Skatter, skatter, skatter
Jag ägnade just ytterligare ett par timmar åt vår pågående process med Skatteverket (läs Att slåss mot Skatteverket) och det känns precis lika irriterande och meningslöst som vanligt. Så jag stack emellan med att läsa Astrid Lindgrens saga ”Pomperipossa i Monismanien” från 1976. En härligt infam historia som ledde till både regeringsskifte och ändrade skattesystem.
Fast egentligen var det väl söndagens debattsida på DN som fick mig att börja rota i gamla skattehistorier. Debattören Daniel Suhonen och hans polare på tankesmedjan Katalys hade skrivit ett inlägg med titeln ”Så får vi ett smartare och rättvist högskattesamhälle”.
I inlägget hävdar gruppen att dagens skatteuttag (drygt 44 procent av BNP) är alldeles för lågt och bör upp till ca 51,5 procent, eller den nivå som gällde år 2000. Det skulle också med råge återge oss den förstaplats som vi för några år sedan så snöpligt förlorade till Danmark.
Mitt fel alltsammans?
Jag tycker ju om att titta på siffror, så jag kunde inte låta bli att leta lite statistik på webben. Jag hittade inga nyheter direkt, men jag hade heller inte riktigt insett att så mycket hade hänt under min livstid. Så här ser det alltså ut:
Året jag föddes (1953) låg det totala skatteuttaget på 22,3 procent. Bara ett par år tidigare hade det passerat 20 procent. Fram till 1930 låg det totala skatteuttaget och pendlade runt tio procent.
1963, när jag gick i tredje klass, hade skatteuttaget kommit upp till 30 procent (29,9). Sedan fortsatte det i rask takt uppåt. 1973 närmade det sig 40 procent och när det äntligen var dags för mig att gå ut i arbetslivet på allvar (1978) låg skattetrycket väl förankrat mellan 46 och 50 procent. En på sitt sätt ganska imponerande utveckling faktiskt. Skattetrycket fördubblades på bara drygt tjugo år (från 23 till 46 procent).
Vi vann!
Resten av den utvecklade världen lyckades inte alls hänga med i utvecklingen. När jag var en liten gosse låg Sverige på samma nivå som övriga OECD-länder (och faktiskt lägre än OECD innan dess), men från sextiotalet och framåt satte vi fart på allvar. 1965 till 1975 steg det genomsnittliga skatteuttaget i OECD-länderna med futtiga tre procent (till 28 procent). Sverige hade redan 1975 kommit upp i över 40 procent. Inte illa.
Skatter är viktiga
Nu skall jag kanske inte raljera alltför mycket. Ett högt skatteuttag ger utan tvekan möjligheter till bra sociala system, bra infrastruktur och mycket annat.
Däremot kan man knappast säga att Sveriges fantastiska utveckling under andra delen av 1800-talet och första halvan av 1900-talet berodde på att vi hade ett högt skatteuttag. På den tiden var tvärtom skattetrycket pinsamt lågt med dagens mått mätt.
Man kan inte heller säga att Socialdemokraterna var något utpräglat högskatteparti före sextiotalet. Snarare var vi i Sverige (Socialdemokraterna hade i stort sett makten från 1932 fram till 1976) relativt genomsnittliga i OECD-sammanhang. Det ändrades från sextiotalet och efter 1971 års ändringar i skattetabellerna var det inte mycket att snacka om längre. Då låg Sverige långt före alla andra både i totalt skattetryck och i marginalskatteuttag. Astrid Lindgrens 102 procent blev det slutliga beviset.
Dags att experimentera igen?
Innan Göran Persson lämnade makten 2006 hade han lyckats få tillbaka skattetrycket till 48,3 procent. Sedan dess har det minskat med ytterligare drygt fyra procent. Vi är alltså tillbaka på 1976 års nivå, även om en större andel idag ligger på indirekta skatter (marginalskatten är klart lägre idag än 1976).
Internationellt sett ligger vi tvåa efter Danmark (48,2 procent 2009) och ungefär tio procent över länder som Tyskland och Storbritannien. USA har ungefär halva skattetrycket jämfört med Sverige (24 procent 2009).
