”Vi ser inga militära hot under överskådlig tid”. Det är ett uttryck som vi vant oss vid. Men överskådlig tid kan ibland vara väldigt kort och få känner väl det så väl som Finland och de baltiska staterna.

När Vladimir Putin härom veckan uttalade sin förståelse för Molotov–Ribbentrop-pakten gick det en rysning genom många polacker, finnar och balter. Icke-angreppspakten 1939 mellan Sovjetunionen och Tyskland innebar ju att de bägge länderna delade upp östra Europa mellan sig, helt och hållet i strid med alla internationella avtal.

Baltikum slukades
Molotov–Ribbentrop-pakten undertecknades den 23 augusti 1939 i Moskva och innebar i praktiken inledningen av andra världskriget.
När Tyskland en vecka senare gick in i Polen behövde man inte vara rädd för repressalier från bundsförvanten Sovjetunionen. Däremot visade det sig, något förvånande, att Storbritannien valde att gå i krig efter ockupationen av Polen och andra världskriget var ett faktum.

De baltiska staterna fick mycket snabbt lära sig vad Sovjets pakt med Tyskland innebar för deras del. Sovjetunionen krävde omedelbart långtgående eftergifter och efter att ett sovjetiskt lastfartyg 27 september sänkts utanför Estlands kust (enligt TASS av en polsk ubåt, men senare uppgifter visade att det hela var en sovjetisk operation) gick det inte att stå emot påtryckningarna längre. 28 september skrevs avtalet under med Estland och 25 000 sovjetiska soldater baserades i landet. 5 oktober var det Lettlands tur. Litauen invaderades av Sovjetunionen 15 juni 1940.

Redan sommaren 1940, 17 juni 1940 för Lettland och 21 juli för Estland och Litauen, ombildades de baltiska staterna till sovjetrepubliker och uppgick formellt i Sovjetunionen. Det skedde efter ”val” som påminde starkt om de nutida motsvarigheterna på Krim och i de ukrainska utbrytarrepublikerna.

Sovjets pakt med Tyskland höll ytterligare ett år, men efter Tysklands angrepp 22 juni 1941 började andra världskriget ”på rätt sida” också för Sovjet.

Finlands sak
Finland ställdes i oktober 1939 inför liknande ultimatum som Estland och Lettland redan tvingats att acceptera, men Finland hade ett betydligt starkare försvar än de baltiska staterna och regeringen insåg förmodligen mycket väl att eftergifter skulle sluta med att Finland helt hamnade under sovjetiskt styre. Därför motsatte man sig de sovjetiska kraven.

Den 26 november genomfördes en sovjetisk provokation, inte helt olik den i Estland. Sovjetunionen anklagade Finland för att med artillerield ha dödat fyra sovjetsoldater vid byn Mainila på den ryska sidan av gränsen och den finsk-ryska icke-aggressionspakten sades upp. Därefter rullade de sovjetiska trupperna in.

Tanken från sovjetisk sida var att ha invasionen klar före Stalins födelsedag den 18 december, men kriget gick fel från början. Ukrainska soldater som varken hade vinterutrustning eller kunde åka skidor stod sig slätt mot de finska skidtränade och vinterutrustade soldaterna. Trots ett till synes hopplöst underläge i antal och brist på material vann Finland flera viktiga slag och tvingade de invaderande trupperna till reträtt. Efter nyår hade 23 000 av 40 000 anfallande sovjetiska soldater stupat.

I februari 1940 drog Röda Armen igång en ny storoffensiv vid Karelska Näset och till slut tvingades de finska trupperna att retirera. Den 13 mars undertecknades ett fredsavtal, där Finland bland annat förlorade Karelska näset, men behöll sin oberoende ställning.

Behöll självständigheten
Att fredsavtalet inte skulle hålla stod snart klart. Under hösten införlivades de baltiska staterna med Sovjetunionen och trycket på Finland ökade. Också spänningen mellan de två bundsförvanterna Sovjetunionen och Tyskland ökade snabbt och Finland sökte samarbete med Tyskland för att kunna klara ett väntat anfall från Sovjetunionen.

Tyskland anföll Sovjetunionen 22 juni 1941 och Molotov-Ribbentrop-pakten var historia. Tyska trupper utnyttjade då finskt territorium. Finland förklarade krig mot Sovjetunionen fyra dagar senare och återtog mycket av det som förlorats i Vinterkriget.

I december 1941 avbröts offensiven och en två och ett halvt år lång period av ställningskrig inleddes. Försök till fredsförhandling inleddes 1943, men på finska sidan ville man inte gå med på de hårda sovjetiska villkoren.

Röda armén avbröt ställningskriget med storanfallet på Karelska näset den 9 juni 1944, men man lyckades inte bryta motståndet. I augusti uppgav Sovjetunionen sitt krav på villkorslös kapitulation och vapenvilan inleddes 4 september 1944.

Fredsavtalet blev hårt, men Finland kunde fortsätta som oberoende stat, till skillnad från de baltiska länderna och hela Östeuropa. Hur viktig den skillnaden var blev ganska snabbt uppenbart.

Rusta för..
Den här lilla historiska översikten har förstås inte särskilt mycket med elektronik att göra, men den är intressant för alla som tror att militär nedrustning är en säker medicin mot krig. De oberoende länder som gick med på Sovjetunionens krav för att slippa strider slutade ganska snart som delar av Sovjetunionen. Finland gjorde motstånd och tvingades genomlida en lång period av krig. Men landet lyckades behålla sitt oberoende.

Det kanske är som Stalin sade 1948, när man skrev under vänskapspakten med Finland:
– Ett land som har en dålig armé respekteras av ingen, men ett med en bra armé vinner respekt av alla. Jag höjer mitt glas till Finlands armé och dess representanter här.

I år är det 70 år sedan Finland slöt sitt förhoppningsvis sista fredsavtal med ett grannland. Landet har varit en oberoende stat sedan 1917. Det är nästan lika länge som Finland var en del Ryssland (från 1809 till 1917), men det har inte varit lätt.

Ytterligare ett par siffror kanske kan vara intressanta. Ukraina och de andra länderna i samma situation har ju ”bara” varit oberoende stater sedan 1991, alltså 23 år. Men faktum är att Finland år 1940 bara hade varit ett oberoende land i 22 år (från 1918). Samma sak gällde för övrigt de baltiska länderna och där minns vi hur det gick.

Allt för att få ett perspektiv på det där med ”överskådlig tid”.

Filed under: Göte Fagerfjäll