Förra året fungerade det förvånansvärt bra, så i år blir det dubbelt så många myggfällor.

Det har gått ett år sedan jag hittade ”Quick and Dirty”-varianten av de stora, gasoldrivna myggfällorna som säljs för ett antal tusenlappar. En Taiwanesisk skola hade lagt ut receptet på Internet och förbluffande nog verkar det fungera alldeles utmärkt. Fällan baseras på en tvåliters PET-flaska (går med 1,5 l också), 2 dl vatten, 50 g socker (jag använde sirap) och lite jäst. Genom att skära av överdelen på PET-flaskan och vända den upp och ner skapas en fälla som är lätt att flyga in i, men inte lika lätt att flyga ut ur.

Det hela baseras på att myggor och knott dras mot koldioxid. Under de ca två veckor som ”myggölet” jäser genereras tillräckligt mycket koldioxid för att göra myggorna intresserade och i bästa fall kan man få en myggpopulation att kollapsa inom ett litet område. Gör man det här i början av sommaren märks resultatet väldigt tydligt. Åtminstone fungerade det förvånansvärt bra förra året.

De hemmagjorda myggfällorna är kanske inte lika effektiva som de stora ”köpefällorna”, men så kostar de också bara ett par kronor styck. Det skall jämföras med de ”riktiga” fällorna som kan kosta uppåt 10 000 kronor. Kunde jag bara hitta receptet på en fästingfälla också vore livet ännu trivsammare.

Nu skall ni inte tro att min högsta önskan är att utrota alla insekter och spindeldjur. Det är i stort sett bara myggor, knott och fästingar som jag har ett horn i sidan till. Just nu sitter jag till exempel under mitt numera inte fullt så gigantiska kastanjeträd (halva blåste omkull i vintras och krossade min hammock) och lyssnar på det närmast öronbedövande humlesurret. Helt underbart.

Till och med bålgetingarnas lågfrekventa surr låter förresten fantastiskt. Jag har två populationer, varav en i en gammal fågelholk. Bålgetingar är jättestora, ganska ovanliga och i stort sett ofarliga för människor. Däremot tycker de om att äta vanliga getingar och det har jag inga som helst problem med.

Göken gol förresten alldeles nu. Den hördes från väster, så det skall väl bli bra idag också.

Tack och lov för Internet
Som ni kanske förstår är jag inte i Stockholm just nu. Jag körde ner till vårt ställe i Blekinge i går och nu sitter jag här mitt ute i skogen och jobbar. Det går precis lika bra som hemma och så här års är det makalöst att slippa vara inlåst på ett kontor.

Eller, rättare sagt – det borde vara precis lika lätt som hemma. Tittar man på operatörernas täckningskartor är allt frid och fröjd och datatrafiken går i hur många Mbit/s som helst. I verkligheten gäller det att ha 3G-router, rätt placerad antenn och helst antennförstärkare för att nå 0,3 Mbit/s. Men man kommer långt med 0,3 Mbit/s också.

Verkligheten är alltså inte riktigt densamma som den tänkta värld där alla är uppkopplade med full videohastighet. Faktum är att det i många fall är sämre mobiltelefontäckning idag än för ett par år sedan. Det beror oftast på att näten är överbelastade och operatörerna inte riktigt hinner med att bygga ut. Men det är förstås ingen nackdel för elektronikindustrin. Däremot måste jag väl erkänna att jag då och då har använt omdömen om Tele2 som inte skulle passa i civiliserade sammanhang.

Tandemcykeln kommer fram
I kväll tänkte vi titta in på ett möte för skogsägare, en knapp mil härifrån. Eftersom bilen står på verkstaden för kamremsbyte får vi plocka fram tandemcykeln (den ena). Det är inga som helst problem i det här vädret.

Men, visst blir man lite trött av att läsa om hur alla borde byta bilen mot cykel och hur alla borde använda cykel för arbetsresor. Det är alltför ofta pinsamt att höra en del av de ”miljövänliga” idéer som lanseras i media.

För visst är det härligt att cykla, när vädret är hyfsat och väglaget är bra. Att tvinga ut medelålders ”gubbar” i snöslask och rullgrus är däremot något helt annat och det har tyvärr visat sig med råge i olycksstatistiken. Cykelolyckorna står för en oproportionerligt stor andel av personskadorna och det är inte ett dugg märkligt. Att cykla är inte ofarligt och att cykla i dåligt väglag är riktigt farligt.

För egen del har jag klarat mig med ett par utslagna tänder, några brutna revben och ett par hjärnskakningar. Det är inte så illa, med tanke på att jag faktiskt har cyklat några tusen mil under årens lopp (och i ett hyfsat stort antal av Europas länder). Med samma olycksstatistik i bilen hade det förstås varit lite värre. Ett par hundra tusen mil borde då ha resulterat i betydligt mer än – tja ingenting.

Filed under: Göte Fagerfjäll