Hittills har historiska data på ett ganska kraftfullt sätt visat att höga skatter är problematiska för ekonomisk tillväxt. Men ekonomerna på tankesmedjan Katalys hävdar att det är fel. Och vem vet – de kanske har rätt. Bara för att alla experiment hittills visat motsatsen behöver det ju inte vara omöjligt. Det känns förstås lite läskigt med fullskaleexperiment av den här typen igen, men det har ju gått ett antal år sedan det misslyckades förra gången.
Små steg
För egen del har ett arbetsliv i elektronikbranschen gjort mig ganska immun mot stora centralstyrda experiment. Elektronikutvecklingen har hittills drivits fram med hjälp av många små förbättringar, där företagen med de lönsammaste förbättringarna också har vunnit. Vi har sett många försök att ta tekniska jättesprång som misslyckats på grund av att de inte varit ekonomiskt konkurrenskraftiga. Slutresultatet har ändå blivit ganska fenomenalt.
När jag jämför det här med diskussionerna i SSU alldeles i början av sjuttiotalet är det mycket som känns märkligt. På den tiden var vi väldigt inriktade på stora dramatiska förändringar och beskyllde moderpartiet för att vara alltför liberala (vi propagerade till och med för planekonomi – bara en sådan sak).
Grundtanken från tankesmedjan Katalys har en del likheter med våra funderingar från tidigt sjuttiotal. Det är kanske inte så underligt. Daniel Suhonen har bakgrund, först som redaktör för SSUs tidning Tvärdrag och fram till i år som redaktör för Socialdemokratiska Tiden. Däremot var det kanske roligare på vår tid. Daniel Suhonen är en av de ytterst få personer jag aldrig sett le, varken i debatter eller annars.
Det kanske skulle vara ett lämpligt litet steg framåt.
Dags för lite proggmusik
Jag hoppas att ni inte tar det här som ett partipolitiskt inlägg. Det är inte meningen. Jag var visserligen aktiv i SSU en gång i tiden, men de senaste årtiondena har jag inte varit organiserad i något politiskt parti. Däremot tänkte jag ta en tur ut på Östersjön nu på lördag (fram till söndag) och lyssna på proggmusik. Det blir allt från Kebnekajse till Pugh Rogefeldt och jag ser framför allt fram emot samlingsbandet med musiker från gamla höjdarband som Samla Mammas Manna, Fläsket Brinner och Arbete och Fritid. Det har alla förutsättningar att bli verkligt bra.
Och jag kommer säkert att le och vara glad.
Filed under: Göte Fagerfjäll
Hej!
Jag vet inte om du vill ha en skattedebatt på den här sidan? Det känns inte så elektronikrelaterat? Dessutom brukar skattekverulanter bli lätt tjatiga, men jag måste tillstå att jag funderta rätt mycket på om vi inte lägger för *lite* resurser på det allmänna numera?
Vi har lyckats avskaffa försvaret. Sverige kunde tidigare mobilisera 800.000 man (minst), Nu ska vi vara väldigt glada om vi skulle kunna skrapa ihop 20.000, troligen går det inte. Skolan får inte de resurser som behövs, järnvägen klarar inte längre av att gå när det blir kallt, t-banan blir försenad av löv på spåret och det är stora hål i asfalten på våra vägar och våra gamla vansköts. Ja, vi har lägre skatter, mobiltelefoner, surfplattor och 3D-TV men våra utgifter finansernas kortsiktligt genom att vi säljer av våra gemensam tillgångar som generationerna föra oss gnetat ihop genom hårt arbete och höga skatter. Är det en sund utveckling????
Tveksam
Nej, skattekverulans brukar inte vara så kul (utom förstås Astrid Lindgrens inlägg). Men jag hoppas och tror att mitt inlägg inte alls handlar om kverulans (det gjorde faktiskt inte Astrid Lindgrens inlägg heller). Jag blev bara lite intresserad när jag tog en titt på de faktiska siffrorna (jag gillar faktiska siffror).
Att vi klarade av att mobilisera 800 000 man i försvaret på den tiden då skatteuttaget var betydligt lägre än idag är förstås intressant. Det är också intressant att en del debattörer verkar längta tillbaka till skolan i mitten av nittonhundratalet, då skattetrycket var bara hälften av idag. Det här är inget jag tar upp i mitt inlägg, men visst verkar det som om mera pengar inte alltid är en universalmedicin.
