Den senaste veckan har klimat- och energidebatten gått för högtryck. Ett av diskussionsämnena har varit hur pass bra eller dåliga vi är i Sverige jämfört med andra länder och vad vi kan och bör göra.

Det här med att bolla med åsikter är nog bra, men jag vill helst ha lite handfast statistik att utgå ifrån. Som tur är finns det gott om siffror att få tag i, även om det kan behövas en hel del kalkylerande för att få dem jämförbara. Men det är definitivt värt jobbet. Resultaten skiljer sig en hel del från det som brukar presenteras i media.

Energikrävande industri
Låt oss börja med olika länders energianvändning per person. Den ger en indikation på hur pass mycket energikrävande industri som finns. Tittar vi sedan på elförbrukningen per person och koldioxidutsläppen per person så får vi fram ännu fler intressanta samband.

Det som omedelbart står ut är att Sverige har väldigt låga koldioxidutsläpp i förhållande till liknande länder. Vi är bäst i Norden, med lite drygt fem ton per person och år. Finland har ungefär dubbelt så mycket och övriga nordiska länder ligger däremellan. Bland övriga industrinationer lyckas Frankrike och Schweiz nästan komma ner i vår nivå, medan Tyskland och Japan ligger på knappt tio ton och USA toppar med 17,5 ton per person och år.

Sveriges låga utsläpp blir ännu mer imponerande om vi tittar på energiförbrukningen. Sverige har en total energiförbrukning motsvarande 5,5 ton oljeekvivalenter per person. Norge och Finland ligger ännu lite högre (6,6 respektive 7 ton) medan Danmark ”bara” gör av med 3,6 ton. USA ligger på 7,7 ton, medan Storbritannien, Tyskland, Japan och Frankrike ligger mellan 3,6 och 4,1 ton.

Sveriges, Norges och Finlands höga energiförbrukning beror inte på att vi är särskilt slösaktiga, utan på att vi har en extremt stor andel energikrävande industri (framför allt stål, aluminium och papper). Ett enkelt sätt att minska energiförbrukningen är alltså att lägga krokben för industrin. Då kanske vi till och med kan komma ner i Etiopiens 0,29 ton oljeekvivalenter per person och år. Men låt oss hoppas att våra politiker har lite mer vett i skallen än så.

El i stället för olja
Då går vi snabbt över till elproduktion och elanvändning. Där ser vi omedelbart orsaken till att vi i Sverige klarar den ”omöjliga ekvationen” med massor av energiintensiv industri kombinerat med låga utsläpp. I Sverige producerar enbart vattenkraften mer energi per person och år (7,5 MWh) än den totala energiförbrukningen i jämförbara länder som Storbritannien, Danmark, Tyskland och Frankrike (mellan 6,1 och 7,7 MWh). Eftersom vattenkraften står för halva elproduktionen är det lätt att se hur vi lyckats att skifta hela den tunga industrin över till el från våra vattenkraftverk. Ganska imponerande faktiskt.

Det finns faktiskt två länder som slår oss (med råge) när det gäller mängd vattenkraft per person och det är Island och Norge. Bägge ligger runt 25 MWh per person och år. Finland och Schweiz kommer upp i 3,2, respektive 4,4 MWh per person och år. Därefter går det brant neråt och inget av de övriga jämförbara länderna kommer ens upp i 1 MWh per person (Frankrike kommer närmast, följt av USA och Japan). Storbritannien och Tyskland landar på 0,12, respektive 0,25 MWh per person och Danmark har inte ett dugg (vilket är ganska naturligt).

Industri är bra
Vattenkraften är en fantastisk naturtillgång. Inte nog med att den kan generera stora mängder utsläppsfri energi – den kan dessutom lagra energi. Inga andra förnyelsebara energikällor kommer i närheten. En MWh från vattenkraft är därför värd mer än en MWh från sol eller vind eftersom den kan användas vid ”rätt” tillfälle. Vind- och solenergi ställer stora krav på backupsystem och distributionssystemen (elnäten) blir ruggigt komplicerade. Elektriciteten måste ju användas i samma ögonblick som den produceras.

Över huvud taget är det otroligt praktiskt att ha tillgång till stora mängder elenergi som kan produceras utan koldioxidutsläpp. Den energiintensiva industrin måste finnas någonstans och internationellt sett är det förstås mycket bättre att den drivs med utsläppsfri el än med kol och naturgas. Så när energidebattörerna talar om hur mycket elenergi som går att spara gäller det att skilja mellan äpplen och päron. Det är fullt möjligt, ja faktiskt till och med jätteenkelt, att spara el i ett land som Sverige. Men det innebär att den energiintensiva industrin hamnar någon annanstans och att pengarna hamnar någon annanstans. Och förstås att det genereras massor av koldioxid ”i onödan”. Inte så lyckat.

Så länge världen använder papper, stål, aluminium och sånt kommer det att finnas energiintensiv industri. Så enkelt är det.

