Jag behöver en hyfsat snabb dator med stor skärm, kompilatorer och felsökare, ett operativsystem, några testkort, ett oscilloskop, kanske en logikanalysator och ett PCB-layoutprogram. Och kanske ett 3D-konstruktionsprogram och en 3D-skrivare för att ta fram prototyper. Sedan är det bara att köra.

I slutet av sjuttiotalet hade drygt halva den här listan gått löst på flera hundra tusen kronor. Då hade jag ändå inte fått varken 3D-skrivare (fanns inte) eller 3D-program. Idag skulle 20 000 kronor räcka för rubbet (inklusive 3D-skrivare). Förmodligen har jag redan en tillräckligt bra dator och då räcker det med hälften.

Gratisverktyg
Det är med andra ord förbluffande billigt att börja konstruera prylar idag. En uppfinnare behöver inte någon finansiär för att ta fram en färdig prototyp. Det räcker med idé och kunskap. Studentrummet är ett utmärkt ställe att börja.

För mig, som var ung på sjuttiotalet, är det lätt att bli avundsjuk. På den tiden kostade den enklaste assembler ett antal tusenlappar. En kompilator kunde lätt gå på 20 000 kronor och emulatorer/felsökare skall vi bara inte tala om. Det spelade i och för sig mindre roll, eftersom inträdesbiljetten, datorn, gick löst på löjliga summor (från 100 000 och uppåt).
För att göra det hela ännu värre måste vi räkna upp penningvärdet med en faktor 3,65 (eller 5,4 om vi räknar arbetad tid). En fattig student kunde i bästa fall komma över ett experimentkort med hexadecimala tangenter och enradig LED-display. Man kan komma framåt på det sättet – men oj vilken tid det tar.

Open Source
De senaste tjugo årens utveckling inom Open Source gör att det mesta inom programvaruutveckling kan laddas ner gratis. Operativsystem, drivrutiner, grafiska gränssnitt och kommunikationsprotokoll finns också att ladda ner utan kostnad. Det här har jag skrivit om många gånger förr och vi behöver inte gå in på detaljer.

Det viktiga är att den fattige studenten varken behöver börja från början eller välja sämre verktyg/operativsystem än konstruktören på storföretaget. Open Source ger alla samma förutsättningar.

Layout och hårdvara
Alla kan utveckla mjukvara och köra på plattformar som RaspberryPi eller Arduino. Men länge var det svårt att ta nästa steg, till egen hårdvara och egen design på den slutliga produkten.

Där har mycket hänt den senaste tiden. Komponentdistributörerna slåss om att få ge bort PCB-program eller sälja PCB-program för en spottstyver. Kopplingen mellan programmens komponentbibliotek och distributörernas webhandel börjar dessutom bli nästan löjligt bra. En färdig konstruktion genererar en BOM-lista, som sedan, efter en knapptryckning, leder till att komponenterna dimper ner i brevlådan efter ett par dagar. Att köpa småkvantiteter har aldrig varit enklare eller billigare.

För distributörer som RS Components, Mouser eller DigiKey (och flera andra) är det här ett sätt att snabbt få grepp om nya konstruktörer och nya elektronikföretag. För ”hemmakonstruktören” innebär det att leverantörerna slåss om att få leverera och ge service. Så var det sannerligen inte förr.

Att producera ”riktiga” mönsterkort och ytmontera komponenter kostar fortfarande en slant, men inte så mycket som man kan tro. Också här finns en hel del på gång.

3D-skrivare
Den senaste leksaken – 3D-skrivaren – gör att konstruktören kan ta fram prototyper som ser ut som volymproducerade prylar. Det här har vi bland annat sett allt mer av på embeddedtävlingen Swedish Embedded Award. Resultatet från dagens studentprojekt är ibland svåra att skilja från volymproducerade konsumentprodukter.

Slutsatsen av det här är att vem som helst som har tillräcklig kunskap kan dra ett projekt till färdig prototyp och till och med nollserie. Det ger uppfinnaren/konstruktören ett dramatiskt mycket bättre förhandlingsläge när det är dags att sälja till större företag eller skaffa finansiärer för fortsatta satsningar.

Ta körkort!
Uppfinnaren/studenten kan klara sig på studielån och eventuella extrajobb. Men hur skall man göra sedan? Många projekt läggs ner i förtid när studietiden går över i heltidsjobb. Det är svårt att hinna med bådadera och det är tungt att klara sig helt utan försörjning.

Mitt råd är enkelt. Se till att ta körkort så tidigt som möjligt. Ett par år efter det kan man ta busskort och arbeta deltid som busschaufför.

Jag har ärligt talat svårt att tänka mig en bättre kombination. Den morgonpigge uppfinnaren kör buss fram till tiotiden på förmiddagen och kan därefter ägna sig åt sitt eget projekt. Det morgontrötte jobbar på eftermiddagen (kanske fram till sjutiden på kvällen) och kan sedan konstruera och hålla kontakt med likasinnade i USA. I bägge fallen finns tillräckligt med tid och tillräckligt med pengar för att få ett projekt klart.

Flexibel buss
Och om vi ändå skall prata bussar – jag förstår inte varför politiker är så förtjusta i spårbunden kollektivtrafik. Det känns lite som förtjusningen inför att bygga extrema höghus. I bägge fallen verkar det handla mer om att skapa monument åt sig själv än om att göra det som är effektivast.

I jämförelsen mellan buss och spårvagn eller buss och tunnelbana är det lätt att se vilket alternativ som är mest flexibelt. De nya hybridbussarna gör dessutom att bussarna också blir mera miljövänliga, till och med i innerstan.
Själv bor jag i Saltsjö-Boo, en dryg mil från Stockholms innerstad. Vi har aldrig haft tunnelbana, men bussarna dundrar in till Slussen på dryga tio minuter via bussfiler på motorvägen. Att bygga (måla) bussfiler är otroligt mycket billigare än att spränga separata tunnlar eller anlägga separata järnvägsspår.

Det är också svårt att förstå varför all kollektivtrafik skall gå via city. Vi har faktiskt en busslinje som går raka vägen från Saltsjö-Boo/Nacka till Kista. Det hade i och för sig gått betydligt snabbare om det fanns en österled (planerad sedan årtionden) med bussfil, men finessen med att slippa byta buss väger upp mycket.

Rimligen är det möjligt att använda direktlinjer på många fler ställen. Med dagens smarta telefoner och ”Big Data” är det ju enkelt att se hur trafikströmmarna egentligen går. Att låta arbetsresorna i onödan följa det gamla turnätet verkar ganska urmodigt. Det är trångt nog ändå vid Slussen och Centralen.

Och att det går åt många chaufförer – det är inte ens en nackdel.

Filed under: Göte Fagerfjäll