Nu sitter nog de flesta S.E.E.-utställarna och bläddrar i visitkort och räknar besökare. Till slut handlar det ju om att ha en rimlig kostnad per ”intressant” monterbesökare och helst några nya kontakter som annars hade varit svåra att nå.

För så är det ju. En tillställning som S.E.E. är bara intressant för utställarna så länge priset per aktiv kontakt är rimligt. En gång i tiden fanns det så gott om pengar i branschen att man kunde visa upp sig i stor skala bara för att synas. Idag är vinstmarginalerna såpass låga och kontaktvägarna så många att varje utställning måste vara lönsam.

Fungerar bra
Nu är ju faktiskt S.E.E. en alldeles utmärkt mässa utifrån de här förutsättningarna. Den öppna planlösningen gör det lätt att hitta och trivsamt att strosa runt. De relativt små montrarna gör att det räcker med en hall och gör känslan av samhörighet ännu bättre. Föredrag och konferensdelar fungerar bra och drar åhörare. Det är nog svårt att hitta en lösning som skulle fungera bättre utan att kosta onödigt mycket för utställarna.

Det stora problemet är att besökarna inte kommer i de mängder som man kanske kunde förvänta sig. 4331 besökare på tre hela dagar är i lägsta laget och ca 300 färre än förra gången. Då hade vi ändå trott på en ordentlig ökning på grund av flytten till Kista, men det stannade vid att tidigare års kraftiga nedgång planade ut.

De flesta verkar alltså överens om att S.E.E. fungerar som den skall och är väl värd att besöka. Det gäller ”bara” att få de tänkta besökarna att ta steget från tanke till handling. Om det sedan behövs ökade personliga kontakter, fler samverkande mässarrangemang eller något annat är svårt att veta. I alla fall är det bra att S.E.E. har en grundmodell som fungerar bra.

Mindre Windows för Microsoft
Och på tal om grundmodeller – jag läste i dagens nummer av Svenska Dagbladet om hur vd för Microsoft ökar fokus på mobila miljöer och Office-programvara och lägger lite mindre vikt vid egna operativsystem.

Det här är i och för sig inget nytt, men nu ser det faktiskt ut som om Microsoft är på väg att ändra företagsmodell ganska ordentligt. De senaste veckorna har vi fått se Office-paket på iPAD och Nokias (Microsofts) lansering av Android-telefoner pekar på att Microsoft släpper låsningen till egna operativsystem och i stället fokuserar på att sälja affärsprogram till alla som kan betala.

För Nokia kan det här tolkas på många sätt – de flesta negativa. Nokia är ju i praktiken ensamma om att satsa stenhårt på Windows-baserade telefoner (även om Microsoft har ändrat licensmodell för att få fram billiga Windows-telefoner). Om Microsofts affärsprogram blir användbara på alla plattformar minskar rimligen intresset för Windows-baserade telefoner och Nokia tappar en av de få konkurrensfördelar man har. Och om Microsofts lönsamma affärsprogram finns på alla plattformar blir det mindre intressant för företaget att slussa stora vinster från en del av företaget för att betala stora förluster i en annan (Nokia).

Jag såg förresten i ett reklamutskick i går att man kan köpa en enkel mobiltelefon (Samsung) för 49 kronor. Konkurrens är inte lätt.

Följ Danmarks exempel?
Till slut ett litet inlägg i miljö- och valdebatten. Härom veckan gjordes en undersökning av hur de olika partierna behandlades av Sveriges dagstidningar. Inte helt oväntat visade det sig att de borgerliga partierna granskades betydligt mera kritiskt än Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och att Miljöpartiet över huvud taget inte utsattes för någon kritik. Det här stämmer för övrigt väl överens med den undersökning av partisympatier bland journalister som gjordes tidigare i år.

