Risken finns att jag råkat sprida en ovanligt giftig form av förkylning över embeddedkonferensen. Jag kan i så fall bara be om ursäkt och hoppas att ni inte kommer att må lika dåligt som jag gör idag.

Annars var det väl närmast datavirus och datasäkerhet som jag funderade över i går morse när jag försökte betala parkeringsavgiften på mässparkeringen i Kista. De olika parkeringsautomaterna uppförde sig på olika sätt, men hade en sak gemensamt – det gick inte att få ut någon parkeringsbiljett. Det kändes ytterst säreget att springa runt och leta fungerande embeddedsystem i ”elektronikens högborg” och dessutom på väg till en konferens som handlar om embeddedsystem.

Ännu mer irriterad blev jag när jag fick klart för mig att det inte finns något backupsystem, varken manuellt eller annat. Det gick alltså inte att manuellt köpa en parkeringsbiljett, varken på mässan eller någon annanstans.

Nåväl, efter många varv fram och tillbaka och alldeles för mycket förspilld tid hittade jag till slut en automat som faktiskt fungerade. Fantastiskt!

Och dessutom fick jag en användbar ”ingång” till en kommentar. För här har vi ju ett ganska intressant och dessutom alldeles för vanligt problem. Det är alldeles utmärkt att apparater får avancerade och lättanvända grafiska gränssnitt, men det grundläggande måste alltid vara funktionen. En parkeringsautomat eller biljettautomat måste kunna ta betalt och spotta ut en biljett. En varuautomat måste kunna ta betalt och spotta ut en flaska läsk eller vad det nu kan vara. Finesser är alldeles utmärkta, men de ursäktar inte idiotiska grundfel.

Eller kan det (hemska tanke) möjligen vara så att risken för fel ökar när mängden programvara ökar exponentiellt? Eller att risken för intrång och virus ökar när systemen kopplas upp mot Internet? Eller att risken för hårdvarufel ökar när man väljer konsumentkomponenter också i embeddedsystem?

Det finns en skillnad
Nej, jag tänker inte gå i bräschen för någon teknikfientlig rörelse som hävdar att ”allt var bättre förr”. Det mesta var faktiskt betydligt sämre förr.

Däremot är det fruktansvärt viktigt att hantera testningen på ett rigoröst sätt, både när det gäller hårdvara och mjukvara. Här finns både metoder och verktyg och absolut ingen orsak att leverera undermåliga produkter. Det räcker inte att bara pröva de vanligaste användarfallen i labbet. Verkligheten är bra mycket ”elakare” än så.

Att testningen alltför ofta hanteras på ett undermåligt sätt känner nog de flesta till. Det gäller till och med militära konstruktioner och andra konstruktioner som förutsätter felsäkerhet. Vi såg väl alla när JAS-planet dök i backen framför TV-kamerorna (två gånger) och när Volvos fjärrstyrda bil med automatbroms körde in i betongväggen utan minsta bromsningstendens (återigen framför TV-kamerorna). Men när man inte ens lägger in en watchdog som startar om det system som hängt sig – det är riktigt dåligt.

Vi får väl hoppas att embeddedföretagen framöver lägger mer fokus på test och driftsäkerhet. Jag vet i alla fall att jag alltid tittar en extra gång på varumärket när en apparat inte fungerar. Och att dålig funktion är något av den sämsta marknadsföring som finns.

Skrota efter tio år?
Fordonstillverkarna har trots allt kommit relativt långt när det gäller testning och driftsäkerhet. Men jag blir lite fundersam över mängden elektronik och förväntad livslängd på elektroniken. Grundkravet från fordonstillverkaren är att elektroniken skall hålla i tio år och med fler än hundra mikroprocessorer i en enda bil kan man kanske fundera på vad som händer efter den ”magiska gränsen”. Är det säkrast att skrota när tioårsgränsen passerats?

Jag kanske tills vidare skall fortsätta att vara gammalmodig när det gäller sådant som måste hålla länge? För drygt tio år sedan fick jag till exempel problem med elsystemet i min båtmotor. Det är en åttahästars dieselmotor i gjutjärn från mitten av sjuttiotalet. Till slut kom jag på en enkel medicin. Jag tog helt enkelt bort hela elsystemet från båten. Motorn går alldeles utmärkt att starta med startvev och en dieselmotor behöver inget elektriskt tändsystem (inte ens magnettändning). Den tänder ”av sig själv” när kompressionen i cylindern blir tillräckligt hög.

Med dagens energieffektiva LED-lanternor räcker det dessutom med vanliga standardbatterier de få gånger jag får för mig att segla på natten. Det känns ganska skönt att klara sig utan el ibland.
Och den som vill skicka ett datavirus till min båt får fundera ett bra tag först.

Filed under: Göte Fagerfjäll