Design Automation Conference firar 50-årsjubileum i år, ja faktiskt just nu. Konferensen drog igång på allvar i går och slutar i övermorgon.

Då kanske det kan vara dags att fundera lite över vad DAC och EDA har inneburit för elektronikindustrin och för mänskligheten. Och vilka mästare som finns och har funnits när det gäller att ”trolla med knäna”.

Snabbt och långsamt
Vi som brukar gå på DAC tycker kanske inte att det händer så rasande mycket år från år. Själv har jag varit på de flesta DAC-konferenser sedan 1990 och förmodligen sett den kommersiella höjdpunkten, någon gång runt 2000, när intresset var som allra störst. Men att många är intresserade betyder förstås inte att det är viktigast just då.

Det intressantaste med DAC är snarare att konferensen visar både hur snabbt utvecklingen går och hur lång tid det tar för nya idéer att ta sig från forskarvärlden och fram till ”verkligheten”.

Den kommersiella delen av DAC har alltid varit väldigt kommersiell och när man talar med företrädare för EDA-företagen kan man få för sig att steget från tanke till handling är nästan obefintligt. Allt fungerar alltid som det skall, nya produkter är alltid väl utprovade och tiden från idé färdig produkt är kort.

Om man i stället tar en titt på ”Proceedings” – årets inbundna (numera DVD) samling av föreläsningar från konferensen, blir bilden lite annorlunda. Jag sitter här och bläddrar i min 750-sidiga bok från DAC 1990 (i Orlando) och allt som står där är inte genomfört ännu. Mycket kommer förstås aldrig att genomföras, men det är ganska uppenbart att många idéer tar många år att mogna. Eller kanske snarare att det tar många år innan kommersiella företag ser nyttan i att använda idéerna.

Ärligt talat vet jag inte riktigt varför jag har sparat på mina gamla böcker, men ibland kommer de faktiskt till nytta. Inte minst när jag någon gång har råkat inbilla mig att jag förstår något. Då är det bara att plocka fram ”Proceedings” och bevisa motsatsen.

Små steg
När jag tycker att utvecklingen gått för långsamt är det bara att hoppa över ett antal år och jämföra vad som var möjligt för sådär trettio år sedan och vad som går att göra idag. Då inser jag plötsligt vilken fantastisk utvecklingstakt elektronikindustrin har och dessutom vilka mästare som finns när det gäller att ”trolla med knäna”.

För det finns alltid experter som ”tror sig veta vad som gäller”. De vet att man inte kan skapa 50 nm-mönster med ljus som har nästan 200 nm våglängd och de vet att stora VLSI-kretsar måste brinna upp av den ökade energiförbrukningen. Det allra mesta brukar enligt dem kräva stora och omvälvande förändringar för att ha en chans. Det är ungefär som att lyssna till politiker av ordinär typ.

Så finns det smarta människor som inser att det allra mesta faktiskt går att lösa. Sådana finns det förresten extra gott om på DAC. De vägrar erkänna behovet av direktskrivande elektronstråle, EUV, safirsubstrat, superkylning och allt det där andra.

Och de fixar problemen – ett efter ett. De oöverstigliga hindren flyttas steg för steg framåt, tills de försvinner i en blå liten rök. Till slut står vi där vi står idag, sådär en faktor tusen bättre än när vi trodde oss ha nått gränsen. Och gränsen är längre bort än någonsin.
Kanske något att tänka på för alla oss andra.

Filed under: Göte Fagerfjäll