På tisdag är det dags för årets två stora embeddedevenemang. På morgonen startar embeddedkonferensen, Embedded Conference Scandinavia, och på kvällen delar vi ut de tre priserna i Swedish Embedded Award.

Årets konferens ser ut att toppa det mesta, med fyra separata konferensspår plus företagsspår (Demo Square) i två dagar. Det är ett mäktigt program med ett massivt teknikinnehåll. Dessutom finns över hundra utställare, så problemet lär knappast bli att få tiden att gå. Snarare handlar det om att undvika personlighetsklyvning.

Det gäller åtminstone mig. Jag tänkte försöka göra mitt bästa i att vara på två eller tre ställen samtidigt, men lång och bitter erfarenhet talar för att det kommer att misslyckas i år också. Tänk att det skall vara så svårt att parallellisera. En vanlig simpel mikroprocessor klarar av fyra eller åtta trådar, men för min egen del räcker det med en telefon i varje öra för att det skall bli kaos av alltsammans.

Vem vinner?
På kvällen första konferensdagen delas embeddedprisen ut. Här finns tack och lov bara ett enda program och de tre olika prisen delas ut i serie. Som vanligt handlar det om ett pris för studenterna, ett pris för företagen och ett pris för bästa mikro/nano-konstruktion. Och som vanligt är bidragen ruggigt bra. Jag tänker förstås inte ge några ledtrådar till vilka som vinner, men jag kan lova att juryn som vanligt hade ett tufft arbete.

Det blir alldeles säkert en festlig tillställning i år också. Embeddedfesten går inte av för hackor.

Fram med motorsågarna
När konferensen och prisutdelningen är klar vet i alla fall jag vad som väntar. Jag måste ner till vårt ställe i Blekinge igen. Det är visserligen inte ens två veckor sedan senast, men i mellantiden har stormen Simone dragit fram och den lyckades ställa till bra mycket mer i Sydsverige än i Stockholmsområdet.

Så nu ligger större delen av vårt jättelika kastanjeträd nedblåst på gårdsplanen. Trädet har varit med sedan artonhundratalet och har alltid haft den centrala platsen på planen mellan boningshus och ladugård. För två år sedan tog nyårsstormen en av de stora grenarna, men annars har trädet klarat både Gudrun och Per (vilket är mer än man kan säga om resten av skogen).

Nu är det i alla fall slut och vi får väl vara glada att fallet inte ställde till mer elände än det gjorde. Ladugården verkar ha fått sig en törn, men inte alltför allvarligt. Däremot blir det ett styvt jobb att såga upp och få undan kastanjen. Grenverket är gigantiskt och stammen är massiv.

De flesta av grenarna lär få bli grunden till en jättebrasa och det är väl inte mer än rätt att ett träd som varit symbol för gården under så lång tid får sluta sina dagar i ett bål. Fast lite sorgligt är det förstås.

Filed under: Göte Fagerfjäll