Jag lyssnade nyss till ännu en ekonom som skrek efter inflation. Noll procents styrränta räcker inte. Det var ingen ände på allt elände som skulle drabba oss om vi inte snart får igång inflationen igen. Man kan undra hur elektronikindustrin har kunnat överleva med en ständig deflation de senaste fyrtio åren.

För så är det ju. Vi har vant oss vid att elektronikindustrin hela tiden pressar kostnaderna och priserna. I en del fall har prissänkningarna varit så stora att de knappast går att förstå. Om jag till exempel räknar upp priset på min första hårddisk (1979) med index och storlek borde min senaste hårddisk kosta uppemot en halv biljon kronor. Den kostade i stället en dryg tusenlapp.

1960 var elektronik dyrt
Elektronikindustrins vansinniga deflation är också en av de stora orsakerna till att den lokala och globala ekonomin ”lider” av en så låg inflation. Vi som varit med några årtionden kommer ihåg jätteinvesteringarna i TV-apparater, mobiltelefoner, datorer, VHS-spelare, bandspelare, systemkameror och allt vad det kunde vara. Om vi tittar tillbaka på allt det vi sparade och gnetade för att ha råd med ser vi två gemensamma faktorer. Prylarna var vansinnigt dyra och de innehöll ofta elektronik.

För att köpa en TV-apparat i slutet av femtiotalet fick man till exempel räkna med att slanta upp en bra bit över tusenlappen. Kungliga Socialstyrelsen anger i ”Konsumentpriser och indexberäkningar år 1960” normalpriset för en TV-apparat till 1 200 kronor år 1960, men den TV som mina svärföräldrar köpte vid den tiden kostade några hundralappar till (i vår familj fick vi vänta ett par år till innan vi hade råd).

En radiogrammofon kostade en dryg tusenlapp och en vanlig radioapparat ca 280 kronor. Det kostade 300 kronor att installera telefon och ett rikssamtal gick löst på en knapp krona för en treminutersperiod.
Allt det här låter kanske rimligt, men en normal industriarbetare tjänade kanske en femma i timmen och alltså mindre än en tusenlapp per månad. Det skulle normalt sett räcka till en hel familjs försörjning och man fick nog räkna med att spara ett par år för att ha råd med en TV-apparat eller en radiogrammofon.

Att prenumerera på en dagstidning kostade förresten 60 kronor per år och olja till uppvärmning låg på ca 19 öre litern (190 kronor per kubikmeter).

Alla är miljonärer
När det gäller kapitalvaror är alla miljonärer idag. En ordinär TV-apparat kostar lika mycket idag som den gjorde 1960. En radioapparat eller en enkel ljudanläggning kostar mindre än vad den gjorde då. Detta trots att en normal arbetarlön har ökat med en faktor trettio, samtidigt som de allra flesta hushåll har gått från en till två inkomster.

Samma utveckling har skett på alla de prylar som man inte ens kunde tänka sig 1960. Datorer, smarta mobiltelefoner och digitala systemkameror är relativt sett löjligt billiga och priserna sjunker hela tiden. Faktum är att de största förändringarna har skett de allra senaste åren. Avancerade prylar är helt enkelt otroligt billiga, samtidigt som grundläggande basvaror inte har stigit i pris i takt med löneökningarna. Det skulle i så fall vara torsk, som 1960 kostade knappt fyra kronor kilot, medan man nu får punga ut med hundralappar. Å andra sidan kostade fläskkotlett nästan tio kronor kilot 1960 och nu bara mellan 50 och 100 kronor.

Deflationsspöket
De flesta ekonomer är skräckslagna inför vad de ser som en hotande deflation och nedåtgående spiral. De pekar på Japan, som har levt i en deflationsekonomi de senaste 20 åren (men inte på att folk i Japan haft en ganska bra välståndsutveckling under den tiden).

Tanken är att invånare i en deflationsekonomi skjuter upp sina inköp och väntar tills varorna blivit billigare. I den modellen lägger deflationen en våt filt över ekonomin och allt går i stå.

Men det här har ju faktiskt inte hänt på elektronikområdet, trots att deflationen är fullständigt vansinnig. De allra flesta vet att man genom att vänta ett år kan köpa en mycket mera avancerad apparat till ett lägre pris – ändå köper alla.

Det stora problemet inom elektronikindustrin är väl egentligen att alla har råd med allt. Inte så att alla kan köpa den dyraste datorn eller den dyraste super-TV-apparaten. Men alla har råd med en alldeles utmärkt TV-apparat och en förnämlig telefon (med inbyggd stillbilds- och videokamera).

Den vansinniga deflationen på elektronikområdet håller förstås tillbaka inflationen i den totala ekonomin. Och lärdomarna från elektronikområdet gör att alla branscher har lärt sig att effektivisera och sänka priser. I det läget är det svårt att se hur man skall kunna hålla igång en inflation. Eller ens se någon orsak att försöka. Kanske något för ekonomer att fundera över.

En vanlig enkel standardcykel kostade förresten 350 kronor år 1960. Det tog många, många timmar att tjäna ihop till den.

Filed under: Göte Fagerfjäll