Därför blev jag inte ett dugg förvånad när jag läste rubriken ”Danskt miljösparande inspirerar MP” i Svenska Dagbladet i går. Artikeln handlade om hur MP lyfter fram Danmark som föredöme och det finns inte ett ord av kritik eller moderation.
Som vanligt handlar det om att Miljöpartiet ser Danmarks låga elförbrukning som ett mål i sig och något som vi i Sverige borde sträva efter. Sverige har ju mer än dubbelt så hög elförbrukning per person och år (2011 var det 15 MWh per år jämfört med 6,2 MWh för Danmark). Detta kan enligt Miljöpartiets talesman inte enbart bero på att Sverige är ett kallare land, utan måste betyda att Danmark är mycket mer miljövänligt.

Problemet med Miljöpartiets verklighetsbeskrivning är att den inte har särskilt mycket med verkligheten att göra. I Sverige går till exempel hälften av elproduktionen till energiintensiv industri av en typ som inte finns i Danmark. Att skära bort den (och snabbt kunna lägga ner kärnkraften) är i sig inte svårt. Det är bara att flytta stål- och pappersmasseindustrin till Asien. Tyvärr skulle det ge dramatiskt ökade globala koldioxidutsläpp.

Det är också fullt möjligt att skifta uppvärmningssystem från de elektriska värmepumpar som används idag till gas- eller oljepannor. På det sättet minskar elförbrukningen. Tyvärr ökar samtidigt koldioxidutsläppen.

Ur miljösynpunkt är det betydligt intressantare att jämföra användningen av fossila bränslen och utsläppen av fossilbaserad koldioxid. Och då är det plötsligt Danmark som får stå i skamvrån och Sverige som briljerar. Trots att Sverige har en mycket stor energiintensiv industri, långa transporter och låga temperaturer släpper vi ut mycket mindre koldioxid per person än Danmark. Det handlade 2011 om 4,8 ton per person och år i Sverige, jämfört med 7,5 ton per person och år i Danmark.

Nu skall vi kanske inte förhäva oss. I Sverige hade vi turen av att ha utbyggbara älvar och den politiska viljan att både bygga ut älvarna och satsa på kärnkraft. Det innebar att vi – på ett mycket framgångsrikt sätt – kunde skifta från fossilbaserad energi till fossilfri elektricitet och ändå behålla den energiintensiva produktionen av stål och papper. Dessutom kom utvecklingen av effektiva och billiga värmepumpar som ”grädde på moset”. Tillgången på fossilfri elenergi är ju en fantastisk utgångspunkt för att klara vilka miljömål som helst.

Danmark har ett helt annat läge. Fram till för några år sedan var hela den egna elproduktionen baserad på fossila bränslen. Nedläggningen av Barsebäck minskade dessutom möjligheterna att importera el från Sverige. Att värma hus med el blir då miljömässigt (och ekonomiskt) ineffektivt. Samma sak gäller övergång från fossileldning till el i industrin.

Idag finns en relativt sett stor produktion av el från vindkraft i Danmark, men så länge man inte kan lagra elenergi billigt i stora volymer går det knappast att klara mer än en tredjedel totalt sett (sett över ett helt år). Vi talar alltså om ungefär 2 MWh per person och år – mindre än en sjundedel av elproduktionen per person i Sverige.

Att öka den totala elproduktionen i Danmark och på det sättet skifta från fossila bränslen till el är meningslöst med dagens teknik. Att framställa el med kol eller gas är såpass ineffektivt att det ”kostar” nästan tre gånger så mycket jämfört med att värma direkt med kol eller gas. Även om en tredjedel av elektriciteten produceras med vindkraft blir det totalt sett bättre ur miljösynpunkt att värma hus och driva företag med kol eller gas. Eller att flytta energislukande industri till länder som har gott om vattenkraft och/eller kärnkraft (t ex Norge och Sverige).

Att företrädare för Miljöpartiet inte gärna vill ge sig in på den här typen av resonemang kan jag i och för sig förstå. En av grundbultarna i programmet handlar ju om kärnkraftsavveckling. Men att media låter uppenbara tveksamheter passera utan kommentarer känns lite fånigt. Viket annat parti som helst skulle rimligen (förhoppningsvis) tvingas att stå till svars på ett helt annat sätt.

Med andra ord – det som är sant i Danmark (alltid bra att spara el) är inte nödvändigtvis sant i Sverige.

Eller?

Filed under: Göte Fagerfjäll