Teknikjournalisten Mats Lewans bok om Andrea Rossi och kall fusion har fått fart på debatten om tvivelaktiga innovationer och tveksam mediarapportering. I dagens avsnitt av Vetenskapsradion sågades både Rossi och Lewan jäms med fotknölarna.

Den ”kalla fusionen” är alltså på gång igen, efter att ha legat i dvala ett par årtionden. I slutet av åttiotalet lyckades ju Andrea Rossi skapa en närmast religiös diskussion i medierna efter avslöjandet att han lyckats få fram billig energi med hjälp av en form av enkel fusionsreaktion vid rumstemperatur.

Tanken var då som nu att man med hjälp av en katalysator (oftast av palladium) skulle kunna omvandla väte till helium i rumstemperatur och på kuppen få en fantastisk, billig och outsinlig energikälla (jag skrev en del om det här i ”Billiga batterier och kall fusion”).

Det nya är framför allt att en grupp svenska forskare har synat Rossis experimentapparater och på något sätt övertygats om att det kanske ändå ligger något i den kalla fusionen. Andra forskare, t ex kärnfysikern Peter Ekström vid Lunds universitet, klassar alltsammans som nonsens.

I dagens avsnitt av Vetenskapsradion siktade man framför allt in sig på Mats Lewans roll i uppväckandet av den kalla fusionen. Det är Lewin som har drivit frågan (i Ny Teknik där han arbetar) och det är han som lyckades sammanföra Rossi och de svenska forskarna. De svenska forskarnas positiva omdömen om Rossis idéer är i stort sett det enda positiva som någon säger idag och det utnyttjas maximalt av Rossi. Inte så märkligt, med tanke på att Rossis kvalifikationer som skojare är betydligt bättre belagda än hans kvalifikationer som forskare och uppfinnare.

Måste visa resultat
Efter åttiotalsbubblan klingade diskussionen om den kalla fusionen av. Ingen kunde ju visa några praktiskt fungerande system och då blev det till slut lite fånigt att hävda att kall fusion var en enkel och praktisk teknik.
Det här är det stora problemet för uppfinningar som försöker lösa uppenbara problem. Det spelar ingen roll hur komplicerade systemen är inuti. När de väl skall demonstreras kan vem som helst avgöra om det fungerar eller om det inte fungerar. En apparat som skall generera elektricitet måste leverera elektricitet och en appart som skall generera värme måste bli varm. Så enkelt är det.

Ett bra exempel på det här var förresten tävlingen i självkörande modellbilar i Nürnberg härom veckan. Varje studentgrupp hade lagt ner månader av hårt arbete på att skriva program och förfina algoritmer. Ytterst få av åskådarna skulle kunna avgöra systemens funktion och problem genom att analysera programmen.

Men när bilarna väl kom ut på banan var det inga som helst problem att analysera funktionen. Då stod det plötsligt ytterst klart vem som hade lyckats och vem som hade misslyckats. Vem som helst kunde avgöra det på bara ett par minuter.

Politik är svårare
Då är det betydligt svårare att avgöra vad som är vettigt och vad som är dumheter i politiken. Åtminstone tar det betydligt längre tid att genomföra fullskaleexperiment och ibland hjälper inte ens det.

Det märktes ganska tydligt vid EU-valet i helgen. De partier som förespråkade sådant som visat sig fungera hyfsat bra fick på skallen, medan mera aparta och världsfrånvända partier klarade sig mycket bättre.

Här har vi ett klart problem. Politik är i sig inte mer komplicerat än vetenskap och teknik. Men det är väldigt mycket svårare att övertyga om vilka aktiviteter som leder till vilka effekter. Det verkar också vara svårt att ha ett tillräckligt övergripande perspektiv för att undvika att göra om uppenbara misstag efter vad som verkar vara en lång tid (ett par tiotal år).

Många har glömt marginalskatten
Ta till exempel skattepolitiken, som har varit i fokus en hel del de senaste månaderna. Där testade vi i Sverige under ett par årtionden ett system med snabbt ökande skatter, kraftigt progressiva skatteskalor och hög inflation. Inflationen gjorde att alla löntagare snabbt gled uppåt i skatteskalorna och till slut låg marginalskatten också för en tämligen normal löntagare över åttio procent. Till det kommer arbetsgivaravgiften, som steg från ca 12 procent 1970 till ca 32 procent 1977. Den som inte drog nytta av den fulla avdragsrätten för räntor var kvalificerad förlorare.

En såpass hög marginalskatt kändes förstås extremt orättvis. Att bara få behålla 20 procent av en löneökning, trots att pensionsavgifter och sjukvårdskostnader redan var betalda (arbetsgivaravgiften) – det var ohållbart.
Skattereformen 1991 var en förutsättning för att få ordning på den svenska ekonomin. Den maximala marginalskatten sänktes till 50 procent (plus arbetsgivaravgifter), vilket de flesta accepterade som någorlunda rättvist. Den temporära värnskatt (fem procent på höga inkomster) som infördes 1995 kom dock att ligga kvar.

Vägen från en katastrofekonomi till ett europeiskt föredöme tog lite tid, men idag ser vi att skattereformen fungerade och att de dynamiska effekter som många fnös åt en gång i tiden faktiskt existerade. Trots fortsatta skattesänkningar har inte statens skatteinkomster minskat.

Att i det läget propagera för kraftigt höjda skatter med hög progressivitet känns märkligt. Ändå ser vi flera partier lägga fram sådana förslag i sina skuggbudgetar. Och förvånansvärt många verkar ha glömt den långa perioden av fullskaletest som redan genomförts och de problem som det ledde till.

Beprövade misslyckanden
Många av oss som gillar historia blir lite irriterade när gamla och beprövade misslyckanden dyker upp igen som nya och fräscha idéer. Det är ungefär som om någon skulle plocka fram bubbelminnestekniken ur lådorna och göra en nylansering. Skillnaden är väl att tekniska misslyckanden bara lockar till skratt, medan politiska misslyckanden lockar till – ja, vad det nu är.

Nej, det är viktigt att komma ihåg att ett beprövat misslyckande inte blir bättre för att det är beprövat.

Filed under: Göte Fagerfjäll