Intel fortsätter att klämma ut förbluffande prestanda ur x86-familjen. Den nya Xeon E5-processorfamiljen lyckas bra på servermarknaden och den nya produkten ”Knight Corner”, med arkitekturen ”Many Integrated Core” (Intel MIC), har kommit över 1 TFlop. Det är imponerande.

Och ändå är det lätt att se problem i Intels framtida utveckling. För idag är Intel så inriktade på x86 och x86-kompatibilitet att det är svårt att se dem lyckas på allvar inom andra områden. Eller rättare sagt, det går inte så där lysande för företaget på områden utanför x86, eller ens utanför PC.

Nu kanske inte det spelar så stor roll för ett företag som är så dominerande på PC-området som Intel är. Men man har kastat in stora resurser på att utvidga sitt inflytande, inte minst på området handdatorer och intelligenta mobiltelefoner. Och det har inte lyckats. På serversidan har man väl i första hand förlorat till sig själva (Ithanium till x86) och det är säkert lättare att bära. Nedgången vad gäller enkapseldatorer och embeddedprocessorer beror förmodligen i stor utsträckning på att man inte är särskilt intresserade längre.

Men de senaste årens, eller till och med månadernas utveckling gör det är svårt att inte tänka tillbaka på historien och försöka titta framåt utifrån vad som hänt tidigare. Själv ägnade jag en gång i tiden mycket tid åt internutbildningar hos Intel (för applikationsingenjörer – i slutet av sjuttiotalet och början /mitten av åttiotalet) och tycker kanske att det är lite synd, om än skojigt, att så mycket tid gick åt till sådant som visade sig bli miserabla (eller gloriösa) misslyckanden. Jättesatsningen på 32-bits-processorn APX432 genomsyrade till exempel flera år i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet. x86 sågs på den tiden som en ”övergångsarkitektur” på vägen från 8080 till den ”riktiga” arkitekturen. Jag har fortfarande i min bokhylla bortåt en halvmeter 432-manualer och presentationer som jag inte vill kasta.

Nästa jättesatsning blev signalprocessorn 2920. Den satsningen gjordes ett bra tag före signalprocessorsatsningen från Texas Instruments och varade länge. Men, till slut var det TI som lyckades och 2920 som åkte i soptunnan.

Bubbelminnen var tänkt att bli åttiotalets framgångssaga. Massor av internutbildning i en teknik som väldigt mycket liknar magi hjälpte till slut inte. Bubbelminnen blev årtiondets skämt.

Inga av de här internutbildningarna och erfarenheterna var väl särskilt användbara på arbetsmarknaden, men jag har haft mycket nytta av dem sedan jag tog steget till tidningsvärlden.

Konkurrens
Ibland är det svårt att förstå att saker och ting kan gå så fel när man ser dem utifrån. Men inifrån är ofta situationen annorlunda. Det handlar inte bara om att lyckas tekniskt. Internkonkurrens och personliga motsättningar kan bygga oöverstigliga murar.

Något som man lärde sig hos Intel var att internkonkurrensen mellan olika divisioner är minst lika tuff som konkurrensen mellan företag. Det har många märkt under årens lopp, både de som hade egenutvecklade produkter och de som ”köptes in” utifrån. Satsningen på StrongARM (och i någon mån Alpha) efter köpet av Digital Equipments halvledarverksamhet var ett bra exempel. Det här hände i och för sig ett bra tag efter att jag tappat direktkontakten med Intel, men det var intressant att se det hela utifrån. Jag avundas inte den som skall försöka ”sälja” in en ny datorarkitektur internt hos Intel. Vid det här laget är x86 så fast etablerad att den nästan är liktydig med Intel.

Och vad gnäller jag då för? Är det inte uppenbart att x86 har vunnit och att Intels affärsmodell visat sig starkast?
Jo, kanske det. Intel kontrollerar all utveckling, all produktion och i praktiken väldigt mycket av PC-tillverkarnas vinster. Det är en situation som de flesta halvledartillverkare skulle vilja sitta i.

Men det är också en situation som många av kunderna avskyr. Bristen på konkurrens gör att en alldeles för stor del av vinsten slussas direkt till Intel. Det hela fungerar så länge Intel levererar förbättringar i högre takt än konkurrenterna och det har man hittills lyckats med.

Och kanske ”gamla x86” kan hänga med tillräckligt länge i framtiden också. Utan tvekan finns en rad tekniska problem, men så länge Intel har råd att anställa de bästa teknikerna och bygga de bästa fabrikerna går kanske problemen att komma runt. Här skiljer sig Intels utveckling från nästan alla andras. När de andra låter TSMC/Globalfoundry producera kisel, bygger Intel egna fabriker. När de andra licensierar IP i form av processorkärnor och grafikarkitekturer, utvecklar Intel eget och släpper inte licenserna utanför huset. Intel skiljer sig allt mer från de andra och om ett par år kommer vi att ha facit. Vilken väg var mest framgångsrik, eller var kanske bägge framkomliga.

Gissningar
Till slut några enkla gissningar om vilka områden som kommer att bli mest konkurrensutsatta.

PC-marknaden (den Windows-baserade) lär nog bli Intel trogen i ganska många år. Ett processorbyte ger närmast oöverskådliga konsekvenser. Däremot konkurrensutsätts PC-marknaden redan nu från handdatorer etc.

Apple har redan bytt huvudprocessor ett par gånger och de kan säkert tänka sig att göra det en gång till om det ger tillräckliga fördelar. Valet av ARM till iPAD var en fingervisning.

Servertillverkarna är inte låsta till en specifik processor på samma sätt som PC-tillverkarna. ARMs v8-arkitektur (64-bit) blir en tuff konkurrent både till x86 och Ithanium. Framför allt är prestanda i förhållande till energiförbrukning en nyckelparameter.

Mobiltelefonmarknaden och handdatormarknaden är nog förlorad för Intel. Det är svårt att se varför någon nu längre skulle välja x86 i stället för ARM.

Datorkortsdelen av embeddedmarknaden är fortfarande ganska dominerad av x86. ARM trycker på allt mer, men sådana skiften tar lång tid. Så länge Intel ”sköter sig” kommer de nog att behålla många kunder.

Komponentdelen av embeddedmarknaden är betydligt svårare för Intel. Framför allt ger ARM-arkitekturens bredd, från enkapseldator och uppåt, stora fördelar för de tillverkare som gått över till ARM.

Sedan skall man inte glömma att det finns många andra processorarkitekturer som är starka inom specifika områden. Power-arkitekturen (Freescale) är till exempel stark på nätverkssidan och andra arkitekturer är starka på t ex fordonssidan. Men det stora ”kriget” de närmaste åren kommer säkert att ske mellan x86 och ARM. På kuppen lär vi få se ett ”mjukvarukrig” mellan de olika operativsystemen.

Om vi lyfter ögonen lite ser vi en kamp mellan det öppna och det stängda (och lite däremellan). Utgången är inte given, men jag har väl mina funderingar. Intressant kommer det i alla fall att bli.

Och allra sist, men klart roligast för min del. Den 11 november dök mitt fjärde barnbarn, en liten pojke, upp. Jag har bara sett honom på bild ännu eftersom familjen bor i Japan, men i Sverige kommer han att få ett personnummer som börjar på 111111. Lätt att komma ihåg, inte sant?

Filed under: Göte Fagerfjäll