Sol och vind
Men har man inga vattenfall så har man inte och då får man hålla till godo med sämre alternativ. Danmark är det land som satsat i särklass mest på vindenergi och solenergi per capita och brukar ofta (med rätta) klassas som föregångare. Strax över 20 procent av den totala elproduktionen görs med vindkraftverk och solanläggningar (siffror från 2012). Tyskland ligger också högt, med ca 12 procent. I de flesta andra länder står sol- och vindenergi bara för någon eller ett par procent.

Drygt 20 procent låter ju väldigt bra, men vi kanske återigen skall jämföra äpplen och päron. Danmark har ju av naturliga skäl ingen elintensiv industri, så den totala elproduktionen ligger på bara ca 6,6 MWh per person och år. Det kan jämföras med 15 MWh i Sverige och 25 MWh i Norge.

I Danmark produceras alltså ca 1,4 MWh per person och år med vindkraft och solpaneler. För Tyskland handlar det om strax under 1 MWh. De flesta andra industriländer ligger under 0,1 MWh, medan USA och Storbritannien kommer upp i 0,2 och Sverige kommer upp i 0,3 MWh. De här siffrorna är inte helt jämförbara, eftersom det inte finns färsk statistik från alla. Men ingen kommer ens i närheten av Danmarks siffror (som är från 2012).

Sverige ligger förresten väldigt bra till när det gäller elproduktion från biomassa och sopor. 1,2 MWh per person och år är mer än dubbelt mot Tyskland och 30 gånger mer än Danmark. Faktiskt producerar Sverige mer elenergi (per invånare) från kombinationen sol/vind/biomassa än andra jämförbara länder. Men det är ändå bara 10 procent av den svenska elproduktionen.

Mycket kärnkraft
Vattenkraft är viktigast, men den andra stöttepelaren för svensk elproduktion är förstås kärnkraften. De senaste åren har produktionen varit lite si och så, men det handlar ändå om 6 MWh per person och år. Det är lika mycket per person som i Frankrike, där kärnkraften står för 78 procent av elproduktionen.

Några andra länder med stor kärnkraftsproduktion per capita är Finland (5,4 MWh), Schweiz (3,4 MWh) och USA (2,5 MWh). Totalt sett blir förstås kärnkraften extra viktig eftersom den står direkt mot fossila alternativ som kol/gas. Ett lands energisystem kan ju inte baseras på bara sol och vind. Det blir alldeles för instabilt.

Mest kol och gas
Därför blir energiproduktionen i de länder som varken har vattenkraft eller kärnkraft extremt beroende av fossila bränslen. Länder som Sverige, Norge, Island, Schweiz och Frankrike kan producera all el ”fossilfritt”. De flesta andra jämförbara länder hamnar på en dominerande kol/gas-baserad elproduktion, från 4,6 MWh (Storbritannien) till 9,9 MWH (USA). I Danmark, som ändå är ”bäst i klassen” när det gäller vindkraft/sol, producerar man drygt 5 MWh per person och år med fossila bränslen (och 1,4 MWh med vind/sol). Tyskland ligger på knappt 5 MWh per person med fossila bränslen, men måste sannolikt öka det efter nedläggningen av kärnkraften, även om den tyska kärnkraften ”bara” står för ca 1,3 MWh per person och år.

Svårt skifta till sol/vind
Elektricitet är dyrt, det vet alla som betalar sina elräkningar. Ett enkelt sätt att öka mängden fossilfri energi borde därför vara att låta invånarna i ett land själva generera vind/solenergi och sälja överskottet ”bakvägen” på elnätet. Det här görs ibland annat Danmark och Tyskland och många argumenterar för att det bör göras i stor skala även i Sverige. Ett garanterat pris på t ex 2 kronor per kWh och subventionerade solcellsanläggningar skulle kunna göra det intressant.

Problemet är bara att vi återigen jämför äpplen och päron. Det genomsnittliga spotpriset på elektricitet ligger någonstans mellan 30 och 40 öre per kWh i Sverige och ett marknadsmässigt pris för sol/vindenergi från hushåll kanske hamnar på hälften av det. Att sälja 1 MWh på ett år skulle ge ett par hundralappar, så i praktiken är nog egengenererad elektricitet bara intressant så länge man använder den själv och kan kvitta mot skatter, nätavgifter och allt sådant. Ett garanterat pris på ett par kronor per kWh har inget med marknadsekonomi att göra, utan är i stort sett en ren subvention. Och subventioner tenderar att försvinna när de blir för dyra för staten.

Den som har svårt med den här typen av resonemang kan jämföra med riktiga äpplen (det är ju säsong nu). Att köpa svenska äpplen i affären kostar uppemot 20 kronor kilot. Men den som försöker sälja äpplen från sin trädgård till en grossist för 20 kronor kilot får ett gapskratt till svar. Med avdrag för moms, svinn, transporter och avanser i grossist- och detaljistled blir det sannerligen inte mycket kvar. Inte ens om man ”glömmer” arbetsgivaravgifter och löneskatt.