Elektronikindustrins ständigt ökande effektivitet är kanske något att ta efter. Och där har vi till och med en elektronikkoppling.
/göte
Man kan nog fundera ganska mycket över samhällets effektivitet. Vad kostar alla administrativa lager av chefer och pappersvändare i kommuner och landsting (och de privata ”välfärdsföretagen”)? Samtidigt är värdet av industriproduktionen idag många gånger större än på 60-talet. Produktiviteten, alltså det värde som varje anställd skapar, är också många gånger högre. Men lönerna, som beskattas, har inte alls hängt med i denna utveckling. Vi har istället enorma värden som blir privata vinster. Pengar som ofta placeras i aktier (utomlands) eller används för andra former av icke-produktiv spekulation. Jag tror det är detta som är problemets kärna.
Med en i högre grad planerad ekonomi och samhälleligt ägande, skulle man kunna använda en större del av industrins vinster till att finansiera det gemensamma. Då skulle vi också kunna minska skattetrycket för individen. Kanske ta bort inkomstskatterna helt och hållet. Jag tror det är ett sådant tänkande som Socialdemokratin kommer ur, men när man nu har bestämt sig för att plan/blandekonomi är något fult och kapitalismen är en helig princip, ja då blir den enda möjligheten att ha höga skatter om man samtidigt vill ha ett fungerande välfärdssamhälle.
Ah, det känns som att vara tillbaka till våra diskussioner på sjuttiotalet. Tyvärr visade sig de där övergripande Alexanderhuggen (t ex planekonomi) ge en del ganska läskiga (och ofta demonstrerade) bieffekter.
Om vi återigen använder elektronikanalogin är det svårt att se hur en planerad och samhälleligt ägd elektronikindustri skulle kunnat komma dit vi är idag. Det intressanta är ju att stora och en gång fantastiskt lönsamma företag som DEC gick under i konkurrens med uppstartsföretag med bättre (men absolut inte självklara) idéer och produkter. Detta trots att storföretagen hade så ruskigt mycket mer pengar.
I en global planerad elektronikindustri skulle nog de små idéföretagen (alltså det fåtal som faktiskt lyckas) inte haft en chans.
/göte
Det finns givetvis både för- och nackdelar med alla former av ägande. Jag tror inte heller att en planerad elektronikindustri per automatik skulle kommit dit den är idag, men man bör också fråga sig vad målet är. Lever vi för att få fram den snabbaste processorkärnan eller vill vi kanske hellre uppnå andra typer av samhälleliga eller sociala värden?
Man kan dock notera att stora företag i allmänhet drivs enligt planekonomiska principer trots att de ofta är verksamma i en rent anarkistiskt oplanerad marknadsekonomi. Vi hade förmodligen inte heller kommit dit vi är idag utan välplanerade industrisatsningar i länder som exempelvis Kina.
Men du har nog rätt i att det skulle vara en utmaning att se till att idéer från små aktörer togs till vara i en mer planerad ekonomi. Samtidigt tycker jag att man kan fråga sig hur möjligheterna för dessa idéskapare verkligen är i en marknadsekonomi. Jag kan inte utan vidare realisera en god idé och starta ett företag om jag inte har väldigt mycket kapital. Min enda chans är väl då att sälja den goda idén för en spottstyver till ett kapitalstarkt företag!
Som delägare i ett mindre företag (som delvis arbetar med elektronik) blir jag nyfiken på var mina feta vinster är och vilka utländska aktier som jag äger. <— Ironi
Om företaget skulle beskattas väsentligt hårdare skulle det helt enkelt inte vara lönsamt och några fler skulle belasta a-kassan. Alternativet (som bara större företag har råd med) är att starta ett brevlådeföretag i utlandet och ha en filial här i Sverige. Då hamnar företagsskatterna i utlandet men vi får i alla fall ha kvar lite arbeten och inkomstskatter här.
Jag är helt inne på Götes tankar. Gör små förändringar och se vad resultatet blir innan går vidare med nästa lilla förändring.