Surt men syrligt gott

Det är surt sa räven. Försöker man att tolka vad Aisopos menade, när han skrev denna fabel för 2500 år sedan, så säger han att det är enklare att förkasta det ouppnåeliga som surt än att behöva acceptera att de druvor, som räven försökte nå, ändå smakar gott.
Att för en troende av begreppet öppen källkod behöva acceptera att köpa en iPad2 från Apple var inte helt enkelt. Denna tingest så helt inlåst i betalningsmekanismer att det inte ens går att använda den utan att uppge sitt kontokortsnummer. Detta, trots att jag inte har för avsikt att köpa några ”appar”.
Jag hamnade i detta bryderi av det enkla skälet att min bundsförvant i många år, Linux Journal, i höst beslöt sig att bara leverera sin skrift elektroniskt. Reaktionerna har alltsedan det första helt elektroniska numret varit högljudda. Många gamla läsare förstår inte hur man kan ta detta steg att helt sluta ge ut tidningen i pappersform.
Nu är mekaniken bakom detta kontroversiella beslut inte så svår att förstå. Det är dyrt att trycka på papper och än kostsammare att distribuera en pappersutgåva globalt. Tidningens överlevnad hängde på att minska kostnaderna eller dö. Så det blev e-papper eller inget. Själv fattade jag först inte att detta hände. Tidningen slutade att visa sig i brevlådan efter sommaren. Lagom till trattkantareller och skogspromenader på landet undrade jag var senaste tidningen var. Snart nog insåg jag att det inte fanns någon tidning att leta efter.
Rekommendationen från tidningen var att läsa tidningen på en läsplatta. Jag hade ingen läsplatta, stod på mig, ville inte skaffa någon läsplatta utan försökte läsa tidningen på min dataskärm. Det går nu inte så bra, att läsa längre text på skärm är inte, är inte alls, optimalt. Sakta föddes fröet som senare skulle blomma ut i tanken att jag ändå går och köper en läsplatta. Android naturligtvis men huvaligen så många valmöjligheter det fanns.
Eureka, jag har hittat en av den öppna källkodens svagheter, de många valmöjligheterna. Något måste göras åt all denna brokighet. Standardisering och åter standardisering måste till. Personligen tröttnade jag på att försöka förstå vad jag ville ha och förföll efter en jullunch, tillsammans med en troende iPaddare, att gå till fina butiken och ge mig själv en julklapp.
Hem kommer jag med en pryl som krävde ett nytt tänk. Nu har det gått knappt en månad och jag har just skaffat ett lånekort på Stadsbiblioteket för att kunna ladda ner låneböcker. Jag har synkat kalendern i min mobiltelefon och min iPad mot mitt Google-konto. Men jag kan också säga att jag haft rätt, allt är inte guld. En iPad kan låsa sig, en iPad är behäftad med buggar på samma sätt som all annan programmerbar elektronik jag kommer i kontakt med.
Det stora skälet att jag skaffade plattan, tidningen Linux Journal, hur blev det med den? Jo det har också blivit bättre. Satt på tåget till Malmö, läste på plattan och insåg hur bra det var att ha möjligheten att titta tillbaka i tidigare utgåvor. Läste alla insändare som talade om övergången, det hade jag nog inte gjort i pappersutgåvan.
Sedan laddade jag ner en bok, det blev ”Den befjädrade ormen” av Hans Alfredsson. Trevlig läsning och en bok som i mitt fall inte hade blivit läst, hade det inte varit för just denna läsplattas skull.
Det går att läsa i sängen också. Javisst med all kunskap jag nu gett mig själv om vad en läsplatta skall klara av går det säkert att hitta en Android-platta som passar. Se bara till att vi även i den öppna källkodsvärlden ges lagom mycket med alternativ. Apple hade en poäng denna gång för mig, bekräftad funktionalitet, syrligt men gott.

Filed under: Jan Zettergren, Linuxspalten