Det är alltså otroligt svårt att på ett någotsånär marknadsmässigt sätt ersätta konventionell elproduktion med solenergi/vindenergi. Om vi dessutom skall ersätta befintlig kärnkraft blir det ännu värre. Inte ens i ett land som Tyskland, där kärnkraften står för en ganska liten del av elproduktionen (1,3 MWh per person och år), går det att i så fall undvika ökade koldioxidutsläpp. I länder som Sverige och Frankrike skulle en koldioxidfri övergång kräva en våldsam investering i sol/vindkraftverk med drygt fyra gånger så mycket per person som vad Danmark lyckats komma upp i. Att jämföra med övriga länder blir närmast pinsamt.

Mest el från kol och gas
Nej, i verkligheten får vi nog tyvärr räkna med att den helt övervägande delen av världens elproduktion ute i världen också i fortsättningen sker med fossila bränslen. Detta speciellt som kärnkraftsmotståndet är såpass starkt att vi globalt sett snarare kommer att se minskad än ökad kärnkraft, åtminstone de närmaste åren.

Många har väl trott att oljan snart skulle ta slut (Peak Oil) och att skenande energipriset skulle göra alla miljösatsningar lönsamma. Men en kombination av effektivare produktion, minskad tillväxt och framför allt vettiga metoder att utvinna skifferolja har vänt upp och ned på det argumentet. Oljepriserna väntas falla i stället för att öka och skifferoljan innebär att det finns gigantiska reserver av både olja och gas. Att skapa konstgjorda höga energipriser i länder som Sverige och Tyskland leder omedelbart till att energikrävande industri försvinner till andra länder och andra världsdelar. Det hyfsar de lokala siffrorna, men höjer de globala.

Det här sätter rimligen krokben för satsningar på rena elfordon och massiva övergångar till persontåg och godståg. Elfordon drivna med el som genererats från kol eller naturgas är inte effektivare än fordon med moderna bensin/dieselmotorer. De ger heller inte mindre koldioxidutsläpp. Man kan visserligen syssla med beräkningar där elfordonen ”bara använder el från sol/vind”, men det är naturligtvis mest dumheter. Det förutsätter att andelen från sol/vind är väldigt stor och att bilägare är villiga att vänta med att ladda sina bilar till dess att det finns ett överskott på nätet som inte kan användas på annat sätt.

Spara och tänka
Och varför skriver jag då det här?

Tja, jag blir lite irriterad när man så ofta debatterar utifrån tvivelaktiga förutsättningar. Symbolfrågor och självspäkning tar en alldeles för stor del av miljödebatten.

Ta till exempel bilhatet, som är ganska vanligt i många kretsar. Bilar, bussar och lastbilar skall ersättas med cyklar och tåg och alla satsningar på vägar måste skiftas till gigantiska järnvägssatsningar.

Men en övergång till eldrivna (och betydligt mycket mindre flexibla) fordon blir ganska meningslös så länge vi inte hittar ett ekonomiskt sätt att generera elektricitet utan koldioxidutsläpp. Och cyklar är jättebra, men kan bara ersätta andra transportmedel i de mest orealistiska framtidsvisioner. Däremot ser vi hur energiförbrukningen i bilar, bussar och långtradare minskar på ett hyfsat snabbt sätt, även om det går att göra mycket mer.

Därför är det tråkigt att se miljörörelsen fnysa åt de stegvisa förbättringar som görs (och som faktiskt ger resultat), och i stället mest tala om stora och radikala förändringar som varken är genomförbara eller särskilt effektiva.

Ständiga tekniska förbättringar och ett stegvis förändrat beteende är kanske inte lika ”häftigt” som jättelika infrastrukturändringar och självspäkning, men det ger resultat. Det märks tydligt i Sveriges siffror. Om vi kan få resten av världen att följa vårt exempel är mycket vunnet.

Förhoppningsvis kommer vi att få se ett fortsatt förbättrat miljömedvetande, där både privatpersoner och företag gör sitt bästa för att göra världen bättre. Men då är det viktigt att utgå från rätt siffror och göra det som är både möjligt och effektivt. Själv tycker jag om att cykla, segla och paddla, men det innebär inte att jag vill tvinga alla andra att göra samma sak. Och när jag tar bilen till vårt ställe i Blekinge vet jag att det faktiskt (märkligt nog) är ett relativt bra alternativ ur miljösynpunkt. Även om jag förstås gärna skulle vilja ha en ännu mera energieffektiv bil.

Förr eller senare kommer jag nog att sätta upp solpaneler också. Men då vill jag inte bli lurad av märkliga kalkyler, där staten lovar runt och sedan tvingas ta tillbaka alltsammans. Eller där de som bor i lägenhet plötsligt inser att en stor del av deras skatter går till att subventionera villaägares energisatsningar. Historien ger alldeles för många exempel där man skapat motsättningar och kriminalitet med hjälp av regleringar och riktade skatter/subventioner.

Jag tänkte lägga in lite diagram här på slutet, men det får vänta. Jag återkommer i ämnet.

Filed under: Göte Fagerfjäll