Tänk bara – så ytterst få delar och ändå fungerar den så bra. Jag talar förstås om den mekaniska äppelskalaren (eller äppelsvarven) som funnits på marknaden hur länge som helst, men som jag inte köpte förrän härom dagen.

När jag sitter framför min dator förvånas jag ofta över hur man har lyckats att ”äta upp” så stora tekniska förbättringar och ändå få så relativt små prestandaökningar. Jämfört med den dator jag skrev på i början av nittiotalet (en för sin tid mycket kraftfull Atari Mega ST med 68000-processor) har jag idag åtta gånger fler processorkärnor (4 kärnor med vardera två ”virtuella” kärnor), med vardera ungefär 2 000 gånger snabbare exekvering (på den tiden klarade en mikroprocessor långt ifrån en instruktion per klockcykel). Primärminnet är 8 000 gånger större, sekundärminnet är tre miljoner gånger större och det finns en vansinnigt snabb mångkärning grafikprocessor för att de stackars huvudprocessorerna inte skall behöva jobba ihjäl sig.

Och visst går det fortare och visst är grafiken bättre – men inte alls i förhållande till de otroliga hårdvaruskillnaderna. Lager på lager av mjukvara och allt fler funktioner som jag inte är sådär överdrivet intresserad av gör att uppstartstiden till och med är längre än på min gamla Atari. Min senaste dator fungerar hyfsat, men långt ifrån tillräckligt snabbt för att jag skall vara nöjd. Och med flera tusen gånger snabbare hårdvara borde man ha kunnat göra bra mycket mer.

Äppelskalaren är optimerad
Äppelskalaren har, så vitt jag kan se, inte förändrats särskilt mycket sedan jag såg den i Clas Ohlsons katalog på sextiotalet. Den eller de som konstruerade och vidareutvecklade apparaten kunde heller inga hoppas på någon snabb materialutveckling. Så, för att komma ner i ett rimligt pris var det bara att förenkla och optimera.

Det är i och för sig inte så ruskigt svårt att tänka ut en apparat som kan svarva av äppelskal, kärna ur ett äpple och skiva det i prydliga skivor. Med dagens teknik ser jag framför mig en avancerad maskin med roterande klingor, flera motorer och en hel del elektronik för att styra alltsammans. Att skala och skiva ett äpple skulle säkert ta mindre en minut (först skala, sedan kärna ur, sedan skiva). Och med dagens elektronikpriser skulle apparaten säkert gå att tillverka för knappa tusenlappen.

Äppelskalaren jag köpte på Jula kostade 99 kronor och har ytterst få rörliga delar (en rörlig axel med vev och ett fjäderbelastat skär. Skalningen, urkärningen och skivningen sker parallellt i ett moment och ett stort äpple kräver att man snurrar veven ungefär tjugo varv (småbarnen älskar det). Det hela tar uppskattningsvis tio sekunder och fungerar på små, stora och ojämna äpplen utan att det behövs någon justering. Att lägga in ett nytt äpple tar bra några få sekunder.

Konstruktionen är närmast genial, men också fullständigt självklar när man väl tittar närmare på den. Jag är helt övertygad om att den har gått igenom en mängd optimeringar från första prototyp till kommersiell produkt. Och alla optimeringar har säkerligen gått ut på att minska antalet delar, utan att försämra funktionen. Ett skolboksexempel på lyckad optimering och en lämplig förebild för många.

Kameran utnyttjar tekniken
Att jag gillar enkla och eleganta lösningar innebär förstås inte att jag ogillar modern teknik. Och i många fall har teknikutvecklingen gjort det möjligt att ta fram de mest fantastiska prylar.

Ta bara kameran. Jag köpte min första avancerade systemkamera på sextiotalet (en Canon FT) för pengar jag slitit ihop under en hel sommars arbete som elmätaravläsare. Kameran var fantastiskt bra och duger fortfarande utmärkt att fotografera med. Sedan växte kamerasamlingen stadigt, med både mer avancerade systemkameror och ett par gamla Leica M4-kameror. De sista åren med ”riktig” film var det framför allt Leica som gällde.

På sätt och vis hade det väl räckt med min Canon FT och mina Leicor. Det hände inte så ruggigt mycket mer, åtminstone vad gällde bildkvaliteten. Tekniken hade planat ut och vidareutvecklingen handlade mest om autofokus och bättre ljusmätning.

Och så kom då digitalkameran. Först var den dyr och dålig och fungerade bara som extrakamera när det var bråttom. Men utvecklingen gick snabbt framåt och för ungefär tio år sedan var den tillräckligt bra för att för det mesta kunna ersätta filmen. Det är faktiskt inte längre tillbaka.

Idag får man en användbar digital systemkamera för två eller tre tusenlappar. En bra digital systemkamera kostar ytterligare ett par tusenlappar.

Då får man en kamera där konstruktörerna oftast har använt tekniken på rätt sätt. Inga dumheter med uppstartstid eller fördröjning vid fotografering och möjligheter att arbeta hur manuellt eller hur automatiskt man vill. Som fotograf får man allt det där som man förr i tiden bara kunde drömma om – kontroll av vitbalans utan att byta film, möjlighet att se resultatet direkt och möjlighet att kontrollera exponeringskurvorna omedelbart och i detalj.

Dessutom kan man numera filma i HD-upplösning och faktiskt styra och kontrollera arbetet som med en i det närmaste professionell filmkamera. Fantastiskt.

Så mina Leicor och storformatskameror får ligga kvar i sin låda. Här har elektroniken tagit över och gjort det på ett svårslaget sätt. Men min nygamla äppelskalare lär inte bli ersatt av några elektroniska apparater.

Filed under: Göte Fagerfjäll