gäller det för tillverkarna att göra varje enskild del bättre än konkurrenternas, utan att tillverkningskostnaderna ökar.

Precis som kisel
Mobiltelefontillverkarna fortsätter med andra ord på samma sätt som halvledartillverkarna. Också där har vi de senaste trettio åren sett en våldsam utveckling, där teknologins gränser hela tiden tänjs på ett sätt som ingen tidigare trodde var möjligt. Begränsningar som verkar oöverstigliga ”smygs” förbi och CMOS på kisel ”luras” att uppföra sig mycket bättre än vad som egentligen verkar tänkbart. Kopplingen mellan mobiltelefontillverkarna och halvledartillverkarna är förresten idag så stark att utvecklingen hos den ena är helt beroende av den andra.

Kräver prestanda
Det stora problemet för smartphonetillverkarna är att alla förbättringar som görs i mjukvara förutsätter kraftfulla processorer som utnyttjas maximalt. Det innebär normalt sett att batteritiden minskar, alternativt att det krävs ett större och tyngre batteri.

Därför arbetar halvledartillverkarna stenhårt på nya sätt att sänka den aktiva strömförbrukningen hos de processorer som ingår i mobiltelefonerna. Det handlar till exempel om sub-threshhold-teknik, där spänningsnivåerna sänks till 0,5 V eller mindre, med alla de problem som det för med sig. Egentligen borde det inte fungera, men vi vet att det är möjligt. Så utvecklingen på smartphonesidan kommer utan tvekan att fortsätta ett bra tag till.

Cyklar
Nej, nu får det räcka med elektronik. Jag tog just en liten paus i skrivandet för att titta på ett program om en annan form av högteknologi, nämligen cyklar.

Cykeln är ju en av de absolut viktigaste uppfinningarna de senaste 150 åren. Den ökade människors aktionsradie dramatiskt. Den minskade inaveln genom att göra det möjligt för ungdomar att besöka dansbanor flera mil från hembyn och den var en viktig faktor i industrialiseringen.

Jag skulle säkert kunna hitta kopplingar mellan cykeln och den moderna elektronikindustrin (mina barn säger att jag kan hitta kopplingar mellan nästan vad som helst och elektronikindustrin). Men den här gången struntar jag i det. Cykeln är alldeles tillräckligt fantastisk på egen hand.

Däremot har jag lite svårt att förstå varför så många cyklister (åtminstone i media) verkar se en motsättning mellan cykeln och bilen. Av någon märklig anledning skulle kopplingen mellan cykel och tåg/spårvagn vara bättre.
Men den som kört ner i spårvagnsspår i Göteborg tillräckligt många gånger (det har jag) vet att spårvagnar är naturliga fiender till cyklister. Och inte fasen har cyklister någon nytta av järnvägsspåren heller. Möjligen banvallarna till gamla övergivna spår.

Då ser jag mycket hellre motorvägar som frigör befintliga vägar och cykelhållare till bilar som gör att cykelsemestern kan starta var som helst och sluta var som helst.

För det var ganska många år sedan som jag kunde tänka mig en dagsetapp över 30 mil på cykel. Idag tar jag helst transportsträckorna i bil, med cykeln på cykelhållaren.

Filed under: Göte Fagerfjäll