När jag beställde bredband via VDSL för tio år sedan kunde jag aldrig tro att servicen tio år senare faktiskt skulle vara sämre.

Men så är det faktiskt. Trots att jag bor i en av Stockholms närmaste förorter är ADSL det enda tillgängliga fasta alternativet. Nedladdningshastigheten är kanske lite bättre än tidigare, men uppladdningshastigheten är kass.

Nu kan man förstås inte vänta sig något annat på ett gammalt kopparnät, men det är just det – utbyggnaden av fibernät går så patetiskt långsamt och det verkar inte finnas någon politisk vilja att göra särskilt mycket åt det.

Som tur är har en av mina söner ett ”riktigt” fiberbaserat bredband med bra fart både upp och ner, så jag får anlita honom när jag behöver testa en eller annan serverinstallation. Enda problemet är att svarstiderna blir lite långa, eftersom han bor i Japan. Men fort går det.

Dags att gnälla?
Jag känner alltså för att gnälla idag. Delvis beror det på att jag är så bedrövligt förkyld och delvis beror det på att min bredbandsoperatör har höjt priset. Detta utan att ens ge den service (VDSL, med samma hastighet upp och ned) som företaget erbjöd för tio år sedan och som var orsaken till att jag valde dem. Och eftersom jag den gången köpte på mig två fasta IP-adresser vågar jag inte byta operatör. Fasta IP-adresser är inte lika lätta att köpa idag.

Nåväl, jag är väl inte så vansinnigt missnöjd med Bredbandsbolaget (utom det där med VDSL). Då är det betydligt mera irriterande att fiberutbyggnaden inte har hanterats som ett riksintresse. Kanske ansvariga politiker tror att trådlöst bredband är lösningen på allt, men så är det ju inte. Långt förr än senare kommer TV, bredband och allt annat att kräva fiberhastigheter och då är det så dags att sätta igång. Man har ju inte särskilt stor nytta av snabbtåg på en gammal smalspårsjärnväg.

Häst på burk
Det visade sig förresten att jag tydligen har ätit mer häst än jag trodde i förra kommentaren. Lidls utmärkta och billiga gulaschsoppa (oxköttsvarianten) innehöll tydligen häst och har dragits tillbaka.

Nu har jag i och för sig svårt att se en bättre användning av de segare styckningsdetaljerna från häst, så jag får väl försöka köpa in restlagret. Det är verkligen en alldeles utmärkt soppa. Vem vet – det kanske beror på hästinnehållet.

Nej, jag skulle gärna sitta i min hammock med en tallrik gulaschsoppa och njuta av vårblommorna och vårvärmen. Tyvärr faller det just nu ännu mera snö och hammocktaket har ”fått stryk” av ett lass snö från kontorstaket. Bedrövligt.

Jag tror förresten mer på ”den heliga hammocken” än på ”den heliga stolen”. Fast i Vatikanstaten är det väl åtminstone varmare än här.

Att räkna som en kratta
Om jag började med att gnälla på ansvariga politiker får jag väl sluta med att gnälla på oansvariga politiker. Jag läste i DN igår ett ovanligt ”lustigt” inlägg i frågan om vinster i välfärden. Det var Daniel Suhonen och Dany Kessel från nya tankesmedjan Katalys (grundat av ett antal LO-förbund) som argumenterade för varför inte vinst bör tillåtas. I inledningen säger man: ”Orsaken är enkel. Att bedriva välfärdsverksamhet med skattepengar är en mycket lukrativ verksamhet, Rörelsemarginalerna är större och riskerna verkar vara mindre”.

Därefter talar man om ”vinstläckage” – alltså att skattepengar som annars kunde använts till vård går till vinster. Slutligen hävdar man att väljarna kan acceptera de högre skatter som skulle bli resultatet av en vinstbegränsning.

Resonemanget är klart intressant. I alla andra områden skulle man ju tolka argumentet att ”det är lätt och lönsamt att driva en konkurrerande verksamhet” som att det finns stora rationaliseringsvinster att göra. I inlägget från Katalys säger man i ena ögonblicket att det är lätt för privata företag att sänka vårdkostnaderna och på det sättet göra vinst. I nästa ögonblick hävdar man att sänkta vårdkostnader ger högre kostnader (vinstläckage). Märkligt.

Det finns många vettiga argument i vårddebatten, men man hittar dem sällan i argumenten för vinstförbud i vården.

Tänk förresten om man krävde vinstförbud för alla andra verksamheter som i praktiken är skattefinansierade. Då skulle det nog bli livat från de som håller på med till exempel vägbygge och vägunderhåll. Och fackförbunden i tankesmedjan Katalys skulle nog få höra av sina medlemmar.

Filed under: Okategoriserade